En konsertkväll som lyfte fram mindre kända verk

Paul Mägi gör i sitt allmänt förtjänstfulla värv som dirigent för Uppsala Kammarkorkester något som jag, som liksom han är est, tycker är särskilt roligt: han lyfter då och då fram verk av estniska tonsättare.

Gårdagens konsertkväll i Musikens hus inleddes sålunda med ”Respectus för stråkorkester”, skriven så sent som 2013 av René Eespere (född 1953), där de två e-na i början av efternamnet markerar långt e och där betoningen ligger på första stavelsen. För att vara modern musik kändes det här stycket förvånansvärt harmoniskt, även om det också innehöll klanger som man inte tyckte sig ha hört förut.

Tyngdpunkten i konserten låg på ett föga spelat verk av Robert Schumann (1810-1856), ”Violinkonsert i D-moll”. Både Schumann och andra hade sina tvivel om den här konsertens spelbarhet, och den uppfördes aldrig under hans livstid utan först långt senare. Ett av skälen är de virtuosa tekniska krav det här verket ställer på violinsolisten, och just mot den bakgrunden tycker jag att man måste framhålla den insats denne, det vill säga Ulf Wallin, gjorde vid uppförandet i Uppsala.

Också Wilhelm Stenhammar (1871-1927) lyckades i sin i början av förra seklet skrivna ”Symfoni nummer 2 i G-moll” åstadkomma ett verk, som överraskade mig. Stenhammar hör generellt inte till mina favoriter – i vissa avseenden kan han sägas ha varit för trendkänslig. Men jag konstaterar att det verk vi hörde i en senare, bearbetad version har en sorts mogenhet över sig.

* * *

Jag var under hela konserten plågad av de fotbesvär jag har skrivit om, men jag tror inte det har påverkat min bedömning av musiken.

När vi efter konserten stod och väntade på vår skjuts, kom en man fram, som jag egentligen bara känner bloggvägen: Hans G Eriksson, som ofta kommenterar både det ena och det andra. Eftersom han via bloggen känner till mitt fotelände, kom han fram och hörde hur det stod till. Det stod rätt illa till då, men efter dagens besök på Akademiska – jag återkommer till det – har jag hopp om bättring.

Till konserten och sen hem fick vi skjuts i bil av Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Vi startade kvällen med middag på Katalin, där också Anna anslöt. För min del valde jag sandwich med kyckling, bacon och ett berg av sallad, till vilket jag drack lättöl.

Det var gott, men tyvärr blev vi anvisade ett bord mitt för dörren mot Konserthuset, där det ständigt gick folk ut och in med kallt korsdrag som följd. Just det var ingen höjdare.