Ett känt namn i estnisk politik under ny partibeteckning

På de estniska Socialdemokraternas hemsida kan man läsa nyheten att Oviir kandiderar för Sotsiaaldemokraatlik Erakond i valet i mars 2015.

Det visar sig vara den i politiken hittills okända juristen Liisa Oviir, men i Estland har hennes efternamn stort symbolvärde.

Hennes mamma, Siiri Oviir, var länge en av de mest framstående representanterna för Keskerakond, Centerpartiet: vice ordförande i sitt parti och socialminister i flera regeringar, därefter EU-parlamentariker. Men när för några år sen en grupp av centerpartistiska riksdagsledamöter lämnade sitt parti och lite senare slöt samarbetsavtal med Socialdemokraterna, lämnade även Oviir, då alltså EU-parlamentariker, sitt parti.

Namnet Oviir, nu alltså med förnamnet Liisa, kommer säkert att kunna bidra till att få en del tidigare centerröstande att i stället välja en socialdemokratisk valsedel.

En liten solstråle i novembermörkret

Mitt fysiska elände verkar aldrig få något slut. När jag helt nyligen låg inne på Akademiska och fick pacemakern utbytt, verkade till att börja med allt bli bra, särskilt som jag av den läkare som skrev ut mig också fick recept på en veckas behandling med ett läkemedel, som vad jag har läst mig till bland annat används mot artrit. Läkaren lovade också skicka en remiss till min husläkare på Svartbäckens vårdcentral.

Därifrån har jag hittills inte fått någon kallelse, och under den gångna veckan har mina besvär, sedan jag alltså upphörde med den föreskrivna medicineringen, återkommit med full kraft, den här gången dock i den vänstra foten i stället för den högra: Den vänstra foten är nu svullen och värker till och med när jag inte går på den.

I morgon ska jag ta kontakt med Vårdcentralen och sen, på något sätt, ta mig dit.

I fredags kom Birgitta hem från Öregrund, och eftersom jag skulle välkomna henne med middag, åkte jag buss ner till Uppsala C för att i Coop där handla middagsmat och fylla på i kylskåpet. Den tantvagn jag numera använder blev överfull och tung, så när jag skulle hem igen, valde jag att ta taxi.

Jag klarar sånt här och andra nödvändiga sysslor bara med hjälp av starka värktabletter.

Men på lördag, då Matti, Karin och deras lilla Ella skulle komma på besök, var det ändå, som tur var, Birgittas tur att laga mat.

Lilla Ella, ännu inte tre år, är en solstråle i mitt mörknande liv.

Hon är mycket social, vilket kanske delvis har att göra med att hon går på dagis, och numera är hon både väl förtrogen med vårt hem och ser oss som nära anhöriga, kallar oss ”farfar” och ”farmor”.

Hon är inte det minsta avvaktande, när farfar ber henne följa med in på sitt rum, där han tar fram ett paket, inköpt på Lundeq i fredags och där inslaget i paket med krusat band. Paketet innehåller en bok, ”Första sagoskatten JUL”, med medföljande CD. Den innehåller så väl välkända julsånger som ”Tre pepparkaksgubbar” och ”Midnatt råder” som berättelser av författare som Alf Prøysen, Astrid Lindgren, Lasse Sandberg och många andra.

Farfar leder också lite senare in Ella i den forna barnkammaren, där vi under den mörka tiden av året förvarar de tre lådorna med leksaker, som Ella minns från besöken i vårt sommarviste i Öregrund.

Men det finaste är ändå att hon numera frimodigt klättrar på oss och i den soffa där vi sitter och pratar också med oss.