Jag känner mig jättesvensk – men jag har en del av mitt hjärta kvar i ett annat land

Jag tillbringar förvisso mycket tid vid datorn, men då och då gör jag också utflykter utanför hemmet och då inte bara för att åka till Coop vid Uppsala C för att handla mat.

För kort tid sen var jag till exempel på möte med Svartbäckens socialdemokratiska förening. Peter Gustavsson, ny ordförande i kulturnämnden, berättade om vad den nya röd-gröna majoriteten där tänker åstadkomma.

Jag yttrade mig där – jag tänker inte ge mig förrän Uppsala får ett Konstens hus, lätt tillgängligt någonstans i centrum av stan.

I går var det jag själv som talade, den här gången på ett möte med en organisation jag aldrig tidigare har gästat, Aktiva Seniorer. Fast ämnet var inte nytt: ”Flykten från Estland” har jag tidigare talat om vid ett otal tillfällen, på olika håll här i Uppland: på PRO-föreningar, på biblioteken i Öregrund och Enköping, på Upplandsmuseet, hos Missionskyrkan i Östhammar…

Jag brukar påminna om att in emot 30.000 ester var den första riktigt stora flyktinggruppen till Sverige – de flesta av oss kom över havet i fullastade båtar; några kom aldrig fram. Jag brukar då också alltid säga, att mitt hjärta klappar också för dagens flyktingar, de flesta av dem inte lika blonda och blåögda som jag.

Jag gör det här utifrån min egen familjs historia: berättar, mot bakgrund av först en sovjetrysk, sen en tysk och slutligen en 1944 – vi gav oss i februari i väg till Finland i pappas fiskebåt – hotande ny rysk invasion och om hur vi sen, på hösten, var tvungna att ta oss vidare till Sverige.

Jag berättar om hur pappa och en ingift morbror höll sig gömda på farstuvinden när de under den första sovjetiska maktperioden blev inkallade till Röda armén men betonar alltid, att det inte betydde att min familj skulle ha haft några sympatier för nazismen, tyskarna och deras strävan att utvidga sitt Lebensraum.

Jag berättar att två av mina morbröder åkte till Finland och slogs mot Sovjetunionen i en estnisk bataljon i den finska armén. Den ene av dem åkte hem till Estland och slogs och stupade på östfronten när tyskarna retirerade och Röda armén trängde in i Estland – han var en av många ”finlandspojkar” som gjorde så. Hans brorsa, som också slogs i den estniska bataljonen i Finland, träffade i Finland en flicka, en finska, som han gifte sig med och fick två barn med, vilket han trodde skulle skydda honom mot utlämning. Men finnarna tvingades lämna ut honom, och han kom aldrig att återse hustru och barn. I Estland träffade han senare en annan kvinna, som han ju inte kunde gifta sig med, eftersom han redan var gift, men som han fick två nya barn med. De här två barnkullarna träffades först efter Estlands frigörelse efter sovjetväldet. Fast vid det laget var deras gemensamma pappa död.

Jag brukar alltid också berätta om hur det var att i en båt i en konvoj med ett halvt dussin båtar komma i hamn på den svenska sidan, i vårt fall i Löran söder om Sundsvall. Jag brukar då särskilt nämna den märkliga känslan att inte förstå ett enda ord av det de människor sa som snabbt samlades på kajen – det de sa lät som ett obegripligt tjatter. Men jag brukar tillägga att det på den här punkten så småningom för min del slutade med att jag i studenten fick A i svenska.

Det här är min och mina landsmäns historia, berättad utifrån en så småningom mycket väl integrerad flyktinggrupps perspektiv, och jag brukar alltid säga att de allra flesta i den tidens svenska samhälle förstod varför vi hade kommit och ville oss väl, detta utan att jag hoppar över den så kallade baltutlämningen och återlämnandet av fiskebåtar, bland annat min pappas egenbyggda – nationaliserad statsegendom enligt de sovjetiska myndigheterna.

Jag tror att jag lyckades hyggligt med mitt föredrag. Applåderna var varma, och så fick jag av arrangören på stående fot ett anbud att återkomma i höst. Lokalen var fylld till sista plats, men arrangören hävdade att långt fler skulle ha velat komma.