Viss turbulens i täten på den finländska partisympatiligan

En ny gallup, publicerad i Helsingin Sanomat, stuvar om i täten på den finländska partisympatiligan. Det rör sig om en stor mätning – hela 2.446 personer har utfrågats.

Överlägsen etta bland de finländska partierna är numera Suomen Keskusta (Centerpartiet) med 24,5 procent. I valet 2011 blev partiet bara fyra i storleksordning med historiskt låga 15,8 procent och drog därav slutsatsen, att det skulle löna sig att vara i opposition, vilket har visat sig vara en korrekt bedömning.

Den regering som då bildades var enligt känd finsk modell en blocköverskridande koalitionsregering, och den kom att ledas av Kokoomus (Samlingspartiet), det traditionella högerborgerliga partiet, som blev störst i valet med 22,3 procent. Det här partiet har sen dess fått ny ordförande, Alexander Stubb, som också har tagit över ämbetet som statsminister. Det såg först ut att vara ett lyckat byte, men vad det nu beror på går stödet för Samlingspartiet i den senaste mätningen ned till 17,4 procent.

Socialdemokraterna, Sosialidemokraattinen Puolue, som också har fått ny ordförande, Antti Rinne, som har posten som finansminister, lyckas nu för andra mätningen i rad lite bättre. I valet 2011 blev partiet tvåa med 19,1 procent, men en bakgrund till partiledarbytet var att SDP i mätningarna fick historiskt låga tal och halkade ner på fjärde plats. När nu Rinne efter en rad utspel säkert har bidragit till att partiet i alla fall är uppe på 16,4 procent och, framför allt, om än knappt, har blivit tredje i stället för fjärde största parti, stiger hans aktier.

Ner på fjärde plats, med aktuellt stöd av 16,2 procent, halkar nu populistpartiet Perussuomalaiset (Sannfinnfinländarna), som i valet 2011 med 19,1 procent i och för sig blev fjärde största parti men med samma procenttal som Socialdemokraterna.

Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som hoppade av regeringen på grund av kärnkraftsfrågan, får i den här mätningen 8,3 procent mot 8,46 procent i valet 2011.

Och Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som hoppade av regeringen före dem, får 8,0 procent mot 8,1 procent i valet 2011.

De två återstående partierna finns kvar i regeringskoalitionen:

Svenska Folkpartiet, som i valet 2011 fick 4,3 procent är nu uppe på den nivån igen. Detta möjligen en återgång efter det att den svenskspråkige Stubb inledningsvis verkade ha dragit en del finlandssvenskar till sitt parti.

Däremot består krisen för Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), som i den aktuella mätningen stöds av 3,6 procent mot 4,0 i 2011 års val.

Arbeiderpartiet får 41,4 procent i ny norsk mätning

Arbeiderpartiet ligger åter på klassisk nivå, över 40 procent, i en ny mätning, gjord av Ipsos MMI för Dagbladet. I den aktuella mätningen får partiet stöd av 41,4 procent, vilket jämfört med föregående mätning i samma serie är en uppgång med 4 procentenheter. Ännu större är uppgången om man jämför med partiets resultat i stortingsvalet 2013, 30,8 procent.

Arbeiderpartiet tar väljare från alla håll, men några av de nytillkomna kommer säkert från partnern i den förra röd-gröna regeringen Sosialistisk Venstre, som trots en ökning med 0,5 procentenheter med 3,8 procent hamnar strax under fyraprocentsspärren. I valet låg SV med 4,1 procent strax ovanför spärren.

Nykomlingen Miljøpartiet De Grønne, som i valet 2013 fick ett mandat i Oslo men i landsgenomsnitt bara 2,8 procent, backar i den här mätningen med 0,9 procentenheter till 2,9 procent.

Och yttervänsterpartiet Rødt, som i samma val fick 1,1 procent, stöds den här gången av 0,9 procent, en uppgång med 0,3 procentenheter jämfört med föregående mättillfälle.

Det borgerliga parti som deltog i den röd-gröna koalition som föll i fjol, Senterpartiet, backar i den aktuella mätningen med 0,5 procentenheter till 5,1 procent. Partiets valresultat 2013 var 5,5 procent.

De båda koalitionsparternas vacklande stöd verkar ha gjort Arbeiderpartiet mer intresserat av att inför framtiden försöka knyta ytterligare ett mittenparti till sig. De här inviterna har närmast riktats till Kristelig Folkeparti, som i valet förra året fick 5,6 procent. Efter en mindre nedtur ökar nu KrF med 0,4 procentenheter till 4,9 procent.

Det tredje mittenpartiet, liberala Venstre, backar med 1 procentenhet till 4,4 procent, mot 5,2 procent i valet 2013.

Kvar att redovisa är då resultaten för de båda partier, som formellt ingår i den blå-blå norska regeringen.

I den här mätningen ökar det illa tilltygade högerpopulistiska Fremskrittspartiet med 0,8 procentenheter till 13 procent, vilket fortfarande är långt under partiets valresultat förra hösten, 16,3 procent.

Och det ledande regeringspartiet Høyre åker på en smäll: minskar 2,9 procentenheter och hamnar då på 23 procent mot 26,8 procent i valet förra hösten.

Ingen kommer undan politiken

I natt förflyttades jag i drömmen till mitt gamla värv som politisk discjockey: befann mig som så många gånger då åter på Bommersvik, dock i en sal som jag aldrig har sett där i verkligheten. Den var fylld av folk, och jag startade med att spela en georgisk låt – ingen jag har i min väldiga politiska skivsamling men till melodin vagt bekant – med en text jag inte begrep ett dugg av. Publiken applåderade ändå entusiastiskt innan jag ens hade fått börja berätta något om sångens bakgrund, vilken den nu var.

Den enda rationella förklaring till den här drömmen jag kan komma på är att Birgitta strax innan jag somnade kom hem från en middag med gamla politiska tjänstemän på energi- och miljödepartementen, där hon ju en gång i världen var chef, och att jag då entusiastiskt berättade om kvällens ”Moraeus med mera”, som jag med stigande entusiasm hade sett i TV.

Lasse Åberg, som jag med tiden har lärt känna en smula, eftersom han likt min hustru är hedersupplänning, framträdde med en ny, jämlikhetsinriktad (även för bananer) sång och ett manifest med kraven
§1 Bananens rätt i samhället
§2 Arbeta för en bättre bananomsorg
§3 Mindre banangrupper
§4 Banankonventionen ska följas
§5 Uppdatera AP-fonderna

Och så framträdde Marie Bergman med sin hit från 1976, ”Ingen kommer undan politiken”. Hon var väl som sångerska ännu bättre i yngre dar, men vilket sväng och vilket lyft den här låten fick genom att alla kvällens artister, bland dem Electric Banana Band, och stora delar av publiken sjöng med. Banarne genomförde en pardans med en av damerna i publiken.

Ingen kommer undan politiken

Svensk text: Ola Magnell, 1976.
Fransk-kanadensisk originaltext: Anna McGarrigle 1975 (”Complainte pour Ste-Catherine”)
Musik: Phillippe Tartartcheff, 1975

Trötta mamma, vagga lilla Lina,
dumma mamma, du får inte gå,
sjung en vals om blommorna och bina,
städa, mamma, damma och stå på

inte ger man fan i politiken,
för att man är konventionell

Byta blöja, läsa gammal saga,
Askungen får sin rike prins.
Kvinnan skulle vinnas och behaga,
nog är dom rara, men de finns

även om de jobbar i fabriken,
och ser fram emot en ledig kväll

Det tar tid för seden att försvinna,
vila, Lina, du som ännu kan,
när du vuxit upp och blivit kvinna,
lever du kanske som en man

som kan ägna tid åt politiken,
utan att störas av något gnäll

Busa Lina, snusa Tummeliten,
snart är det kärlek eller tji,
när du slitit färdigt för profiten,
är du inte längre attraktiv

ingen kommer undan politiken
för att man är servil och snäll
inte ger man fan i polemiken
fast man är trött varenda kväll

Ursprungligen utgiven på ”Kate & Anna McGarrigle” (Polydor, 1975), 1981 även på ”Entre la jeunesse et la sagesse (Kébes-Disc KD-990, 1981)

Marie Bergman spelade in den svenska versionen på albumet ”Närma mig” (1976) och fick en stor hit med den.

Barnens oförfalskade ramsor och rim från gator och gårdar

När Bengt af Klintbergs ”Pelle Plutt – ramsor och rim från gator och gårdar” kom ut 1983, då på Tidens förlag, gav jag den ett mycket entusiastiskt omdöme i min översikt ”Böcker ur julklappssäcken” i Aktuellt i politiken (s) nummer 21, den 15 december 1983. I avsnittet om bilderböcker skrev jag:

”Men bäst i det mindre formatet – och faktiskt också en konkurrent till Astrid Lindgrens och Ilon Wiklands nya Madicken-bok – är ändå ”Pelle Plutt – ramsor och rim från gator och gårdar” (Tiden) samlade av Bengt af Klintberg. Här finns räkneramsor och hoppramsor och sånger och gåtor och spökhistorier med mera, delvis sådant som passar varken söndagsskolan eller de fina salongerna. Och så Eva Erikssons underbart roliga bilder därtill!”

När jag nu (2014) läser om den, närmast för att En bok för alla har återutgett den, blir jag på nytt lika entusiastisk.

Roligast för mig personligen är det att hitta ramsor som jag minns från mina egna tidiga skolår här i Sverige – annat, men för den skull inte mindre roligt har, förstår jag av idiomet, sitt ursprung i stockholmska skolor. Fast den här vann säkert spridning i hela landet:

Ett två tre fyra
alla byxor äro dyra.
Den som inga byxor har,
han får gå med rumpan bar.

Och den här minns jag fortfarande melodin till:

Uppå våran gård
där står en gammal Ford
utan hjul och utan däck,
motorn den är väck.

Den går på terpentin
och smör och margarin,
och startar du den än en gång
så går den dagen lång!

Och ”Faderittan satt på taket” behöver jag väl inte ens återge för att många av er ska komma ihåg texten. Detsamma gäller visorna om blodstänkta golv och Karl-Alfred boy.

Det här är en bok att köpa till barnbarn i lämplig ålder men faktiskt också till er själva, om ni har barnasinnet kvar.

Melodikrysset nummer 47 2014

I dag hade jag problem med Melodikrysset. Jag vaknade senare än jag brukar, och eftersom jag är diabetiker och därför absolut inte ska hoppa över frukosten, var jag tvungen att ta med den in till mitt arbetsrum där jag har datorn och radion. De båda frukostmackor jag gjorde på det surbröd hustrun hade köpt i den lilla lantvarubutiken vi har i vår närhet fick i alla fall humöret att stiga.

Men till att börja med hade jag i dag kramp i fingrarna, något som inte bara försvårade googlesökningar utan också gjorde att jag inte riktigt kunde tyda det jag försökte klottra ner av Eldemans ledtrådar och till och med frågor. Men sen har jag lyssnat noga på snabbgenomgången och med hjälp av den förtydligat mina ledtrådar och svar.

Ålderskrämpor är inte kul att få. Den som ändå vill läsa mer om dem, kan ju gå vidare till bloggtexten närmast under.

Till råga på allt spelade Anders Eldeman i dag massor av ljudillustrationer som verkligen inte ligger mina egna musikminnen allra närmast.

Jag kan ju ha hört Alina Devecerskis hit från 2012, ”Flytta på dig”, men jag minns den inte.

”Sun Street” från 1986, med dess na-na-na-na, minns jag definitivt, men Katrina and the Waves fanns inte kvar i minnet.

Sonja Aldén känner jag förstås till och har hört en hel del med – men den nya ”Snön” hade jag tidigare inte hört.

Och Alice Cooper, i dag med ”School’s Out” från 1972, är mig naturligtvis bekant – men jag har faktiskt inte en enda Alice Cooper-skiva.

I dag gick det som sagt trögt, och det tog följaktligen till och med en stund att identifiera Agnetha Fältskog i ”Back On Your Radio”.

Och då är det väl lika bra att bekänna, att jag aldrig har tittat på Dame Edna (Barry Humphries) – i dag i ”I Will Suvive” – heller.

Mer förtrogen är jag med ”Mosebacke Monarki”, där Moltas Eriksson gjorde sin ”Norge”, den som fick en norsk replik kallad ”Sverige”.

Från en typ av rörliga bilder till en annan:

Jag har sett Hasse Ekmans ”Med dig i mina armar”, där titelmelodin komponerades av Kai Gullmar och dess text skrevs av Hasse Ekman själv.

”Trollkarlen från Oz” blev en underbar barnfilm med Judy Garland, och där förekom sången ”Over the Rainbow”. Jag har skrivit om både filmen och boken den bygger på, skriven av Frank L Baum – se ovan under Kulurspegeln, Barnkultur.

Charlie Chaplin har jag väl mer eller mindre komplett i min filmsamling, och jag har också själv skrivit om hans ”Moderna tider” – se ovan under Kulturspegeln, Film – där hans egenkomponerade ”Smile” ingår. På den hade Anders Eldeman hängt ”The Entertainer” med Scott Joplin. Den ingick i en mycket sevärd film med Paul Newman, ”Blåsningen”.

Äldre schlager glömmer jag heller inte så lätt. En sådan är ”Under ekars djupa grönska”, vars religiösa miljö – för att citera Anders Eldeman – är ”en gammal sockenkyrka”. Den minns vi med Carli Tornehave.

Sist ut i dag blir Björn Afzelius. Han skrev, med kubansk förlaga, sin fina ”Sång till friheten” 1982. Texten, som alltså handlar om friheten, inte någon kvinna, börjar ”Du är det finaste jag vet”.

Själv har jag alla Björns skivor, också hans sångböcker, signerade av honom själv efter en spelning under en av danska Socialdemokratiets partikongresser. Jag har faktiskt också träffat honom under en av norska Arbeiderpartiets valvakor, liksom jag själv välkomnad in i den innersta kretsen runt partiledare. Björn var omåttligt populär i våra grannländer och talade bland annat, kunde jag själv konstatera, idiomatisk danska.

Fotfolket linkar på – men är kanske snart på fötter igen

Flera läkare på Vårdcentralen har lutat åt att mina akuta fotbesvär är en följd av artros. När jag i början av veckan gjorde akutbesök där – min vänsterfot var starkt svullen – fick jag en penicillinkur, som jag har följt till punkt och pricka utan att den har gett något synbart resultat – foten har varit blåröd och ständigt värkt, faktiskt känts värre.

När jag i dag var tillbaka på Vårdcentralen på återbesök, och visade upp det här, blev även läkaren bekymrad: skickade prov till Akademiska och rådgjorde med någon där. Men han trodde då fortfarande på penicillinkuren, dock att den kunde behöva förstärkas med spruta.

Alltså skickades jag i väg till en lämplig del av Infektionskliniken, där jag först undersöktes av sköterska, sen läkare. Läkaren hade kläm på att Hjärtkliniken, där jag nyligen låg inlagd för pacemakerbyte, i samband med röntgen hade kommit fram till att det jag hade lidit av tidigare, då i högra foten, i själva verket kunde vara gikt.

Läkaren i dag, Petter Alvenstedt, en ung och intellektuellt resonerande medicinare, kollade mina båda fötter noga och smärttestade också den just nu akut svullna vänsterfoten. Han gjorde på intet sätt någon ansats till att vilja knäppa kollegorna på min vårdcentral på näsan – tvärt om betonade han att det finns en viss osäkerhet i den här typen av bedömningar – men kom fram till att det jag verkar ha drabbats av är giktanfall.

För det har jag nu fått kortison enligt ett noggrant dagfördelat doseringsschema.

Hjälper det här, kommer jag att mot framtida anfall få den av stora delar av min läsekrets rekommenderade Allupurinol. Jag har snart tid bokad hos min ordinarie husläkare.

En konsertkväll som lyfte fram mindre kända verk

Paul Mägi gör i sitt allmänt förtjänstfulla värv som dirigent för Uppsala Kammarkorkester något som jag, som liksom han är est, tycker är särskilt roligt: han lyfter då och då fram verk av estniska tonsättare.

Gårdagens konsertkväll i Musikens hus inleddes sålunda med ”Respectus för stråkorkester”, skriven så sent som 2013 av René Eespere (född 1953), där de två e-na i början av efternamnet markerar långt e och där betoningen ligger på första stavelsen. För att vara modern musik kändes det här stycket förvånansvärt harmoniskt, även om det också innehöll klanger som man inte tyckte sig ha hört förut.

Tyngdpunkten i konserten låg på ett föga spelat verk av Robert Schumann (1810-1856), ”Violinkonsert i D-moll”. Både Schumann och andra hade sina tvivel om den här konsertens spelbarhet, och den uppfördes aldrig under hans livstid utan först långt senare. Ett av skälen är de virtuosa tekniska krav det här verket ställer på violinsolisten, och just mot den bakgrunden tycker jag att man måste framhålla den insats denne, det vill säga Ulf Wallin, gjorde vid uppförandet i Uppsala.

Också Wilhelm Stenhammar (1871-1927) lyckades i sin i början av förra seklet skrivna ”Symfoni nummer 2 i G-moll” åstadkomma ett verk, som överraskade mig. Stenhammar hör generellt inte till mina favoriter – i vissa avseenden kan han sägas ha varit för trendkänslig. Men jag konstaterar att det verk vi hörde i en senare, bearbetad version har en sorts mogenhet över sig.

* * *

Jag var under hela konserten plågad av de fotbesvär jag har skrivit om, men jag tror inte det har påverkat min bedömning av musiken.

När vi efter konserten stod och väntade på vår skjuts, kom en man fram, som jag egentligen bara känner bloggvägen: Hans G Eriksson, som ofta kommenterar både det ena och det andra. Eftersom han via bloggen känner till mitt fotelände, kom han fram och hörde hur det stod till. Det stod rätt illa till då, men efter dagens besök på Akademiska – jag återkommer till det – har jag hopp om bättring.

Till konserten och sen hem fick vi skjuts i bil av Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Vi startade kvällen med middag på Katalin, där också Anna anslöt. För min del valde jag sandwich med kyckling, bacon och ett berg av sallad, till vilket jag drack lättöl.

Det var gott, men tyvärr blev vi anvisade ett bord mitt för dörren mot Konserthuset, där det ständigt gick folk ut och in med kallt korsdrag som följd. Just det var ingen höjdare.

Har danska Socialdemokratiet tappat en hel generation?

Yougov ger Socialdemokratiet 21,0 procent, Berlingske Barometer – ett viktat genomsnitt av mätningar från senare tid – 21,7 procent. Ingenting tyder för närvarande på att partiet i nästa val kommer upp i ens sitt eget resultat i förra valet (2011), 24,8 procent.

Den danska socialdemokratin har funnits i 143 år och länge varit landets både samhällsbyggande och samhällsförändrande parti. Det har också haft folkligt stöd: I 77 år – från 1924 till 2001 – var Socialdemorkatiet Danmarks obetingat största parti. Så sent som 1990 röstade 37 procent av danskarna på Socialdemokraterne.

Den danska tidningen Information har på nyhetsplats försökt göra en analys av Socialdemokratiets aktuella svårigheter, ”Har Socialdemokraterne tabt en hel generation af vælgere?”, och svaret måste nog sägas vara ja. Bara 11,5 av väljarna mellan 18 och 24 år skulle i dag rösta på partiet, detta enligt en analys gjord av professor Søren Risbjerg Thomsen vid Aarhus Universitet.

Hela 28 procent av den här åldersgruppen skulle rösta på det stora borgerliga oppositionspartiet Venstre, 11 procent på likaledes borgerliga Liberal Alliance. Både Socialdemokratiets regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre och den rödgröna och feministiska utmanaren Enhedslisten är med 13 procent vardera i den här åldersgruppen större än Socialdemokratiet.

I dag finns en röd majoritet kvar bara i 68-generationen, den som växte upp under det röda sjuttiotalet. I åldersgruppen 55-65 år har de röda partierna fortfarande majoritet.

Att ändra på de unga, trendkänsliga väljarnas beteende kommer inte att vara lätt, konstaterar Risbjerg Thomsen. För att ändra på det här skulle det behövas en nästan revolutionerande förändring av partiet, ett nytt tilltal. Några av de intervjuade anser också att Socialdemokratiets problem är att partiet inte längre har några andra idéer än de som rör budgethantering.

Men för att gå tillbaka till den aktuella Yougov-mätningen:

Det borgerliga oppositionsalternativet Venstre stöds där av 23,2 procent mot 24,6 procent i Barometern och 26,7 procent i folketingsvalet 2011.

Den högerpopulistiska uppstickaren Dansk Folkeparti ligger med 21,2 procent tvåa enligt Yougov, med 19,2 procent trea enligt Barometern, också det senare långt över partiets resultat i 2011 års val, 12,3 procent.

Också enligt den här undersökningen ligger Konservative Folkeparti under sitt valresultat 2011, 4,9 procent. Det får i Yougov-mätningen 4,2 procent, i Barometern 4,5 procent.

Liberal Alliance är däremot i den aktuella mätningen uppe i 7,7 procent mot 5,6 procent i Barometern och 5,0 procent i valet.

Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, ligger däremot under sitt valresultat från 2011, 9,5 procent. Partiet får enligt Yougov 6,1 procent, enligt Barometern 7,4 procent.

Det från regeringssamarbetet avhoppade Socialistisk Folkeparti får hos Yougov bara 6,2 procent mot 7,0 procent i Barometern och 9,2 procent i valet 2011.

Och också enligt den här mätningen är dess rödgröna och feministiska utmanare Enhedslisten märkbart större med 9,7 procent. Även barometersammanvägningen ger den 9,4 procent, en siffra långt över partiets resultat 2011, 6,7 procent.

Det ser mörkt ut för den danska (S)-ledda regeringen

Det mest intressanta med Voxmeters senaste mätning är att det stora borgerliga ganska högerbetonade Venstre där med 26,7 procent åter når sitt resultat i folketingsvalet 2011. Men i Berlingske Barometer, ett viktat snitt av mätningar från senare tid, når man inte ända dit – där är snittsiffran för Venstre 24,9 procent.

I den aktuella undersökningen tycks en del av återhämtningen ha skett på bekostnad av högerpopulistiska Dansk Folkeparti, som får 17,1 procent mot 18,8 procent i Barometern. Fast även den färska siffran är förstås högre än resultatet i 2011 års val, 12,3 procent.

Också Konservative Folkeparti ligger med 3,8 procent i Voxmeter och 4,5 procent i Barometern under sitt valresultat 2011, 4,9 procent.

Det fjärde borgerliga partiet, Liberal Alliance, ligger å andra sidan, med 5,4 procent i Voxmeter och 5,2 procent i Baromeern, aningen över sitt valresultat 2011, 5,0 procent.

På den regerande sidan ger Voxmeter Socialdemokratiet 21,3 procent mot 21,8 procent i Barometern. Partiet ligger alltså ganska bestående kvar under sitt senaste valresultat, 24,8 procent.

Det andra benet i den sittande regeringen, socialliberala Radikale Venstre, ligger med 7,9 procent i Voxmeter och 7,7 procent i Barometern också kvar under sitt resultat i valet 2011, 9,5 procent.

Deras avhoppade tredje part i den här regeringen, Socialistisk Folkeparti, får i Voxmeter 7,7 procent och i Barometern 7,2 procent, alltså fortfarande under resultatet i förra valet, 8,2 procent.

Voxmeter ger dess rödgröna och feministiska konkurrent Enhedslisten, som länge i mätningarna har varit större än SF, 9,2 procent mot 9,3 procent i Barometern. Enhedslisten ligger således fortsatt över sitt valresultat i folketingsvalet 2011, 6,7 procent.

Voxmeters mätning visar, liksom andra aktuella danska mätningar, på en kraftig övervikt för den borgerliga oppositionen. Ska detta ändras, fordras det sannolikt något helt nytt grepp från framför allt det ledande regeringspartiets sida. Kanske rent av ett partiledarbyte – men då räcker det förstås inte med att välja en ny likadan partiledare.

Barnbok för oss lite äldre

Om inte Lennart Hellsing vore en av Sveriges äldsta (född 1919) och samtidigt mest uppburna barnboksförfattare, skulle Rabén & Sjögren knappast ha gett ut hans ”Skor” (2014, illustrationer Fibben Hald). Rabén & Sjögren är ett barnboksförlag och ”Skor” snarare ett utgivningsprojekt för R & S’ systerföretag Norstedts. ”Skor” är förvisso en barnslig bok men inte skriven för mottagare i bilderboksåldern utan snarare för oss åtskilligt äldre.

Och för egen del är jag alldeles rätt person för den här boken: till åren kommen, ordkunnig och med många problem knutna till just fötterna.

Jag fick ”Skor” i farsdagspresent av min hustru, som förstår mig. Hon har varit Riksdagens talman, så hon förstår omedelbart de hellsingska skornas budskap:

Om vi skor hade rösträtt, till Riksdan ni vet,
då skulle vi vara i majoritet.

Skor handlar alltså, maniskt och uteslutande, bara om skor.

Och det här handlar inte bara om nestorns rätt att ta sig till nästan vad som helst, bara han eller hon gör det briljant.

Den åldrade Hellsings ”Skor” är i många stycken just briljant, men dess ordval och associationer och referensramar låtsas inte ens vara riktade till små människor ännu med stora begränsningar i de här avseendena.

Alltså, farfar: Vad är tygellös? Vad är en festprisse med lackskor? Vad är myggjagare och kopparslagare? Vad betyder begabba? Vad menas med koketta skor? Vad betyder klent bemedlade och akterseglade? Vad är tabloider?

Ja, så där kunde vi ju hålla på, men själv är jag tagen av den här bokens i bästa mening klassiskt hellsingska rimkonst:

För en hajkäfts vassa stålegg
är en sko dock smörgåspålägg.

Inte heller är jag främmande för dess miljöbudskap:

Ack med vatten gott beställt är
nu när glaciärer smälter.

Viktigt är att badskor prövas,
de kan småningom behövas.

Köp gärna den här boken åt någon morfar eller farmor i lämplig ålder, men med barnets perspektiv på tillvaron kvar.