Last chorus: Erik Nilsson

Som jag tidigare har berättat, har en nestor i uppsalapolitiken, Erik Nilsson, gått bort.

Erik var under sin aktiva tid i åtta år ordförande i Uppsala arbetarekommun och bör i högsta grad äras för att under sina elva år i landstinget bland annat ha startat Upplands Lokaltrafik. Viktigt att nämna är också hans breda folkrörelseengagemang, till exempel i IOGT och senare i HSB samt inom konsumentkooperationen, bland annat som ledamot av Kooperativa Förbundets styrelse.

Erik Nilsson blev 86 år gammal.

Birgitta och jag var i dag på begravningsakten för Erik i S:t Eriks kapell i Berthåga, en del av Uppsala. Trots att den här lokalen verkligen inte ligger centralt i Uppsala, hade det kommit av massor människor: en vittförgrenad familj i flera generationer, representanter för de folkrörelser och folkrörelseföretag där Erik gjorde storartade insatser, partivänner (S) ur många olika generationer och också, vilket faktiskt var särskilt glädjande, ledande representanter från förr för de borgerliga partierna. Inget hade tvingat de senare att komma, men de kände respekt för en politisk motståndare, värd att hedra både som just hård motståndare och ibland samarbetsman.

Jag tänker dock inte rabbla namn – galapeteri passar inte på begravningar, och dessutom skulle jag i så fall riskera att glömma nämna hälften av dem som borde nämnas vid namn.

Officiant var Hans Alsén, själv nestor både inom uppsalapolitiken och konsumentkooperationen.

Begravningsakten var, bortsett från en avslutande psalm, ”Härlig är jorden”, helt ickereligiös: diktuppläsning (bland annat av änkan, Gunnel Nilsson), solosång av Anna-Karin AKO Nytell Oldeberg och musik (Åke Strömberg, fiol, Lars Ericson, piano, Anders Björkholm, cello). Av programmet kunde man ana att Erik tyckte om både Dan Andersson och Thorstein Bergman – av den senare förekom dels ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand” och av båda i, i kombination, ”Gässen flytta”. Till det AKO sjöng hörde Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”.

Efteråt var det samling med servering längre in mot men inte mitt i centrum, i Cajsas kök, som jag många gånger har ätit lunch i under mina år i kulturnämnden – nämndens sammanträden hölls på den tiden i samma hus på Strandbodgatan.

Cajsas kök är en mycket bra lunchrestaurang och visade sig nu också kunna prestera den kanske bästa begravningsmåltid jag har varit med om, bland annat med halländsk gravad lax (Erik var hallänning) och stuvad potatis. Till efterrätt serverades – men inte till mig; jag är diabetiker – blåbärstårta, också det en hedersbevisning till Erik, en ivrig blåbärsplockare.

Och så skulle jag vilja tacka för talen, och då tänker jag faktiskt inte främst på hedersbevisningarna från både partivänner och gamla politiska motståndare. Nej, den mycket personliga och hjärtevarma och humoristiska tonen sattes av flera familjemedlemmar, som inte berättade om politikern som vet hur slipstenarna ska dras utan om familjefadern som, ofta lika barnslig som barnen, erövrade dessas och sedan efterkommande generationers hjärtan.