Tillbaka på Hogwarts

22 mars 2015 16:36 | Barnkultur, Film | Kommentering avstängd

Jag läste alla J K Rowlings Harry Potter-böcker allt efter som de kom ut, en av dem till och med på engelska, eftersom den svenska översättningen då ännu inte hade kommit ut. Någon av filmatiseringarna har jag sett på bio, men vi har samtliga som DVD.

”Harry Potter och Halvblodsprinsen” (översättning Lena Fries-Gedin, Tiden, 2006) har jag på svenska; i engelskt original, ”Harry Potter and the Half-blood Prince”, utkom den 2005.

Filmatiseringen, gjord 2009 och med David Yeates som regissör, är av naturliga skäl – de här böckerna är tjocka – inte lika detaljrik som bokoriginalet men fångar ändå huvudhandlingen (och lite till) väl.

Historien om Harry Potter löper som bekant genom flera tjocka böcker, och det faktum att han och övriga på trollkarlsskolan Hogwarts gradvis blir äldre löses i filmerna genom att de agerande eleverna spelas av samma unga skådespelare som också de gradvis blir äldre: Harry Potter (Daniel Radcliffe), Hermione Granger (Emma Watson), Ron Weasley (Rupet Grint), Draco Malfoy (Tom Felton), Ginny Weasley (Bonnie Wright) och så vidare.

Nya åldersrelaterade drag i deras personutveckling, som att ungdomar med eller utan hjälp av trolldrycker blir kära i varann, framträder både i boken och i filmatiseringen.

Bland lärarna på Hogwarts intar den mot Harry hotfulle Severus Snape (Alan Rickman) en särställning – han visar sig ha fått svära en obrytbar ed för att skydda Harrys fiende Draco Malfoy. Som de Harry Potter-belästa vet, är den trollkarlsvärld Rowling tecknar starkt dualistisk, och de här två hör – Snape efter taktisk vacklan – till den, milt talat, onda sidan, Dödsätarna.

Vi möter också så väl välkända karaktärer – Regulus Black (Tom Moorcroft), Minerva McGonagall (Maggie Smith) och Rubeus Hagrid (Robbie Coltrane) – som en till Hogwarts motvilligt återbördad Horace Snigelhorn (Jim Broadbent); avslöjandet av honom i hans gömställe är en liten höjdare i filmen. Men Snigelhorn vet saker om Voldemort som skolans rektor vill ha tillgång till.

Skolans märklige ledare är Albus Dumbledore (Michael Gambon), som är beredd att riskera och offra sitt eget liv för Harry. Dumbledore framkallar för Harry bilder ur det förflutna med Tom Dolder, pojken som under vistelsen på Hogwarts inte bara visade sig ha en enastående magisk förmåga utan också drogs till det onda och sen blev själva dess gestalt, Lord Voldemort.

Harry får veta att Voldemort har lyckats göra sig odödlig. Han har delat upp sin själ i sju delar och gömt sex av dem i horrokruxer, väl gömda och magiskt skyddade.

Men Dumbledore tror sig ha spårat en av de här horrokruxerna till en grotta på en klippkust. För att komma in dit genom en dold port krävs blodsoffer, och inne där övertalar han Harry att också när han kommer att spjärna emot tvinga i honom den giftdryck horrokruxen ligger i.

Dumbledore överlever, men på vägen därifrån attackeras de och klarar sig bara genom att fördriva angriparna med eld.

När de sedan kommer tillbaka till Hogwarts, visar det sig, att skolan har erövrats av Voldemorts trogna. Dessa, med Snape i spetsen, tvingas på flykt, men Snape hinner dess förinnan döda Harrys älskade vägledare och beskyddare Dumbledore.

Och var alltsammans förgäves? Det de hade hittat i grottan var när allt kom omkring inte en av horrokruxerna utan ett mystiskt meddelande från någon som tecknade sig RAB.

Det jag möjligen tycker inte blir tillräckligt tydligt i filmversionen är innebörden av boktitelns Halvblodsprinsen. Men det här är alltså en benämning på Snape, en beskrivning av hans bakgrund.

Det var väl det viktigaste. Men lugn: självklart förekommer det också quiddich och örter med märkliga egenskaper.

Och de mörka hot som riktas både mot mugglarvärlden och trollkarlsvärlden markeras effektfullt med sådant som hotfulla mörka molnformationer och som sig av smärta vridande broar.