Miljøpartiet De Grønne större än Fremskrittspartiet i Oslo

26 mars 2015 20:58 | Politik | Inga kommentarer

Högerpopulistiska Fremskrittspartitet var en gång i världen ett osloparti, hade sitt starkaste stöd i huvudstaden, men enligt en alldeles färsk undersökning, gjord av Respons Analyse för Aftenposten, är Miljøpartiet De Grønne i dag där, med 6,7 procent (+ 0,1 preocentenheter), större än Fremskrittspartiet, som får nöja sig med 6,2 procent (- 3,0 procentenheter).

Inte så att de här partierna är kommunicerande kärl. Men det är intressant att studera just dem av ett annat skäl: Båda partierna är uttryck för att nya trender kan slå just i storstadsregioner.

Oslo avviker på flera andra punkter av liknande skäl från det medelnorska väljarbeteendet.

Sosialistisk Venstreparti, som i ett stort antal mätningar hotas av spärren i stortingsvalen, backar visserligen med 1,5 procentenheter också i Oslo men ligger fortfarande på 6,5 procent i huvudstaden. Det betyder att om det vore stortingsval i stället för kommun- och fylkesval i höst, så skulle SV hur som helst få lokalt mandat i Oslo.

Också vänsterkonkurrenten Rødt har periodvis varit mycket starkt i Oslo. I den här undersökningen tappar man där 1,3 procentenheter, men partiet skulle ändå stödjas av 2,6 procent i lokalvalet.

Liberala Venstre har ett av sina starkare fästen i huvudstaden. Trenden nu är att partiet backar med 1,5 procentenheter, men Venstre samlar ändå 7,4 procent i Oslo.

Senterpartiet, som främst är ett jordbrukar- och landsbygdsparti, gör inga framsteg i huvudstaden, tvärt om (- 0,1), och stöds nu i Oslo av 0,7 procent.

Den norska kristenheten har också sina starka fästen på annat håll än i Oslo: Kristelig Folkeparti backar med ytterligare 0,5 procentenheter och hamnar då på 2,1 procent.

Kampen står ändå främst mellan de båda stora partierna.

Høyre är starkare i huvudstaden än i landsgenomsnitt och skulle där få 28,1 procent, vilket innebär en ökning med 2,6 procentenheter.

Men Arbeiderpartiet ökar med 2,9 procentenheter i Oslo och hamnar då på 39,8 procent.

Bäddat för maktskifte i Oslo alltså?

Det beror bland annat på hur blockpolitiskt neutrala Miljøpartiet De Grønne agerar efter valet. Partiets representant i bystyret i dag, Harald Nissen, säger till Aftenposten, att MDG, som bekant ett blockneutralt parti, kommer att stötta det byråd, som garanterar mest av grön politik. Men han säger samtidigt att partiet knappast kan stödja ett byråd, där politiken i fråga om synen på invandrare präglas av Fremskrittspartiets hållning.

Tidigare ordförande för Centrum-Demokraterne kandiderar för danska (S)

26 mars 2015 15:26 | Politik | 2 kommentarer

I danska Politiken hittar jag rubriken ”Peter Duetoft vil i Folketinget for S”. I artikeln under den läser jag, att Duetoft, som åren runt sekelskiftet satt i Folketinget och under en tid var ordförande för Centrum-Demokraterne, nu kandiderar till Folketinget för Socialdemokratiet.

Vad är Centrum-Demokraterne, frågar sig läsare som inte har följt dansk politik lika länge som jag.

Centrum-Demokraterne bildades 1973 av den socialdemokratiske folketingsledamoten Erhard Jacobsen och leddes efter hans död under en period av hans dotter Mimi Jacobsen. CD bidrog till att göra dansk socialdemokrati mindre. Det ingick i regeringar av lite olika kulör, 1982-1988 i en borgerlig regering, 1993-1996 i en socialdemokratiskt ledd regering.

Mimi Jakobsen lämnade 2007 partiet och blev socialdemokrat, och 2008 las partiet ner.

Återstår att se om Peter Duetofts kandidatur för (S) kan ge partiet vind i seglen.

I den senaste sammanställningar av partisympatier i Berlingske Barometer minskar Socialdemokratiet en aning och hamnar på 22,5 procent mot 24,8 procent i folketingsvalet 2011.

Dess kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, backar också det någon tiondel, till 7,1 procent, vilket ligger markant under partiets valresultat 2011, 9,5 procent.

Deras avhoppade regeringskollega Socialistisk Folkeparti backar ett par tiondelar till 6,3 procent mot 9,2 procent i valet 2011.

Och den röd-gröna och feministiska Enhedslisten står och stampar på 8,3 procent, vilket fortfarande är över partiets resultat 2011, 6,5 procent.

På den motsatta sidan utmärker sig fortfarande populistiska Dansk Folkeparti genom att öka en halv procentandel till 20,0 procent. DF ligger alltså fortsatt långt över sitt valresultat 2011, 12,3 procent.

Det stora (höger)borgerliga partiet Venstre backar med ett par procentandelar till 22,5 procent, att jämföra med de 26,7 procent partiet fick i valet 2011.

Konservative Folkeparti ligger still på 4,9 procent, vilket också var det resultat partiet fick i valet 2011.

Och Liberal Alliance ökar något till 5,9 procent – i folketingsvalet 2011 stöddes partiet av 5,0 procent.

Upprorstjej – Joe Hills The Rebel Girl

25 mars 2015 15:33 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Jag har nätvägen fått kontakt med Anders Åborg, förr känd som ankare i Aston Reymers Rivaler. Bland annat skickade han mig 2012 en DVD-film om Joe Hill, gjord av Anders Wesslén och Karl Larsson, ”Joel Hägglund – mannen bakom legenden Joe Hill”.

Jag skrev om filmen och fäste mig då främst vid musiken, fann att Anders Åborg hade gjort nya och musikaliskt mycket fräscha versioner av Joe Hills ”Casey Jones” och ”Vad vi vill” – de här båda låtarna hittade jag också på nätet – samt ”Prästen och slaven” och ”Världens alla slavar vakna”. De här inspelningarna kändes mycket fräscha dels för att han moderniserade musiken med hjälp av vissling, kör, gitarr. banjo och enradigt dragspel, dels för att han har tillåtit sig moderniseringar av de texter, signerade Jacob Branting och Rune Lindström, som finns i min gamla sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969).

Länsmuseet Gävleborg minns avrättningen av gävlesonen Joel Hägglund/Joe Hill 1915 – det är alltså 100 år sen nu – med en utställning om honom – museet, beläget på Södra Strandgatan 20 i Gävle, har öppet tisdag-fredag 11.00-18.00 och lördag-söndag 12.00-16.00. Jag fick inbjudan till både en förhandsvisning och den officiella invigningen men kunde tyvärr inte åka till Gävle – kanske kan jag i stället göra det lite senare. Utöver en personlig inbjudan direkt från museet fick jag också ett brev om utställningen från Anders Åborg, som skulle medverka med sång i inledningsprogrammet.

Med i brevet från Åborg låg dels en CD, dels en ny sångtext.

CDn, ”Anders Åborg tolkar Joe Hill”, kommer att säljas av museet och innehåller förutom de fyra ovan nämnda låtarna ytterligare en, en ny tolkning till svenska av Joe Hills ”The Rebel Girl”, 1915, den som i Jacob Brantings tolkning från 1969 kallades ”Rebellflickan”. Joe Hills original och Jacob Brantings text samt min bakgrundstext hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Så här lyder den i Anders Åborgs nya version:

Upprorstjej

Svensk text: Anders Åborg, 2015
Amerikansk originaltext och musik: Joe Hill, 1915 (”The Reberl Girl”)

Finns ett myller av olika kvinnor
i vår underliga värld.
Silverglittrande dollargudinnor,
på visitkortet står ”miljardär”.
Finns blåblodiga fröknar och sessor
i lyxåk med egen lakej;
men den enda drottning värd namnet
är en upprorstjej!

Ja, en upprorstjej, ja, en upprorstjej
Proletär juvel som kan hävda sig
Full av stolthet, mod och skoj
Jämlik varje upprorspojk.
Det har vart en del, och nu kommer fler
kvinnor som organiserar sig.
Tänk att slåss ihop för frihet
med en upprorstjej!

Hennes knän är nog ömma av slitet
Hennes kläder är nog second hand
Men ett hjärta hängivet som hennes
kommer sätta världen i brand.
Arbetsköparna darrar i skräck när
hennes ilska och trots visar sig;
för den enda drottning värd namnet
är en upprorstjej!

Ja, en upprorstjej…

Danska Socialdemokratiet gör försök att bli ännu lite större

24 mars 2015 18:57 | Politik | 4 kommentarer

Det danska valet närmar sig, och Socialdemokratiet, som leder en regering och en vänster i visst underläge, försöker positionera sig. Det sker delvis genom en stramare linje i flyktingpolitiken – människor som kommer till Danmark måste göra allt för att få jobb, och anhöriginvandringen ska stramas åt. Dansk Folkeparti har tagit över en del av de väljare som, om det inte vore för den här frågan, kunde rösta socialdemokratiskt.

Socialdemokratiet självt ligger, med 23,1 procent i senaste Berlingske Barometer, hyggligt nära sitt valresultat från 2011, 24,8 procent. Men dess uppgång har främst skett på bekostnad av dess politiska allierade i mitten och till vänster.

Regeringskollegan, socialliberala Radikale Venstre, ligger i den senaste Barometern på 7,2 procent, vilket är märkbart under partiets resultat i 2011 års val, 9,5 procent.

Deras avhoppade partner Socialistisk Folkeparti får i den aktuella Barometern 6,5 procent mot 9,2 procent i valet 2011,

Och SFs rival om vänsterrösterna, rödgröna och feministiska Enhedslisten, stöds för närvarande av 8,3 procent mot 6,5 procent i valet.

Lilla Alternativet, som i vissa mätningar har legat högre, stampar på 0,6 procent.

Det ledande borgerliga partiet, högerliberala Venstre, noteras för 22,7 procent, vilket är markant under partiets valresultat 2011, 26,7 procent.

En hel del borgerliga röster har tagits över av populistiska Dansk Folkeparti, som i valet 2011 stöddes av 12,3 procent men i den här sammanställningen stöds av 19,5 procent.

Konservative Folkeparti harvar på på sin lägre nivå med 4,9 procent, den som partiet hamnade på i valet 2011.

Och Liberal Alliance ligger med 5,7 procent något över sitt valresultat 2011, 5,0 procent.

I Ritzaus Index görs en likartad vägning av de senaste mätningarna, men Ritzau redovisar också den opinionsundersökning som senast har påverkat dess Index, Voxmeters partisympatimätning från 22 mars:

Socialdemokratiet får i detta Index 23,3 procent mot 22,9 procent i Voxmeters mätning.

Radikale Venstre får i Ritzaus Index 7,4 procent mot 7,8 procent i Voxmeter.

Socialistisk Folkepartis indextal är 6,8 procent mot 7,1 procent i Voxmeter.

Enhedslisten noteras för 8,5 procent i både Ritzau Index och i Voxmeter.

Alternativet separatredovisas inte.

Venstre får 22,9 procent i Index och 23,9 procent i Voxmeter – det senare överstiger Socialdemokratiets vonmeterresultat.

Dansk Folkeparti får 18,8 procent respektive 17,1 procent.

Konservative Folkeparti hamnar på 4,6 procent respektive 4,7 procent.

Och Liberal Alliance på 5,6 respektive 5,7 procent.

Jefferson om Slim Notini

24 mars 2015 15:01 | Media, Musik | Inga kommentarer

Mina minnesord om Sam Charters har lett till att jag har fått ett vänligt brev, som dessutom innehöll en gåva. Brevet kom från Hans Schweitz, som – förutom att tacka för det jag skrev om Sam – även berättade, att han själv och hans fru i likhet med mig regelbundet löser Melodikrysset och också genom det har halkat in på att läsa min blogg.

Hans är en musikalisk själsfrände, bland annat ordförande i Swedish Blues Association, som bland annat ger ut tidskriften Jefferson.

En av de tyngsta artiklarna i Jefferson 183/2015, som bifogas, skriven av Birgitta Larsson, handlar om Per ”Slim” Notini, en legend i tidig svensk blueshistoria. Jag har för egen del inte bara hört honom i egen kapacitet utan också på plattor med Peps Persson.

Årsprenumeration – 4 nummer (det jag talar om är på 64 sidor) – kostar 280 kronor. Sätt in pengarna på plusgiro 26 05 47-5.

Alzheimer och mordbrand

23 mars 2015 16:05 | Deckare, Film | Inga kommentarer

Wallander – Mordbrännaren” (2013) i regi av Charlotte Brändström och med manus av Peter Lindblom har svagheten att, trots titeln, egentligen bestå av två helt olika stories: dels den om Kurt Wallander (Krister Henriksson) och hans tilltagande problem med minnesfunktionen, dels den om en ung man, Tommy (Christoffer Nordenrot) som kommer hem till sin syster och hennes man efter att ha avtjänat straff för mordbrand.

Jämfört med mycket annat som man får se i deckargenren är historien om mordbrännaren, trots att den kioskägare med vilken han råkar i delo får sin kiosk antänd och denne då omkommer och trots att den ur fängelset efter avtjänat straff frisläppte mordbrännaren både blir misstänkliggjord och fysiskt illa tilltygad, ändå realistisk, sannolik. Innan vi kommer till det ganska otäcka slutet har polisens sökarljus på klassiskt vis hunnit riktas mot en rad misstänkta: en kvinna som sprider misstänkliggörande flygblad, mannen morbrännarens syster är gift med, två killar med tvivelaktig egen vandel… Vad som skildras otäckt bra är skildringen av den mentalitet och de utstötningsmekanismer man ofta stöter på i samhällen där alla känner alla.

Men Kurt Wallanders tilltagande problem med minnet ges också de en mycket framträdande roll i den här historien. De skildras någon gång – alla minneslapparna! – komiskt, men i grunden handlar det ju om en djup tragedi, så svår att bära för Kurt Wallander att han försöker dölja arten av sina problem inte bara för kollegerna på jobbet utan också för dottern Linda (även hon för övrigt polis) och för kvinnan som är hans älskade, en förskollärare.

Jag kan hålla med om att försöket att gifta ihop två helt skilda stories inte riktigt lyckas, men båda de här i varandra invävda filmhalvorna är tillräckligt intressanta för att hålla tittarens intresse vid liv.

Fortsatta regeringsförhandlingar i Estland. Savisaar svårt sjuk

23 mars 2015 14:35 | Politik | Inga kommentarer

Jag har tidigare utförligt rapporterat om de pågående regeringsförhandlingarna i Estland, de som inför den gångna veckohelgen gick i stå.

Det i valet nyligen segrande Reformpartiet, Reformierakond, valde ut fyra partier att föra förhandlingar med om bildande av en bred koalitionsregering: Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, som före valet satt i koalitionsregering med Reformpartiet, det kristna, nationella och konservativa Förbundet Fäderneslandet och Res Publika, Isamaa ja Res Puplika Liit, som satt i koalitionen innan Reformpartiet ersatte det med Socialdemokraterna, och så ett nytt parti, som i årets val kom in i Riigikogu, Riksdagen: Vababaerakond, Fria Partiet, ett parti på högerkanten.

Vabaerakond har nu av Reformierakond ställts utanför förhandlingarna, möjligen självt fattat beslut om att inte längre delta i det här harvandet, som helt verkar ske på Reformpartiets villkor.

Regeringsbildaren, ledaren för Reformierakond, Taavi Rõivas, har som orsak till exkluderingen främst angett, att Vabaerakond har förordat en skärpning av den direkta inkomstskatten.

Det är ju en ståndpunkt som inte är helt olik Socialdemokraternas, så det är svårt att förstå, varför de välkomnas att fortsätta förhandla och dessutom själva accepterar att förhandla. Gissningsvis vägleds den socialdemokratiske partiledaren Sven Mikser här av sitt eget väl och ve – han är dels försvarsminister, riskerar dessutom, om partiet också förlorar ett antal ersättarplatser i Riigikogu, att straffas av sitt eget parti genom att tvingas avgå som partiledare.

Mikser uppträder ändå morskt. Hans budskap är att om nu regeringsförhandlingarna återupptas, ska det ske så att säga från noll.

* * *

Taavi Rõivas har nu föreslagit att ett antal expertgrupper tillsätts för att hitta lösningar på förhandlingsfrågor, där de återstående tre partierna har olika utgångspunkter. IRLs ledare välkomnar detta, och det gör också SDE-ledaren Sven Mixer, den senare dock med förbehållet, att Rõivas’ plattform är lite för allmän för att man ska kunna veta, om detta kan leda till konkreta överenskommelser.

* * *

Under regeringsförhandlingarna har det näst största partiet, det i vissa frågor lätt vänsterpopulistiska Centerpartiet, Keskerakond, ställts åt sidan, och det har också varit tämligen tyst från detta partis sida.

Dess ledare, den 64-årige Edgar Savisaar, är nämligen svårt sjuk, intagen på intensivklinik i Tartu.

Han kom hem från en ansträngande utlandsresa och visade sig ha svår lunginflammation och vatten i båda lungorna. Efter att ha fått hjälp med andningen och varit i perioder av koma har han genomgått en operation. Nu fortsätter behandlingen med antibiotika. Men enligt uppgift är hans tillstånd fortfarande kritiskt.

Helt överraskande kom inte detta. Savisaar drabbades av hjärtinfarkt redan 2003. Han har också diabetes och högt blodtryck. Bakom sig har han en intensiv valrörelse.

* * *

Enligt nyhetsartiklar i dagens (24 mars) estniska media är tillståndet för Edgar Savisaar ännu värre än vad som hittills har framgått: Han har drabbats av så kallade köttätande bakterier och har fått högra benet amputerat med ett snitt över knäet.

Tillbaka på Hogwarts

22 mars 2015 16:36 | Barnkultur, Film | Inga kommentarer

Jag läste alla J K Rowlings Harry Potter-böcker allt efter som de kom ut, en av dem till och med på engelska, eftersom den svenska översättningen då ännu inte hade kommit ut. Någon av filmatiseringarna har jag sett på bio, men vi har samtliga som DVD.

Harry Potter och Halvblodsprinsen” (översättning Lena Fries-Gedin, Tiden, 2006) har jag på svenska; i engelskt original, ”Harry Potter and the Half-blood Prince”, utkom den 2005.

Filmatiseringen, gjord 2009 och med David Yeates som regissör, är av naturliga skäl – de här böckerna är tjocka – inte lika detaljrik som bokoriginalet men fångar ändå huvudhandlingen (och lite till) väl.

Historien om Harry Potter löper som bekant genom flera tjocka böcker, och det faktum att han och övriga på trollkarlsskolan Hogwarts gradvis blir äldre löses i filmerna genom att de agerande eleverna spelas av samma unga skådespelare som också de gradvis blir äldre: Harry Potter (Daniel Radcliffe), Hermione Granger (Emma Watson), Ron Weasley (Rupet Grint), Draco Malfoy (Tom Felton), Ginny Weasley (Bonnie Wright) och så vidare.

Nya åldersrelaterade drag i deras personutveckling, som att ungdomar med eller utan hjälp av trolldrycker blir kära i varann, framträder både i boken och i filmatiseringen.

Bland lärarna på Hogwarts intar den mot Harry hotfulle Severus Snape (Alan Rickman) en särställning – han visar sig ha fått svära en obrytbar ed för att skydda Harrys fiende Draco Malfoy. Som de Harry Potter-belästa vet, är den trollkarlsvärld Rowling tecknar starkt dualistisk, och de här två hör – Snape efter taktisk vacklan – till den, milt talat, onda sidan, Dödsätarna.

Vi möter också så väl välkända karaktärer – Regulus Black (Tom Moorcroft), Minerva McGonagall (Maggie Smith) och Rubeus Hagrid (Robbie Coltrane) – som en till Hogwarts motvilligt återbördad Horace Snigelhorn (Jim Broadbent); avslöjandet av honom i hans gömställe är en liten höjdare i filmen. Men Snigelhorn vet saker om Voldemort som skolans rektor vill ha tillgång till.

Skolans märklige ledare är Albus Dumbledore (Michael Gambon), som är beredd att riskera och offra sitt eget liv för Harry. Dumbledore framkallar för Harry bilder ur det förflutna med Tom Dolder, pojken som under vistelsen på Hogwarts inte bara visade sig ha en enastående magisk förmåga utan också drogs till det onda och sen blev själva dess gestalt, Lord Voldemort.

Harry får veta att Voldemort har lyckats göra sig odödlig. Han har delat upp sin själ i sju delar och gömt sex av dem i horrokruxer, väl gömda och magiskt skyddade.

Men Dumbledore tror sig ha spårat en av de här horrokruxerna till en grotta på en klippkust. För att komma in dit genom en dold port krävs blodsoffer, och inne där övertalar han Harry att också när han kommer att spjärna emot tvinga i honom den giftdryck horrokruxen ligger i.

Dumbledore överlever, men på vägen därifrån attackeras de och klarar sig bara genom att fördriva angriparna med eld.

När de sedan kommer tillbaka till Hogwarts, visar det sig, att skolan har erövrats av Voldemorts trogna. Dessa, med Snape i spetsen, tvingas på flykt, men Snape hinner dess förinnan döda Harrys älskade vägledare och beskyddare Dumbledore.

Och var alltsammans förgäves? Det de hade hittat i grottan var när allt kom omkring inte en av horrokruxerna utan ett mystiskt meddelande från någon som tecknade sig RAB.

Det jag möjligen tycker inte blir tillräckligt tydligt i filmversionen är innebörden av boktitelns Halvblodsprinsen. Men det här är alltså en benämning på Snape, en beskrivning av hans bakgrund.

Det var väl det viktigaste. Men lugn: självklart förekommer det också quiddich och örter med märkliga egenskaper.

Och de mörka hot som riktas både mot mugglarvärlden och trollkarlsvärlden markeras effektfullt med sådant som hotfulla mörka molnformationer och som sig av smärta vridande broar.

Last chorus: Sam Charters

21 mars 2015 18:33 | Last chorus, Musik | 2 kommentarer

SamSamuelCharters, en legendar i både amerikansk och svensk skivproduktion, är död. Han föddes den 1 augusti i Pittsburgh, Pennsylvania, och dog den 18 mars 2015 i Årsta – han och hans fru Ann bodde och verkade i Sverige sen slutet av 1960-talet.

En annan legend i amerikanskt musikliv, förre Sing Out!-redaktören Izzy Young, som också flyttade till Stockholm, har jag personligen träffat (på en spelmansträff här i Uppland), men paret Charters har mina vägar aldrig korsat.

Annat då än i musikalisk mening. I min jättelika skivkollektion har jag till exempel bluesskivor från Folkways, fältinspelningar gjorda i amerikanska Södern av Sam Charters – country blues var en av hans specialiteter. Här i Sverige gjorde han skivor för svenska Sonet, allt från cajun, Snooks Eaglin och Otis Rush till Dizzy Gillespie och Peps Persson. I USA gjorde han skivor också för bolag som Vanguard (Country Joe and the Fish, Dave Van Ronk) och Prestige Bluesville.

Bland de legendariska artister han spelade in åt Folkways eller tog med på samlingsskivor fanns Big Bill Broonzy, Blind Gary Davis, Snooks Eaglin, Sleepy John Estes, Lightnin’ Hopkins, Son House, Blind Lemon Jefferson, Memphis Minnie, Mississippi John Hurt, Furry Lewis, Bukka White och Big Joe Williams. Han kartlade tematiskt, ibland på flera skivor, bluesen i till exempel Chicago, New Orleans, St. Louis. Charters spelade in cajun, calypso, jazz, traditionell musik från Bahamas, Irland och Gambia. För Folkways producerade han skivor med musik av kompositören Charles Ives. Och bland hans folwaysinspelningar finns även vad som på skivan kallas The Swedish fiddlers.

Sam Charters dog av cancer. Trodde jag på änglar, önskade jag att de spelade en blues för honom.

Melodikrysset nummer 12 2015

21 mars 2015 12:21 | Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Dagens kryss klarade jag lätt, om man bortser från ett tekniskt avbrott. Efter nyhetsuppehållet dog plötsligt Radio Uppland, som jag brukar ha ständigt inställd i radion i mitt arbetsrum för att lyssna just på Melodikrysset.

Det här gjorde att jag, när jag fick in P4 igen, hamnade i ljudillustrationen till en fråga jag inte hade hört. Men det lät dansbandsaktigt, och så småningom kunde jag också skriva in svaret: Det var Stiftelsen som sjöng ”Hon finns överallt”.

Nja, dansband är inte riktigt min grej. Det är däremot Beatles. Fast innan jag hann komma på att det som spelades var Paul McCartneys ”Ibony and Ivory”, stack dottern, Kerstin, in huvet i rummet och sa titeln. Men sen skulle ju en del av den översättas till svenska också, ebenholts.

Jag har allt av Beatles i mina skivhyllor. Allt av Fred Åkerström också – han medverkade för övrigt i lanseringskonserten av min sångbok ”Upp till kamp!” 1970 i Folkets hus i Stockholm. Däremot har jag aldrig träffat hans dotter, CajsaStina Åkerström, som jag annars också har lyssnat en del på, fast då på skiva. Hon har även haft några hits, bland dem ”Av längtan till dig”, som hon gjorde tillsammans med Åsa Jinder.

Povel Ramel har jag hört live flera gånger, tidigt (i mitt liv) i tält i Sundsvall, sent (i hans liv) på Regina-teatern i Uppsala. I dag fick vi höra ett stycke nostalgi, signerad Povel Ramel, ”Mitt 30-tal”. Fast den text han hade skrivit om trettitalet väjde ju inte heller för epokens mörkare sidor.

Också Björk har jag hört live, mycket nära scenen vid prisutdelningsceremoni i regi av Nordiska rådet i København. Att hon fick kulturpris av just Nordiska rådet har förstås att göra med att hon kommer från Ísland.

Hustrun och jag är gamla operavänner, och vi har förstås sett Georges Bizets ”Carmen”, som ”Toreadorarian” är hämtad ur. Här spelades den dock av Cave Stompers, kända för en dansmusik som var mycket populär under min skoltid på 1950-talet.

Hustrun har träffat både Björn och Benny, men ingen av oss har sett någon scenuppsättning av ”Chess” från 1986. Man jag har ”Chess” på skiva och kände förstås igen ”One Night In Bangkok”.

Ronny Eriksson och Euskefeurat finns rikt representerade i min skivsamling, och det var heller inte svårt att bakom hans ”Ja gärna” känna igen Paul Ankas klassiker från 1957, ”Diana”.

Evert Taubes ”Inbjudan till Bohuslän” har jag både med honom och med Öbarna, som ju genom Eva Jarnedal har en anknytning till en person som Taube diktade om. Öbarna uppträdde förr ofta på socialdemokratiska partiarrangemang, och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) skrev vi om både dem och om deras skivor.

Karaokeversioner av kända låtar är väl musikaliskt inga höjdare, men jag förstår greppet att inte spela ”Vem vet” med Lisa Ekdahl.

Tom Jones är en utmärkt sångare – i dag hörde vi honom i ”She’s a Lady” – men han hör ändå inte till den kategori artister jag för egen del har på skiva.

Men vi tar väl och slutar med något svenskt, ”Skomakare Anton”. I dag hörde vi den med Alf Robertsson, men den finns också inspelad med den genom Melodifestivalen aktuelle Hasse Andersson, som har skrivit låten, och då hette den ”Skomagare Anton”.

I eftermiddag ska vi ha familjekalas, födelsedagskalas för Klara som snart fyller tio. Morfar och mormor ger henne tillsammans pengar till att börja i den efterlängtade ridskolan.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^