På födelsedagskalas i Rinkeby

Två av Annas barn, Sara och Amanda, fyller år med en dags mellanrum, 22 respektive 20. Och eftersom deras mamma fyllde år före midsommar men detta inte firades då, åkte vi i går till Rinkeby för att fira alla tre.

Från Uppsala C fick vi skjuts i bil till Rinkeby av Annas pappa Bengt och hans fru Inger – Birgitta, som är Annas mamma, var i unga år gift med Bengt. Numera ser vi oss alla som delar av en stor, utvidgad familjekrets.

Jag hade som så ofta köpt en försvarlig packe böcker och spelfilmer till Anna: deckare, kokböcker, en bok av Mo Yan eftersom Anna för inte så länge sen åter var i Kina, den här gången med dottern Amanda. Döttrarna får pengar.

Amanda har stor musikalisk begåvning – hon är violinist. Snart åker hon till Ingesund för vidare studier. Därmed flyttar hon också hemifrån som den första i syskonraden. Sara bor med sin flickvän Carro i Annas hus i Rinkeby, men man vet ju inte hur länge hon vill bo så här. Och på vägen hem, i bilen, nämnde Bengt, att han har försökt locka Annas yngsta dotter Ella att plugga i Uppsala och då bo i den lägenhet han och Inger nu bor i.

Så möjligen är det snart slut på de här födelsedagssamlingarna i Rinkeby.

Det är annars roligt att ha sådana som anledning att träffas. I det här kalaset deltog också Kerstin med barnen Viggo och Klara, Amandas pojkvän Fritiof och Annas och Kerstins kusin Anna-Karin med sina barn, Martin och Cecilia. Och så Annas förre man, Cai, far till de båda födelsedagsbarnen.

Birgitta och jag fick skjuts också till Uppsala med Bengt och Inger. Birgitta slank in på stationen i Uppsala och inhandlade två portioner sushi – det blev vår middag när vi sent på kvällen återvände till Uppsala.

Och därefter hann jag på nätet lyssna på dagens sommarprogram. Skrivandet sköt jag däremot över till i dag.

Sommar i P1 med Navid Modiri

Navid Modiri kom 1985, vid två års ålder, till Sverige. Föräldrarna var flyktingar från Iran.

I sitt Sommar-program berättade han redan inledningsvis, att han därefter alltid har fortsatt att fly. Till det spelade han ”Runaway” med Kanye West.

Flykt kan, vilket han var inne på, befrämja kreativitet, men för den skull måste man inte fly om och om igen. Också jag har en erfarenhet av flyktingskap – jag kom vid sju års ålder till Sverige, och vår familj hade dess förinnan flytt från Estland till Finland – men jag rotade mig tidigt i det svenska samhället. Modiri har däremot fortsatt att leva sitt liv med ryggsäcken ständigt packad och rör sig inte bara ständigt mellan olika orter i Sverige utan också mellan högst olika länder.

I detta hans liv ser jag inget annat mönster än test av ständigt nya saker och sedan flykt till nya mål. Modiris sommarprogram handlade följaktligen om så vitt skilda saker som poetry slam och programledarskap i ett filmprogram i TV (avsnittet om hur han på nolltid såg alla Ingmar Bergmans filmer, eftersom han aldrig tidigare hade sett någon bergmanfilm, var kostligt) och även mer tvivelaktiga saker som meditation i Italien respektive Indien. Mitt problem med hans program var inte bara det senare och rörigheten utan att bärande avsnitt, som det om golfrundan med Jimmie Åkesson, liksom inte ledde någon vart.

Programmet blev inte bättre av att det musikaliskt var så enahanda. Jag har inga problem med att lyssna på hip hop – flera av de låtar han spelade var dessutom utmärkta – men jag är ganska säker på att greppet att spela bara låtar i den genren fick många radiolyssnare att slå av apparaten.

Vad har hänt med Tord Oscarsson och hans blogg?

Tord Oscarsson, som har fungerat som moderator för S-bloggar och som framför allt har bidragit med massor av texter om aktuella opinionsmätningar, försvann plötsligt från S-bloggar. Gick man själv till hans blogg, stod där att bloggen för tillfället är stängd, dock inte varför.

Nu kommer det åter, som ett slags livstecken från Oscarsson, på S-bloggars skyltsida upp länkar till nya liknande inlägg på Oscarssons blogg, men klickar man på utlagd länk, får man åter igen budskapet att bloggen för tillfället är stängd. Det här blir inte mindre märkligt av att ett par av rubrikerna till de utlagda (och alltså inte åtkomliga) blogginläggen innehåller grova skrivfel.

Är Oscarsson sjuk och oförmögen, eller vad ligger bakom det här?

Hur som helst är det en märklig uthängning av en gammal och plikttrogen medarbetare.

Sommar i P1 med Sebastian Kirppu

Loppa heter på min barndoms estniska kirp, på finska kirppu. Det ovanliga familjenamnet Kirppu har jag i min barndom i Juniskär bara mött hos en ingermanländsk familj, som också bodde i Njurunda kommun, söder om Sundsvall.

Så när jag ser, att dagens sommarpratare heter Sebastian Kirppu, googlekollar jag hans efternamn och finner då, att det faktiskt finns ett antal Kirppu runt omkring i Sverige, rimligen inte alla släkt med varann.

När jag kollar uppgifter om just Sebastian Kirppu, ser jag bland annat, att han har kandiderat kommunalt för Vänsterpartiet. Trots sitt starka miljöengagemang – han är en förkämpe för naturskog och ekosystem – är han alltså inte miljöpartist, vilket är en nyttig påminnelse om att alla med miljöengagemang inte nödvändigtvis hör hemma i Miljöpartiet. Nu var det här sommarprogrammet verkligen inte något partipolitisk inlägg utan en ur hjärtat kommen plädering för den svenska urskogen och dess invånare. Mycket riktigt blev den här killen år 2011 av Världsnaturfonden utsedd till Årets miljöhjälte, och det är säkert detta som har lett till att han utsågs till Lyssnarnas sommarvärd 2014.

De miljöengagerade lyssnarna – och jag är en av dem – gillade säkert hans utdragna predikan i det här ämnet, men jag är rädd att vanliga radiolyssnare, de som behöver puffas i riktning mot ett större miljöengagemang, kanske stängde av radion. Det här sommarprogrammet var till sin inriktning för monotont.

Sebastian Kirppu spelade visserligen till exempel Ane Brun och Björn J:son Lindh och till och med – till sin mamma – ”Love Me Tender” med Elvis Presley, men också musikaliskt blev det här programmet lite för monotont. Det blev väldigt mycket fusion, som han själv gillar och tydligen spelar, och även om jag själv gillar den här grenen av jazz, inser jag, att det nog för väldigt många lyssnare blev lite för mycket av det goda.

Ramsor, visor och sagor för de yngsta

Katarina Kruusval är utmärkt både som illustratör och som barnboksförfattare. Jag har tidigare skrivit om några av hennes böcker – du hittar texterna ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Hennes ”Första sagoskatten. Ramsor, visor och sagor” (Rabén & Sjögren, 2013) är en antologi med tidigare publicerat material, från perioden 2004-2012. Av det som finns där har jag tidigare skrivit om ”Björnen sover”, ”Prästens lilla kråka” och ”Ellens äppelträd”, de båda första barnviseklassiker, illustrerade av henne, den sista en fin egenhändigt både skriven och illustrerad historia.

Av det förstnämnda slaget finns här mer att hämta, i förekommande fall också försett med leka-med-instruktion: ”Den lilla grisen”, ”Imse vimse spindel”, ”Små grodorna”, ”Blinka lilla stjärna” och ”I ett hus”. Flera av dem, inte minst den sist nämnda, är suveränt illustrerade.

Trevliga att läsa för de yngsta barnen är ”Ellen” och ”Ellen och Olle badar”.

Mitt i den här boken finns en pedagogisk avdelning, som jag inte riktigt tycker funkar för sitt syfte. Det finns bättre alternativ till ”Ellens ABC”, ”Ellens 123” och ”Ellens blommor”.

För barn som har börjat på dagis är ”Fia och djuren på dagis” en utmärkt historia.

Och så finns där, utöver den redan nämnda ”Ellens äppelträd”, några riktiga pärlor för högläsning: ”Törnrosa” (i en både bildmässigt och berättarmässigt personlig version) och så ”Egon och rävungen” och ”Sjömansdockorna”, som båda vittnar om att Katarina Kruusval inte bara är en suverän illustratör utan också en berättarbegåvning.

Sommar i P1 med Marianne Bernadotte

Marianne Bernadotte, född Lindberg, gjorde i dag, på själva sin 90-årsdag, programmet Sommar i P1. Hon har en absolut klar hjärna, och hennes framställning var mycket redig, men jag kan ändå tänka mig att programmet kan ha känts främmande för yngre lyssnare, sådana som inte har egna minnen av de personer och händelser hon berättade om.

Hon hade annars en mycket brokig bakgrund att berätta om. Hon startade som tandsköterska, hann också arbeta som bussvärdinna på forna tiders busscharterresor och kom sedan, via Fredriksdalsteatern och Dramatens elevskola, in på skådespelarbanan med roller både på Dramaten och på film. Senare blev hon kulturvetare med konstvetenskap som huvudämne.

Till det senare bidrog säkert äktenskapet med den konstnärligt verksamme (design) prinsen Sigvard Bernadotte, son till kung Gustaf VI Adolf – tidigare hade hon varit gift med och fått tre barn med Gabriel ”Toto” Tchang, som till en kinesisk diplomat. Som kanske även yngre lyssnare/läsare kan ana, väckte framför allt hennes äktenskap med Sigvard Bernadotte våldsam uppståndelse i veckopress och kvällstidningar. Till hennes heder som sommarpratare ska på den här punkten sägas, att hon inte kittlade den sensationslystna populasen.

Hon talade också, utifrån sin brors dyslexi, om sitt stöd till forskning på detta område och om andra funktionsnedsättningar.

Som man kunde ana spelade den här nittioåriga damen inte dagens popmusik i sitt program. Till det modernaste hon spelade hörde ”Lara’s Theme”, ett känt filmtema. Men åtskilligt var artister och låtar som hör hemma inom god underhållning i detta begrepps bästa mening: Maurice Chevalier, Mills Brothers, Ella Fitzgerald, Natalie Cole, Nat King Cole, Django Reinhardt. Men hon spelade också både ”Carmen” och Paavo Järvi. Och då och då – som när hon i inledningen spelade Edvard Persson och Caroline af Ugglas (ytterligare en modern artist!) – hade den musik hon hade valt en direkt anknytning till det hon talade om.

Utflykt till Uppsala

I går gjorde jag en utflykt över dagen till Uppsala. Jag brukar samla ihop nödvändiga ärenden att uträtta där till en samlad del av en dag, och nu fick det faktum att mina ögondroppar mot grön starr höll på att ta totalt slut mig att välja måndagen för den här utflykten.

Men sen är det ju det här att jag varje dag vill lyssna på (och sen skriva om) Sommar i P1 och helst gör det under ordinarie sändningstid klockan 13.00. Alltså tog jag buss 811 från Öregrund tillräckligt tidigt för att hinna till lägenheten i Uppsala för att där kunna lyssna på Sommar – jag anlände till bussterminalen i Uppsala också tillräckligt tidigt för att hinna gå till korvkiosken/grillen och där få en kabanoss med pommes frites till lunch.

Hemma i lägenheten fanns dottern, Kerstin, och hennes barn Viggo och Klara. Kerstin har semester nu och har de kommande veckorna barnen hos sig. Dess förinnan har Viggo och Klara tillsammans med pappa Bo bland annat varit på sommarbesök hos farmor och farfar i Sollefteå.

Jag hann inte prata så mycket med dem före Sommar-programmet, men berättade i alla fall att Kerstins bror Matti hade ringt från Öland, där han och hans familj just nu är på semester, och bland annat hade berättat, att lilla Ella är stormförtjust i att bo intill en bondgård med alla tänkbara djur och att hon bland annat har gjort sitt livs allra första ridtur på hästrygg.

Jag nämnde också att Matti och hans familj troligen skulle komma till oss i Öregrund om en vecka. Men när jag senare, efter sommarprogrammet, tänkte upprepa, att Kerstin och hennes barn också är välkomna till oss i Öregrund, var de försvunna. Att döma av en Instagram-bild hade de åkt till Storvad för att bada.

Själv åkte jag tillbaka ner till centrum och gjorde där mina ärenden.

Jag startade på Handelsbanken, där jag dels tog ut kontanter, dels med dem – OBS, jag gör alltid sånt med kontanter – betalade tre räkningar. Gör man som jag får man betala extra för det, men själv är jag glad över att det fortfarande finns en bank som utför kontanttjänster.

Därifrån gick jag till mitt apotek, ett av de återstående två statliga, och köpte där dels de mediciner som var slut eller på upphällningen. Dessutom fyllde jag på lagret av kemisk-tekniska produkter, sådant som duschtvål, munvatten, deo roll-on, aloe vera-gel och ett helt lager engångsrakhyvlar, alltsammans av Apotekets egna märken Apoliva eller Apoteket Formula. Det här är kontrollerade och hyggligt billiga produkter, ändå med variation efter tycke och smak: Apoliva hårvårdsprodukter finns för olika ändamål och både i parfymerade och oparfymerade varianter.

Sen gick jag till min vanliga frisör och klippte mig – längre fram i veckan ska vi på födelsedagskalas hos Anna i Rinkeby för att fira två av hennes döttrar, Sara och Amanda, plus Anna själv som fyllde år före midsommar.

Sista stationen i min ärendevandring i centrum blev Lundeq, Uppsalas anrika bokhandel, nu för tiden inrymd i det gamla Forum-varuhuset. Jag köpte bland annat presentböcker till Anna och fick hjälp med att slå in dem snyggt av en kvinnlig expedit. Förklaringen till den här hjälpsamheten är att det var nära stängningsdags och, så här mitt i sommartid, inte särskilt många kunder men kanske också att jag är en välkänd och ofta storköpande kund sen årtionden tillbaka.

Jag passade på att uttala min besvikelse över att Lundqs tidigare utmärkta filmavdelning hade reducerats till några bästsäljarhyllor – tidigare fanns där till exempel särskilda hyllor för svenska respektive utländska filmklassiker.

Tydligen var det här ett centralt fattat beslut.

Jag invände att det här beslutet när det gäller just Uppsala förefaller helt stolligt. Här finns filmstudio och kortfilmsfestival, en biograf (Fyris) som är helt inriktad på kvalitetsfilm och en stor student- och akademikergrupp som gärna köper kvalitetsfilmer, också äldre sådana.

Fast i det här fallet kan man inte bara lasta Akademibokhandelns – Lundeq hör till den kedjan – ägare, KF. Just Lundeq går fortfarande hyggligt, men skälet till att landets överlägset största bokhandelskedja (som numera också omfattar de gamla Bokia-bokhandlarna) går knackigt är att så många i dag handlar böcker (och film) på nätet i stället för att hålla bokhandeln under armarna. Ni kanske tjänar en liten slant på det, men ni gör det på bekostnad av kulturell utarming.

Sommar i P1 med Therése Söderlind

Thérese Söderlind har arbetat i flera avlägsna delar av världen och bor numera i Uppsala, men i sitt Sommar-program i dag förde hon oss tillbaka till det landskap hon kommer ifrån, Ångermanland.

Det vill säga, på mödernet har hon finska rötter: Hennes mamma var krigsbarn från Finland, och det här var ett av de temata i hennes sommarprogram som intresserade mig – vad hände egentligen inte bara med utan också inuti de finska barn som räddades hit undan kriget men som blev kvar här hos den familj de hade hamnat hos?

Det andra och ännu mer dominerande temat i det här Sommar-programmet var det om de omfattande häxbränningar som under slutet av 1600-talet genomfördes i hennes barndoms landskap, Ångermanland, ett tema också i hennes roman ”Vägen till Bålberget”. I sitt program nöjde hon sig heller inte med att skildra det här religiöst motiverade barbariet utan reflekterade också över vad som senare, när de blev äldre, kan ha drabbat de barn som suggererades att ange sina egna mödrar som häxor.

Den musik hon hade valt att spela till det här präglades knappast av ”Norrlands svårmod”, för att citera en annan av hennes boktitlar. Till och med perspektivet på att bli avrättad blir, med hjälp av Ewert Ljusbergs ”25 minuter kvar”, mer burleskt än tragiskt.

Hon spelade Kylie Minogue, Ola Magnell, Eva Dahlgren, Mahalia Jackson, Sting, Tracy Chapman och Meat Loaf. Fast allra roligast tyckte jag själv att det var att åter få hör ”The Harry Lime Theme” med Anton Karas.

Dansk Folkeparti näst största parti i Gallup-mätning

Den inbördes ordningen, vilket parti som är störst, skiftar för närvarande, om man ser till olika danska opinionsmätningar.

I Gallups senaste mätning ligger Socialdemokratiet fortsatt på första plats med 21,6 procent (21,8 procent i Berlingske Barometer, som är ett genomsnitt av senaste tidens mätningar). Partiets resultat i folketingsvalet 2011 var dock 24,8 procent. Och partiet har ju fått parlamentarisk och annan förstärkning genom att en del kända SFare, bland andra förutvarande ministern Astrid Kragh, har gått över till (S). I en färsk tidningsintervju säger hon för övrigt, att hon, nu när hon har fått tänka efter, alltid har varit socialdemokrat.

Högerpopulistiska Dansk Folkeparti är tätt efter med 21,5 procent (21,2 i barometern). Det är en mycket högre nivå än i valet 2011, då 9,2 procent röstade på DF. Partiets i allmänna opinionen mycket omtyckte ledare Kristian Thulesen-Dahl verkar nu under den allra senaste tiden ha börjat sända lockrop till socialdemokrater.

Det ledande borgerliga oppositionspartiet Venstre verkar också enligt den här undersökningen ha kommit upp ur den vågdal, dit partiledarens närighet förpassade det, men enligt Gallup ligger partiet med 21,3 procent (21,8 procent i barometern) kvar på tredje plats och har då en bra bit kvar till sitt valresultat 2011, 26,7 procent.

I den här mätningen ligger Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, vänsterliberala Radikale Venstre (som också har fått en före detta SF-minister, Ida Auken, i sina led), på 8,7 procent (8,9 procent i barometern, vilket är snäppet under partiets valresultat 2011, 9,1 procent.

Socialistisk Folkeparti, som lämnade den här koalitionsregeringen, har efter den kris som följde återhämtat sig något men får i den aktuella undersökningen bara 5,5 procent (5,8 procent i barometern), att jämföra med 9,2 procent i folketingsvalet 2011.

I den aktuella Gallup-mätningen består försprånget för dess rödgröna och feministiska konkurrent Enhedslisten, som där får 10,4 procent (9,4 procent i barometern), vilket är märkbart mer än vad partiet fick i valet 2011, 6,7 procent.

De återstående två borgerliga oppositionspartierna ligger kvar på sin förhållandevis låga nivå.

Konservative Folkeparti, som i valet 2011 fick 4,9 procent, stöds både i den aktuella mätningen och i barometergenomsnittet av 5,2 procent.

Och Liberal Alliance, som i folketingsvalet 2011 stöddes av 5,0 procent, stöds i den aktuella mätningen bara av 4,6 procent men ligger i barometergenomsnittet högre, på 5,4 procent.

Sommar i P1 med Börje Salming

Jag, som är komplett ointresserad av ishockey, bepansrade mig – helt i onödan – för att stå ut med outhärdligt mycket av den varan, när jag slog på Sommar med Börje Salming. Visst pratade han om hockey, men han gav intressanta vittnesbörd om hur medvetet brutalt han behandlades i början av sin NHL-karriär, och triumferna och belöningarna balanserades med vittnesbörd om hans skräck för att behöva tala vid samlingar och middagsbord, särskilt om han måste tala engelska – när han värvades över till andra sidan pölen, var hans engelskakunskaper nästan obefintliga, bekände han. Man kan göra klassresor också med ishockeyns hjälp.

Han växte upp under mycket knappa förhållanden, och dessutom miste han vid sex års ålder sin pappa, som råkade ut för en olycka i gruvan där han arbetade.

Börje Salming berättade också, stolt och med jojk som musikillustration, om att han kommer från en samisk familj. Han tog i sitt program samernas parti genom att hävda deras rätt att säga nej till gruvdrift på vitala renbetesmarker men agerade mot deras varghat – också vargarna måste få finnas i de områden där de har funnits minst lika länge som samerna. I andra politiska frågor – sjukvård, äldreomsorg, handel – förde han mer generellt glesbygdens talan med sin egen 87-åriga mamma som argument.

Bortsett från det samiska inslaget höll sig Salming i sitt musikval till för en normalsvensk radio- och musiklyssnare välkända marker: Prince (”Purple Rain”), Bee Gees, Elvis Presley (”Jailhouse Rock”), Julio Iglesias, Ted Gärdestad, The Rolling Stones, Gilbert O’Sullivan (den utmärkta ”Matrimony”), Scissor Sisters & Elton John (”I Don’t Feel Like Dancing”, ännu bättre).