Sommar i P1 med Jeppe Wikström

Jag känner Jan-Erik Wikström, framför allt från hans tid som landshövding respektive ordförande (FP) i kulturnämnden i Uppsala, men jag tror faktiskt att jag aldrig har träffat hans son i första äktenskapet (av tre) Jeppe Wikström. Däremot har vi böcker av Jeppe Wikström, som ju är mycket känd i sin egenskap av fotograf.

Om hur han blev fotograf i mycket tidig ålder – för att nå dit skolkade han bland annat från skolan – berättade han på ett intresseväckande sätt i dagens Sommar-program. Det fanns också mycket tidigt en målmedvetenhet i vad han ville bli – han hängde ofta på Expressen bland tidningens äldre och i flera fall berömda fotografer (en av nycklarna till Expressens tidiga framgångar var Carl-Adam Nycops målmedvetna satsning på bildreportage) och lyckades också väcka deras häpenhet genom att vara först på plats vid ett dramatiskt tillfälle och då ta unika bilder.

Med tiden utvecklade han också förmågan att ta initiativ till intressanta, gränsöverskridande fotoprojekt som ”A Day In the World”.

Men det som kanske mest av allt har väckt mitt personliga intresse är hans fotoböcker om Stockholms skärgård, inte minst ytterskärgården. Och mycket riktigt berättade han doftande detaljrikt om de här skären och deras växter och djur, också om det enkla och spartanskt utrustade boende, en bod, han lyckades skaffa sig på en av dessa klippöar, Gillöga. Det här sommarprogrammet luktade hav, men ytterskärgården framställdes verkligen inte bara som en idyll, vilket den ju inte är.

Också i musikvalet knöt han an till det han berättade om, och då tänker jag inte bara på låtar som ”Utskärgård”, ”Stormy Weather” (Billie Holiday) och Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, här med Freddie Wadling och Esbjörn Svensson. Håkan Hellström med ”Valborg” i en liveupptagning från Ullevi blev en kongenial illustration till Wikströms och andra fotografers gemensamma projekt att tillsammans dokumentera den här jättetillställningen från alla tänkbara avstånd och vinklar. Till den här berättelsen fogar han, med fotografens sinne för ögonblicksbilder, också historien om det äldre paret han generöst lät följa med i sin förbeställda taxi från Ullevi: De hade, mitt under konserten, förlovat sig!

Bland övriga som hördes i det här mycket hörvärda programmet fanns First Aid Kit (alla spelar dem nu, men de är fantastiskt bra), Bo Kaspers Orkester, Laleh, Antony & The Johnsons, Rufus Wainwright, Salif Keita och Cesaria Evoria och så Procol Harum.

Melodikrysset nummer 28 2014

Dagens melodikryss innehöll faktiskt inget som var helt obekant för mig. Men revyvisan ”Gråt inte, Anne-Marie”, hör knappast till de mer kända Ernst Rolf-låtarna.

Per Gessle är jag själv inte så bekant med, eftersom jag inte har några skivor med honom – men det var inte så svårt att komma på att det var han som sjöng ”Listen To Your Heart”.

Och filmen ”Grease” med John Travolta har jag faktiskt aldrig sett, även om jag genast kände igen ”Summer Nights”.

Därmed är vi inne på filmer.

”Någonting att äta, någonting att dricka” förekom i filmen ”Kärleksexpressen”, även om de flesta i dag förknippar den med Sune Mangs mycket senare insjungning.

Och Evert Taubes ”Änglamark” förekom i filmen ”Äppelkriget”. Sångtexten med sitt uppfordrande miljöpolitiska innehåll hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Mer änglar: ”Änglagård – andra sommaren” sågs även den av en mycket stor publik.

”Bamse” förekommer ju också som tecknad film för barn, men originalet är en tecknad serie, skapad av Rune Andréasson. Honom behövde jag inte tveka ett ögonblick om, eftersom jag publicerade hans serie ”Lille Rikard och hans katt” i det av mig till familjemagasin omskapade partiorganet Aktuellt i politiken (s) – Rune skapade för övrigt också en Bamse-liknande björn, döpt till Essbjörn, som symbol för min tidning.

Partianknytning, fast norsk och då alltså till Arbeiderpartiet, har också ”Små nära ting” med svensk text av den gamle radikalen Ture Nerman och norsk originaltext (”De nære ting”) av Arne Paasche Aasen. Du kan hitta texten och mer om det här ovan under Sångtexter.

Hyllningsskivor är ju en populär genre, och det har följaktligen gjorts en sådan också till Ted Gärdestad. Det betyder inte att allt på dem blir riktigt lika bra som originalen, och det gäller också ”Öppna din himmel” med Darin.

Inte heller Sven-Erik Magnussons tolkning på spanska, ”Mi guitarra”, av ”Min gitarr” når upp till originalet med Sven-Ingvars.

Därmed har jag bekänt, att även dansbandslåtar kan ha sin charm – men jag har faktiskt ganska svårt för Lasse Stefanz’ sätt att sjunga, och då inte bara i ”De sista ljuva åren”, de som i dag skulle ge oss det sökta ordet år.

Som dansmusik föredrar jag för egen del vida den som Glenn Miller spelade, i dag till exempel ”Moonlight Serenade”. Men jag är väl en hopplös nostalgiker – det var sån här musik jag lärde mig dansa till på femtitalet.

Borgerliga oppositionspartiet Venstre åter störst i ny dansk mätning

Det ledande oppositionspartiet Venstre återhämtar sig förvånansvärt snabbt från de opinionsmässiga brakförluster dess partiledare förorsakade. I den senaste opinionsmätningen från Wilke är Venstre med 22,7 procent (21,9 procent i Berlingske Barometer) åter största parti. Men fortfarande är det en bra bit kvar till partiets resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

Socialdemokratiet har med 21,6 procent (22,3 procent i barometern) halkat ner på andra plats, så det är en bit kvar till partiets valresultat 2011, 24,8 procent. Mediaspekulationerna om nytt toppjobb i EU för partiledaren Helle Thorning-Schmidt fortsätter.

Det högerpopulistiska Dansk Folkeparti har med, i den här mätningen, 20,4 procent (20,5 procent i barometern) parkerat sig på sin nya höga nivå, långt över valresultatet 2011, 9,2 procent.

De två återstående borgerliga partierna har inte lyckats växa nämnvärt på Venstres bekostnad.

Konservative Folkeparti får i den aktuella mätningen stöd av 4,8 procent (5,1 i barometern) och ligger därmed på ungefär samma nivå som i 2011 års val, 4,9 procent.

Aningen ovanför valresultatet 2011, 5,0 procent, ligger Liberal Alliance, som både i mätningen från Wilke och i barometergenomsnittet ligger på 5,3 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, vänsterliberala Radikale Venstre, låg länge i mätningarna under sitt valresultat 2011, 9,1 procent, men hamnar nu i barometergenomsnittet just på det talet och i Wilkes aktuella undersökning på 9,0 procent.

Socialistisk Folkeparti, som lämnade den här regeringen, får i den aktuella mätningen 6,0 procent (6,4 procent i barometern), vilket fortfarande är en bra bit under partiets valresultat 2011, 9,2 procent.

Och dess konkurrent om vänsterrösterna, rödgröna och feministiska Enhedslisten, är med 9,6 procent i undersökiningen från Wilke (9,0 procent i barometern) fortsatt större än SF, större också än det var i folketingsvalet 2011, 6,7 proent.

Sommar i P1 med Sofia Helin

Sofia Helin är som skådespelerska tämligen obekant för mig. Jag har visserligen sett en smula av ”Bron”, men skådespelarna och deras namn fastnade aldrig vid de här tillfällena.

Hennes förhållande till Gud intresserar mig inte, och hennes märkliga förhållande till sin psykiskt sjuka farmor plus hennes egna återkommande depressioner skulle möjligen vara mer intressanta för min son, som är psykolog.

Ja, jag hade för första gången i sommar svårt för ett Sommar-program.

Musiken hon hade valt innehöll åtminstone några artister och grupper som jag har ett förhållande till – Bob Marley and The Wailers, Joakim Thåström, Marilyn Monroe – men den föreföll ibland vara infogad för att fungera som ett slags besvärjelse i hennes jagcentrerade berättelse.

Gjorde detta = Anna

Som ni som regelbundet läser min blogg vet, är jag en hängiven korsordslösare. Vecka efter vecka tar jag mig igenom åtminstone de bästa kryssen i Aftonbladet Kryss & Quiz, Bertil Johanssons ”Svåra krysset”, Gunilla Hultströms ”Kluriga korsordet” och Sarah Kinmans ”Tvetydigt” för att nämna några av de bästa.

Enligt mina värderingar ska bra kryss utmana associationsförmågan snarare än fråga om namnet på städer och floder i Afrika ingen som själv inte bor i det aktuella landet har hört talas om. (Jag väljer medvetet geografi som exempel, eftersom jag själv, bland annat i egenskap av filatelist, i yngre år faktiskt besatt knappologiska kunskaper i ämnet.)

Korsordsmakare kommer och går, men av dem som förr publicerades i Aftonbladet Kryss & Quiz har jag aldrig upphört att sakna Anna Hagberg. Hon har med ojämna mellanrum sedan förekommit som konstruktör av det dagliga helsideskrysset i Aftonbladet, alltså den dagligen utkommande tidningen, men jag har hela tiden tyckt, att det har rört sig om en skändlig misshushållning med en av tidningens allra bästa kryssmakare.

Men nu har hon fått revansch, med besked!

Med onsdagens Aftonbladet följde bilagan Plus, som framför allt innehöll ett Superkryss (två helsidor i kvällstidningsformat), och både på bilagans förstasida och huvudtidningens etta basunerades det ut, att det här jättekrysset var signerat Anna Hagberg.

Jag visste inte till mig av glädje utan satte genast i gång med att lösa det här väldiga krysset, som på Anna Hagbergs vanliga maner visade sig innehålla både hyggligt lätta partier och andra där man fastnar ett bra tag – tills det äntligen lossnar och man utropar ”Aha!”, det senare för övrigt svaret på kryssnyckeln ”Heureka”. Lite ordkunskap fordrar Anna Hagberg av oss (gör sig till = åmiga; rogivande = sedativt), men ännu roligare blir det att komma på att Överdel för adeln ska bli Säteritak.

Humor har den här damen också. I krysslutet har hon placerat nyckeln Slutord, som ska bli Amen. Och där hittar man också Gjorde detta = Anna.

Jag ska kanske tillägga, att jag aldrig har träffat eller haft någon annan kontakt med Anna Hagberg.

Men jag beundrar begåvning där jag ser den, i det här fallet i de kryss hon producerar.

Hemingways roman från spanska inbördeskriget som film

Ernest Hemingway fick nobelpriset i litteratur 1956. Vid det laget var jag mycket hyggligt beläst på de stora amerikanska berättarna, bland dem Hemingway, och när han fick sitt nobelpris, skaffade jag och läste också det nyöversatta och de böcker av honom som fanns på svenska och som jag ännu inte hade läst. På det här området tror jag att jag var en mycket välorienterad gymnasist, och när jag i samband med att priset tillkännagavs erbjöd min svensklärare att hålla ett föredrag om Hemingway, sa han genast ja.

Jag talade i en hel lektionstimme, och jag tror faktiskt att mina klasskamrater fick en både engagerad och sakkunnig lektion om den aktuelle Hemingways samlade författarskap och plats i den amerikanska skönlitteraturen. Jag har senare ångrat, att jag inte har sparat mitt manus till den här hemingwayföreläsningen.

I min ägo har jag en dåtida utgåva av Hemingways ”Klockan klämtar för dig” (Bonniers Folkbibliotek, i Thorsten Jonssons mästerliga översättning ursprungligen utgiven 1942). I amerikanskt original, ”For Whom the Bell Tolls”, kom den ut 1940, alltså tidigt under andra världskriget, då USA så småningom skulle sälla sig till den front, som skulle komma att besegra det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland, stämningar som säkert bidrog till bokens stora framgång i Hemingways hemland. Men Francos fascistiska regim i Spanien, som bland andra amerikaner även Hemingway hade bekämpat på plats, kom att bestå, eftersom den spanska diktaturen hade hållit sig utanför andra världskriget.

Den engelska titeln, en fras ur en dikt av den engelske poeten John Donne, är titeln också på den film Sam Wood gjorde 1943 – filmen är 170 minuter lång och i det stora hela en bra sammanfattning av den ganska långa romanen. ”Klockan klämtar för dig” visades som film i Sverige året därpå, 1944.

Som man kan ana av filmens tillkomstår, har den inte gjorts i Spanien. Men Kalifornien erbjuder snarlik natur och faktiskt många spanskpräglade miljöer.

Trots filmens längd är det relativt lätt att sammanfatta handlingen i den. Robert Jordan (Gary Cooper), spelar en amerikansk universitetslärare i spanska, sprängämnesexpert och frivillig på den republikanska sidan i inbördeskrigets Spanien. Han har av sin överordnade fått i uppdrag att spränga en bro, detta dels för att förhindra fascisternas fortsatta framryckning, dels för att underlätta för den republikanska sidan att flytta fram sina positioner.

I bergen sammanstrålar han med den republikanska motståndsgrupp, i vilken för övrigt också ingår zigenare, som förväntas hjälpa honom med det här uppdraget. Bland dem Jordan möter på det här sättet finns gerillagruppens försupne och demoraliserade chef Pablo (Akim Tamiroff) och den kraftfulla spåkvinnan med mera Pilar (Katina Paxinou). Och så har gruppen i sin grotta som kökshjälp med mera den unga kvinnan Maria (Ingrid Bergman), vars kortklippta, ursprungligen bortklippta hår vittnar om vad hon utsattes för av de fascisttrupper, som intog den stad där hennes far var borgmästare – fadern och modern mördades bestialiskt av fascisterna som intog staden.

Till den här filmens styrka bidrar för övrigt att inte bara fascisternas utan också den republikanska sidans grymheter skildras utan skygglappar – inbördeskrig är på den här punkten inte mer ädla än ”normala” krig. Tvärt om kan hat mellan grupper i samma folk leda till att all moral sätts på undantag.

Robert Jordans och gerillagruppens planerade operation i fiendebehärskat land blir gradvis nästan outhärdligt spännande, också genom att den äger rum mot bakgrund av den relation som uppstår mellan Maria och Robert. Förstulna blickar övergår i dels kyssar och famntag, dels hans nyktra konstateranden att det här kanske inte är någon lämplig situation för kärlek.

I filmens slut äger också just det rum som Pilar har spått om men inte velat berätta. I slutstriden kring sprängningen av bron träffas Jordan och tvingar Maria att på hästrygg följa med det som återstår av gerillagruppen. Själv inväntar han bakom sin kulspruta den oundvikliga döden.

Sommar i P1 med Fredrik ”Benke” Rydman

Fredrik ”Benke” Rydman spelade i inledningen av sitt Sommar-program några även för mig kända artister som Michael Jackson och Boney M och fortsatte sen med något som lät ännu bättre: ”Sing Sing Sing” med Benny Goodman. Sen följde, lite senare, Judy Garland i ”Get Happy”, och i avslutningen, Arvo Pärts ”Spiegel im Spiegel”, ett stycke som jag använde vid min bror Mattis begravning – Pärt är en av vår tids största tonsättare. Mycket av det andra han spelade ingår inte alls i det jag normalt lyssnar på, men det har obestridligen ett starkt samband med den dans Rydman har ägnat sig åt.

Som radiopratare var Rydman så snabb, att jag ibland undrade, om han rabblade ur ett manus – men kanske speglade hans sätt att prata den snabba dans han har kommit att ägna sig åt, främst efter avhoppet från juridikstudierna i Uppsala. Inom dansen har han, fastän han har genomgått vanlig dansutbildning på Balettakademien, ägnat sig åt vitt skilda dansstilar som jazzdans, breakdance, lindy hop och stepp, men han är mest ägnat sig åt streetdance och varit framgångsrik ledare för danskompaniet Bounce.

Senare har han breddat sig ytterligare, bland annat genom annorlunda uppsättningar av Pjotr Tjakovskijs balett ”Svansjön”, ”Svansjön – Reloaded” och William Shakespeares ”MacBeth”.

Fast Fredrik Rydman själv har tvingats övergå från dans till regi. Hans kropp håller inte längre för det han som dansare har utsatt den för – diskbråck i nacken bidrar till att hindra honom från att dansa som förr.

Mot slutet av programmet bad han sin hustru och barnen om ursäkt för att det myckna jobbandet har tagit tid från hans tid med dem. Och lovade bättring.

Sommar i P1 med Linda Pira

Jag måste tillstå att större delen av den musik hip hop-artisten Linda Pira spelade i sitt Sommar-program, bortsett från ”I Just Called To Say I Love You” med Stevie Wonder, var mig obekant – det här ska inte tolkas som ett avståndstagande utan bara en bekännelse av vad jag normalt lyssnar på. Men några av de svenska artisterna som Ken Ring har jag i alla fall koll på, The Latin Kings och Daddy Boastin till och med på skiva.

Linda Pira har gått från att vara värsting i Hässelby till att bli mycket framgångsrik inom hiphop. I sitt sommarprogram gav hon en trovärdig förklaring till det senare: hur en portning från det ordinarie högstadiet med åtföljande förflyttning till en skola i Fryshuset, där det fanns en lärare som såg och utvecklade hennes musikaliska ådra, ledde till att en dittills dold talang hos henne blommade ut: scenrädsla och bristande självförtroende byttes mot kreativitet.

Sin tidigare attityd av utanförskap och taggarna utåt berättadehon också om, men där var analysen inte lika skarp. I hur stor utsträckning berodde det här på hennes invandrarbakgrund? Lämnades hon i allt för stor utsträckning vind för våg? Varför var hon så störig? Vilken roll spelade hennes dyslexi? Och eftersom hon inte ger några nycklar blir också en historia som den om mamman till en av hennes klasskamrater av vilken hon får beskedet, att hon inte får lov att leka med kvinnans dotter, obegriplig.

Men det var ju bra att hon till slut hittade en medicin mot allt det här, att rappa.

Sommar i P1 med Kjell Westö

Jag har läst Kjell Westö men har också några av hans böcker på väntelistan. Det senare beror inte på att han inte skulle vara tillräckligt läsvärd utan på att jag ständigt får eller köper för många böcker för att jag skulle hinna med dem alla.

I sitt Sommar-program i dag berättade Kjell Westö i huvudsak om sitt liv före författarskapet, om sina unga skolår, om förstadsmiljöer i nybyggda delar av den finska huvudstaden, om sina första lärospån i tidningsmiljö som bland annat ledde till ett möte med Bono – Westö spelade ”Seconds” i sitt program. Sprit i stället för studier bidrog till att få honom att därefter överge Finland för Sverige.

Ett och annat i det här programmet blir småkul, som historien om kronprinsessan Victorias besök i Helsingfors, där hon, trots att han är svenskspråkig, envisas med att tala med honom på engelska.

Oerhört dramatiskt med berättelser om omvälvande situationer blir det här inte. Snarare ger det byggstenar till historien om en blivande författares liv, fastän just författarskapet om man får tro Westö var lite av ett slumpens val. Westö besitter ju nämligen en mångsidig begåvning – inför studenten överraskade han till exempel sin mattelärare genom att på kort tid slå i sig så mycket matte, att han fick full pott i studentskrivningen.

Länge ville han också hålla på med musik, vilket märktes i valet av band och artister samt låtar i dagens sommarprogram: Tim Hardin, Electric Light Orchestras version av ”Roll Over Beethoven”, Ella Fitzgerald med ”Undecided”, First Aid Kit, Leonard Cohen och Fairport Convention.

Sommar i P1 med Linda Nordin

Linda Nordin, generalsekreterare för FN-förbundet, funderade i sitt Sommar-program i dag över om hon möjligen som arv efter sin arbetarklassuppväxt i Botkyrka har kvar hämningar, som en smula håller henne tillbaka, men jag tror snarare, att det är karaktären på de jobb hon har haft – på UD, Röda Korset och nu alltså FN-förbundet – som har gjort henne så pass utlevelseförsiktig eller hur vi nu ska benämna hennes sätt att vara.

För åtminstone i yngre år var hon – om vi håller oss till hennes egen berättelse – en våghalsig tjej. Som när hon vid 13 års ålder på egen hand åkte till USA, detta efter att under ett par år som idogt arbetande tidningsutbärare själv ha samlat ihop de nödvändiga respengarna. Hon tog sig också, som den första i sin familj, fram till studentexamen och fortsatte sen med högre utbildning, UD-tjänst med mera.

Hennes jobb och engagemang har sedan fört henne till de forna sovjetrepublikerna i Kaukasus, till forna Jugoslavien och till Kongo, men skildringarna därifrån brände, bortsett från ett avsnitt om kvinnlig könsstympning, sällan till.

Möjligen har det här att göra med att hennes världsbild är alltför idealistisk. För att förstå konflikterna i dagens värld, många av dem väpnade och dessutom blodiga och brutala, måste man också inse, att de gränsdragningar som till stor del är en efterbörd efter kolonialmakternas inbördes gränsdragningar i stora delar av Asien och Afrika ofta är irrelevanta om man ser till faktorer som språk, kultur och dess värre även religiös tillhörighet. I östra Europa finns i så väl länder som har varit inlemmade i Sovjetunionen som i stora delar av dagens Ryssland och även i satellitstater som har fått sina gränser reviderade fullt av gränser som ligger helt fel.

Musikaliskt gav det här sommarprogrammet bilden av att vi hade att göra med en välorienterad dam, och inget ont om hennes val av artister och grupper, sådana som Mary J Blige och U2, Van Morrison, Emmylou Harris, Tina Turner (fast ”Proud Mary” är bättre med Creedence Clearwater Revival), Pink, Miss Li, Caroline af Ugglas, Timbuktu, Bob Marley, Spelmanslaget Kafferast med flera.