Vänstern i vid mening annorlunda grupperad i Danmark än i Sverige

I Danmark uppstod tidigt, 1959, ett vänsterparti, som inte i rakt nedstigande led var en arvtagare till ett kommunistparti. Det här nya partiet, Socialistisk Folkeparti, bildades i och för sig av en utesluten ledande kommunist, Aksel Larsen, men drog till sig radikaler också med annan bakgrund. SF har sedan under ganska långa perioder haft ett väljarstöd på tio procent och däröver, och det är uppenbart att SF har fått en del av sina väljare från Socialdemokraterna.

SF har periodvis samarbetat med Socialdemokratiet, men dess väjare har uppenbarligen inte, till exempel under innevarande mandatperiod, uppskattat resultatet, så SF valde att lämna regeringen och att byta partiledare. Men väljarstödet i senaste Voxmeter, 7,6 procent, och i Berlingske Barometer, 7,0 procent, är fortsatt lägre än i senaste folketingsvalet (2011), 9,2 procent.

Större, med 9,4 procent i Voxmeter och 8,7 procent i Barometern, är ett konkurrerande vänsterparti, Enhedslisten, som omvänt har växt efter valet 2011, då det fick 6,7 procent.

Namnet Enhedslisten ger oss som kan något om vänsterrörelser associationer i bestämd riktning, och mycket riktigt bildades det här partiet som ett historiskt sett nästan osannolikt samarbetsprojekt mellan tre konkurrerande riktningar på den vänstra ytterflanken: kommunister, trotskister och vänstersocialister.

Sitt lyft i form av ett ökat väljarstöd fick Enhedslisten dock först när den övergick till att bli mer av ett parti på egna meriter och när den också började torgföra en politik, som vi här i Sverige associerar med Miljöpartiet och Feministiskt initiativ.

Den delvis gröna och feministiska vänstern stöds i Danmark således av 16-17 procent.

Men det finns ytterligare förklaringar till dansk socialdemokratis relativt låga nivå.

En sådan är att det finns ett särskilt, socialliberalt parti, Radikale Venstre, som ofta – till exempel nu – väljer att samarbeta med Socialdemokraterna i stället för högerut. I det senaste valet, 2011, fick RV ett ganska högt stöd, 9,5 procent, men i de aktuella mätningarna ligger det oftast lägre: 7,5 procent i Voxmeter och 7,7 i den senaste Barometern.

Socialdemokratiets problem i detta politiska landskap är att partiet inte förmår eller ids upprätthålla en egen vänsterprofil – bland annat är banden till fackföreningsrörelsen, den andra halvan av den traditionella arbetarrörelsen, mer uppluckrade än i övriga Norden. Partiets galluptal har varit ännu sämre än i senaste Voxmeter och Barometern (21,6 procent i båda fallen), men även 24,8 procent i senaste valet var historiskt lågt för ett socialdemokratiskt parti i Norden.

Socialdemokratiets hållningslöshet och ständiga krig med fackföreningsrörelsen har säkert också bidragit till att en del av de socialdemokratiska väljarna har övergett sitt gamla parti för att det högerpopulistiska Dansk Folkeparti i den ena eller den andra verkliga eller förmenta intressefrågan verkar lova mera. Det här har bidragit till att lyfta DF från 12,3 procent i valet 2011, till dagens 17,6 procent i Voxmeter och 18,8 procent i Barometern.

Även det stora borgerliga oppositionspartiet Venstre, som namnet till trots ligger ganska långt till höger, har förlorat väljare till Dansk Folkeparti, men Venstre har nu i alla fall återhämtat sig från den nedgång partiet hade på grund av partiledarens samvetsfria sätt att bruka partiets medel för privat bruk. Med 26,4 procent i Voxmeter och 25,1 procent i Barometern ligger valresultatet 2011, 26,7 procent, inom räckhåll.

Sannolikt står Konservative Folkeparti för en del av Venstres upphämtning. De konservativa stöds i Voxmeter av 3,9 procent och i Barometern av 4,6 procent mot 4,9 procent i 2011 års val.

Kvar på sitt valresultat, 5,0 procent, står Liberal Alliance med 5,0 procent i Voxmeter och 4,9 procent i Barometern.

Bort går de…

I dagens Dagens Nyheter finns dödsannonsen över Käbi Laretei, som jag skrev en minnesruna, Last Chorus, över helt nyligen.

På samma tidningsuppslag hittar jag minnesord över inte mindre än tre personer, som på lite olika sätt har betytt något för mig.

Min gamle vän Jonas Sima skriver om Olle Häger, känd genom och uppskattad bland annat för årtalsserien i SvT.

Carl-Eric Nordberg har jag aldrig träffat, men han var i årtionden, i egenskap av filmkritiker i Vi, en av mina mest betrodda vägledare in i de aktuella biograffilmernas värld.

Och Ebba Helmerson – Bucht när jag först träffade henne som modig och självständig lärarkollega under ett lärarvikariat vårterminen 1959 i min gamla hemkommun Njurunda – återsåg jag lite senare i Uppsala, där hon träffade sin blivande man Eskil Helmerson.

I dagens Upsala Nya Tidning läser jag minnesord över Erik Nilsson, skrivna av vår vän och partivän Hans Alsén. Erik var under sin aktiva tid en av profilerna i uppsalapolitiken: han var i åtta år ordförande i Uppsala arbetarekommun och bör i högsta grad äras för att under sina elva år i landstinget bland annat ha startat Upplands Lokaltrafik. Viktigt att nämna är också hans breda folkrörelseengagemang, till exempel i IOGT och senare i HSB samt inom konsumentkooperationen, bland annat som ledamot av Kooperativa Förbundets styrelse.

Erik Nilsson blev 86 år gammal, Olle Häger 79, Carl-Eric Nordberg 90, Ebba Helmerson 83 och Käbi Laretei 92.

Så kanske har även jag en stund kvar på jorden.