Trögt i regeringsförhandlingarna i Estland

En av följderna av valutgången i Estland – valet hölls den 1 mars – var att regeringsunderlaget måste breddas. Den sittande koalitionsregeringen, borgerliga, delvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) med 30 mandat plus Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna) med 15 mandat, hade inte längre majoritet. Tillsammans fick de 45 av sammanlagt 101 platser i riigikogu, riksdagen.

Ytterligare ett av de två nya partierna i riigikogu, Vabaerakond (Fria partiet) med 8 mandat, hade räckt för att ge majoritet, men det segrande och regeringsledande Reformpartiet ville ha med även kristna, konservativa och fosterländska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika). Eftersom Reformpartiet mitt under mandatperioden hade puttat ut IRL ur regeringen och i stället tagit in Socialdemokraterna i den, kunde man ju ana, att detta inte skulle vara en helt lätt operation. Men Socialdemokraterna hade gjort ett dåligt val, fått bara 15 mandat, och IRL hade åkt på en rejäl valförlust, bara fått 14 mandat, så båda var beredda att förhandla.

Förhandlingarna har sedan skett med förhållandevis stora delegationer från de fyra berörda partierna som deltagare.

Det Reformpartiets chefförhandlare, statsminister Taavi Rõivas hittills har ägnat sig åt är att kartlägga de olika partiernas hjärtekrav – några förhandlingar i egentlig mening mellan de här partierna har inte förts. Man kan anta att hans avsikt med detta är att senare kunna lägga pussel: ge vart och ett av partierna något i några av deras hjärtefrågor men förstås också få ett eller flera andra partiers stöd för en i grunden reformpartistisk politik.

Framför allt nykomlingen i sällskapet, Vabaerakond, som i motsats till Socialdemokraterna och IRL ingenting har att förlora, har nu tröttnat på det här harvandet och sagt att det i så fall kanske inte är meningsfullt att fortsätta.

Socialdemokraternas partisekreterare, Indrek Saar, är inne på samma linje, och partiordföranden (och försvarsministern) Sven Mikser håller i princip med men drar ändå lite på det – kommer partiet inte med i regeringen, förlorar han inte bara sin ministerpost; nästa steg kan bli att han ersätts som partiordförande.

Nu har emellertid statsministern/partiordföranden i Reformpartiet Taavi Rõivas förstått situationens allvar och säger i ett uttalande, att han för ledarna i de partier som deltar i förhandlingarna har presenterat grundstommen i en regeringsöverenskommelse.

Så något slags fortsättning följer.

* * *

(S)-ledaren Sven Mikser har i ett långt, i dess helhet offentliggjort brev svarat regeringsbildaren Taavi Rõivas.

Mikser tillbakavisar där att Reformierakond annat än i mycket allmänna termer inledningsvis formulerade en plattform för en regeringsöverenskommelse. Han är uppenbart förorättad över att de i förhandlingarna deltagande partierna av Reformpartiet behandlas som brickor i ett spel och menar dessutom, att förhandlingsformen med delegationer från de tre övriga förhandlingspartierna ständigt närvarande lägger band på de senares representanter att inför de övriga lägga alla sina kort på bordet.

Kontentan av Miksers brev är att regeringsförhandlingarna för att kunna föras i hamn måste ge de deltagande partierna utdelning i några av deras verkliga hjärtefrågor, vilket – eftersom en sådan överenskommelse med nödvändighet måste bli en kompromiss – i sin tur innebär, att alla parter, även Reformpartiet, också måste acceptera att inte få igenom alla sina krav och att de, i kompromissens tecken, måste acceptera att regeringen i vissa stycken för en politik som något eller några av de ingående partierna inte riktigt gillar.

Norge: Arbeiderpartiet på rekordnivå. SV på väg att slås ut? Nytt mittensamarbete?

Också i den gallupmätning Opinion har gjort för Avisenes Nyhetsbyrå ligger Arbeiderpartiet på en rekordhög nivå, 43,4 procent (+ 0,6 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie), vilket är långt över partiets resultat i 2011 års val, 30,8 procent. När det gäller borgerliga väljare, har Arbeiderpartiet den här gången hämtat sådana från liberala Venstre, men det stora nytillskottet kommer från Sosialistisk Venstreparti: Var fjärde väljare som röstade på SF i förra valet väljer nu AP.

Sosialistisk Venstreparti minskar, trots att publiciteten inför dess kongress har gett partiet ökad uppmärksamhet, med 1,4 procentenheter och hamnar då på rekordlåga 2,6 procent, alltså långt under spärrgränsen på 4 procent. I valet 2013 hamnade partiet, med 4,1 procent, strax över spärrgränsen.

SF tappar alltså till Arbeiderpartiet, inte till yttervänsterkonkurrenten Rødt, som också minskar med 0,8 procentenheter till 1,6 procent, vilket ändå är bättre än de 1,1 procent partiet fick i valet.

Också nykomlingen Miljøpartiet De Grønne tar röster från SF och ökar i den här mätningen med 1,3 procentenheter till 4,4 procent. 2013 fick MDG bara 2,8 procent (men ändå ett utjämningsmandat i Oslo), men nu skulle det alltså klara spärren. Vilken sida partiet då skulle stödja är oklart – MDG ställer sig i Norge utanför blockpolitiken.

APs och SVs partner i den rödgröna regering som föll i 2013 års val, Senterpartiet, tappar också, hela 2,2 procentenheter, i den här mätningen och hamnar då på 4,1 procent. Det är också mindre än vad SP fick i valet 2013, 5,5 procent.

Det betyder dock inte att det borgerliga jordbrukarpartiet SP byter fot i regeringsfrågan. SP är inte skeptiskt mot att samregera med Arbeiderpartiet – däremot är det mer tveksamt inställt till SV, och SVs vacklande opinionsstöd har satt fart på dem inom SP, som i stället skulle vilja ha med något annat mittenparti, framför allt Kristelig Folkeparti, i en arbeiderpartiledd regering.

Kristelig Folkeparti och liberala Venstre är nu en del av det parlamentariska underlaget för den sittande blå-blå (Høyre + Fremskrittspartiet) regeringen, men inom KrF förs det, framför allt på amtsnivå (länsnivå) diskussioner om att de här båda mittenpartierna liksom redan Senterpartiet borde inleda regeringssamarbete med Arbeiderpartiet. Partiledarna i Venstre, KrF och SP kommer också i nästa månad att för första gången på över tio år ha en gemensam toppträff.

Kristelig Folkeparti ökar i den aktuella mätningen med 1,1 procentenheter till 5,9 procent, aningen över partiets resultat i valet 2013, 5,6 procent.

Dystrare är läget för liberala Venstre, som i den här mätningen tappar 1,1 procentenheter och då, med 3,4 procent (vilket är under spärrgränsen) är nere på sin lägsta nivå i den här mätserien, som startades 2007. Och eftersom Venstre har tappat väljare till Arbeiderpartiet, är det förstås frågan om partiet verkligen skulle vara berett att sätta sig i regering tillsammans med AP.

Det ledande regeringspartiet Høyre ökar med 2,1 procentenheter till 23,5 procent, men det senare är fortfarande en bra bit under partiets resultat i stortingsvalet 2013, 26,8 procent.

För dess regeringskollega Fremskrittspartiet går det fortsatt illa. Minskningen i den här mätningen, 0,2 procentenheter, är visserligen marginell, men de 9,8 procent partiet då landar på är katastrofalt lägre än det stöd partiet fick i valet 2011, 16,3 procent.