Last chorus: Käbi Laretei

3 november 2014 15:59 | Last chorus, Musik, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Käbi Laretei (född den 14 juli 1922, död den 31 oktober 2014) uppnådde den aktningsvärda åldern av 92 år. Hon var estniska och liksom jag flykting – dotter till en estnisk diplomat – men kom på grund av sovjetockupationen av vårt gamla hemland att bo större delen av sitt liv här. Dock förde hennes yrke som konsertpianist ut henne på konserter och även andra vistelser i andra länder.

Hon gillade inte att göra ständigt nya omtagningar i studio, så hennes skivinspelningar är – trots hennes skicklighet – ganska få. Läs mer om dem ovan under Kulturspegeln, Musik, Laretei, Käbi.

På en av de skivor jag nämner finns hennes musik till några Bergman-filmer. Hon och Ingmar Bergman förälskade sig i och gifte sig med varandra, men hennes turnéfrånvaro och förmodligen Bergmans fallenhet för att ständigt hitta nya kvinnor ledde till att de skildes. Dock fanns det något bestående i den här relationen, inte bara i form av ett gemensamt barn: Bergman lät henne senare i långa perioder bo i en del av sitt huskomplex på Fårö.

Om sitt liv i olika skiften av livet har Käbi Laretei också skrivit böcker, formellt memoarartade men mycket närstående välskriven skönlitterär prosa. Också om de här minnesböckerna har jag skrivit – se ovan både under Kulturspegeln, Musik och Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

Det vore förmätet att säga, att jag kände henne personligen. Men jag har träffat henne vid två tillfällen.

I januari 1990 spelade hon vid en middag min hustru, då miljöminister, gav för sina kolleger, de baltiska miljöministrarna, en middag dit också ett antal framstående baltiska kulturpersonligheter i flyktingkolonin i Sverige var inbjudna.

Och strax dessförinnan, nyårskvällen vid årsskiftet 1989-1990, hade både Käbi Laretei och jag inbjudits att delta i nyårsunderhållningen i TV, ”Nedräkningen”. Den slutade med dans, och jag dansade då med Käbi Laretei.

Arbetareparti utan arbetare?

3 november 2014 11:07 | Politik | 18 kommentarer

I Daniel Suhonens bok om Håkan Juholts fall, ”Partiledren som klev in i kylan” – jag har just börjat läsa den – hittar jag en intressant uppgift, som nämns mer i förbigående och som skildrar något som tydligen genomfördes våren 2011: ”Man skrev också in i de nya strategidokumenten att ingen utan akademisk examen kunde få jobb i partiet. Vissa muttrade om att de kastade ut arbetarna ur arbetarpartiet, andra såg med oro på att partiet höll på att partiet höll på att förvandlas från ett folkrörelseparti till en kommunikationsbyrå som med några knapptryck kunde byggas om till valmaskin.”

Till det sista fanns det ansatser redan under slutet av min anställningstid på Socialdemokraternas centrala partiexpedition på Sveavägen 68; samtidigt infördes också nya chef- och specialistlöner, som var fullkomligt främmande för den generation av partianställda som var min egen.

När jag i början av 1968 avbröt mina akademiska studier i Uppsala och började jobba som pressekreterare på S-kansliet, hade partifunktionärerna i princip likalön med gradvis en smula påökt efter antalet tjänstgöringsår. Det var knappast lönen som på den tiden lockade oss få med någon form av högre studier att ta jobb i det socialdemokratiska partiet. Vår fackklubb på 68an slog inte bara vakt om det här systemet utan gjorde också insatser för att göra särskilda lönelyft för de på den tiden många kontoristerna, de som skrev gammaldags skrivmaskin och tog samtal åt funktionärerna – själv var jag ett tidigt undantag, eftersom jag skrev skrivmaskin, hyggligt snabbt och korrekt och med alla fingrarna.

Att som jag och några få till komma från den akademiska världen var på den tidens partiexpedition ett undantag. Många av de anställda var långvägare, av detta skäl heller inte purunga, vilket medförde att de hade social och yrkesmässig erfarenhet, i flera fall även av det Industrisverige, för vars arbetare vi var det politiska språkröret.

Om nu dagens centrala partiexpedition befolkas av idel akademiker, på grund av sin relativa ungdom dessutom i avsaknad av vidare social erfarenhet, förstår jag bättre en del egendomliga politiska turer i mitt partis agerande.

Ett till synes ganska oskyldigt exempel är socialdemokratins i dag blinda tro på att generallösningen på alla sysselsättningsproblem är utbildning. Jag var själv en av de där mycket framgångsrika med skolans bästa betyg i studentexamen, men det är inte klassförakt utan egen social erfarenhet som får mig att tvivla på att just studier och sen ännu mera studier alltid är kungsvägen för att hitta sin nisch i livet.

Det finns i dagens Sverige många och sins emellan olika, några av dem föraktliga, skäl till att så många i dag röstar på Sverigedemokraterna.

Men bland dem som ger SD sina röster finns det i dag också sådana som vill ge ”dem där uppe” en spark i röven. Och i dagens Sverige riktas den sparken inte minst mot det arbetareparti, som till exempel inte längre anställer några arbetare på sin partiexpedition.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^