Vad är en schlager?

Jag såg förr melodifestivalerna som schlagertävlingar, tävlingar i populärmusik men inte i vilken populärmusik som helst. Musikaliskt kunde bidragen i och för sig hämta inspiration från andra genrer, men vare sig dessa lån kom från jazz- eller operettvärlden eller någon annan genre, oftast tidens pardansmusik (foxtrot men ibland också vals eller tango), stod sången i centrum, och texterna – alltid på svenska – innehöll en refräng, en krok, som lätt fastnade i musikminnet. Poängen med schlager var inte bara att folk skulle köpa skivor utan att de här sångerna skulle ha egenskaper som fick lyssnarna att själva vilja sjunga med. Man kunde köpa häften med nya och gamla schlager, och förutsättningen för deras popularitet var att köparna/brukarna själva skulle komma i håg melodierna.

När jag nu, dagen efter kvällen då jag följde Melodifestivalens senaste deltävling, den i Örebro, försöker rannsaka mitt annars ganska goda musikminne, minns jag bara en låt, som har lite av just de här egenskaperna, ”Guld och gröna skogar” med Hasse Kvinnaböske Andersson. Missförstå mig inte – inte heller jag tyckte att det var världens bästa låt, men den hade åtminstone vissa schlagerkvaliteter. Så enligt min mening var den väl värd sin andra chans.

Problemet är att alla andra låtar, både de publiken röstade vidare och de den röstade bort – metoderna för bådadera är för övrigt tekniskt obegripliga – är av det slaget, att om Anders Eldeman om något år får för sig att spela dem i Melodikrysset, kommer ingen att komma i håg dem.

Jo, jag begriper varför ”Heroes” med Måns Zelmerlöw gick vidare till final. Men det var inte på grund av låtens musikaliska kvaliteter utan på grund av dess bländande utanverk. ”Heroes” var ett nästan perfekt stycke scenshow.

När det gäller den andra låten som gick direkt till final, ”Building It Up” med JTR, ser jag inte ens några såna skäl. Den måste ha röstats fram av barn och av musikaliskt förståndshandikappade.

Om den andra låten till ”Andra chansen”, ”Make Me (La La La)” med Dinah Nah, orkar jag inte ens säga något elakt.

Jo, enda trösten är att ingen kommer att minnas den, när melodifestivalandet är över.