Melodikrysset nummer 25 2014

Sonen, Matti, är hos oss i Öregrund över midsommar tillsammans med sin Karin och deras mycket försigkomna, bland annat mycket pratsamma tvååring, Ella. Vi har ätit gott och umgåtts, och i går på midsommarafton var vi på Hembygdsgården och dansade runt midsommarstången. Det vill säga, jag med mina många krämpor dansade inte, och Birgitta höll mig sällskap och tittade på. Men de yngre deltog med liv och lust i sånglekarna.

Som så ofta när Matti är här – han är mycket musikkunnig och spelar själv – hjälpte han mig en smula med Melodikrysset. Fast den här gången var det egentligen bara den allra första frågan jag behövde få lite hjälp med. Jag har nämligen aldrig sett åttiotalsfilmen ”Flashdance”, men Matti sa, att musiken, ”What a Feeling”, kom därifrån och att den kvinnliga sångerskan hette Irene Cara.

First Aid Kit behövde jag däremot ingen hjälp med. Dem gillar jag, och av Matti fick jag till min 77-årsdag den 19e juni deras nya CD ”Stay Gold”.

Men för att återvända till scen- och filmmusik:

Giacomo Puccini är en av de stora operakompositörerna, och hans ”Tosca” från år 1900 kan jag, med eller utan medverkan av José Carreras, identifiera tämligen lätt.

Men som ni som följer min blogg vet, är min musiksmak mycket bred, och jag har inte bara sett utan älskar också att höra Marilyn Monroe i ”I Wonna Be Loved By You”. Den förekom i ”I hetaste laget”, ”Some Like It Hot” från 1959. Min recension av Billy Wilders film hittar ni ovan under Kulturspegeln, Film.

Av någon anledning har det aldrig blivit av för mig att se Harvey Fiersteins och Jerry Hermans ”La cage aux folles” – men nummer ur den här musikalen har jag ju ofta hört i radion, och jag förknippar också Jan Malmsjö, som vi hörde sjunga i dag, med en känd svensk uppsättning.

Jag är ju – inte bara men kanske också – på grund av min höga ålder fast rotad i äldre musik, så även om jag själv inte var född 1920, är jag förtrogen med Irving Berlin och hans musik, i dag ”Always”.

När jag själv var ung, spelades franska visor och schlager ofta i radio, så människor ur min generation minns för evigt Charles Trenet i ”La mer” och känner också igen den när den, som i dag, i stället spelades av Acker Bilk.

Förr var det över huvud taget nästan omöjligt att, med det fåtal populärmusikprogram som förekom i radion, undgå att höra och lära sig schlager som hade det där lilla extra. Så redan när jag hör de första tonerna av ”Under ekars djupa skugga” minns jag den i Carli Torehaves insjungning – men i dag vill inte Eldeman ha hans namn utan vad det är för träd, i singularis, sången handlar om: ek.

Musikaliska möten ger ofta hörvärda resultat. Ett exempel spelades i dag, ”Where Or When” med Lisa Ekdahl och Rod Stewart.

Sen är jag också förtjust i att man ibland, i stället för att bara satsa på det nya, också speglar det förflutna.

Marie Bergman var förr en mycket uppskattad sångerska, och det är kul att hon på nytt har fått förekomma i TV. I dag hörde vi henne i ”Varje människa bär en historia”.

Och Tomas Ledin har valt att, på CDn ”Höga kusten”, gräva i sin och sin familjs ångermanländska historia, som också rymmer rödare inslag än vad många kanske hade anat. I dag hörde vi ”Ljuvliga minnen”. Läs mer om den här skivan ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och så här i midsommartid passade det väl bra, att dagens melodikryss också innehöll ”Uti vår hage”, en mycket fin svensk folkvisa.

Danmark: Socialdemokratiet leder – men Venstre kan notera en viss återhämtning

Wilkes undersökning av det politiska opinionsläget i Danmark bekräftar på viktiga punkter det också andra opinionsmätningar har visat.

Socialdemokratiet är nu, med 23,1 procent, Danmarks största parti, så även i det mätningsgenomsnitt som redovisas i Berlingske Barometer, 22,4 procent. Resultatet i folketingsvalet 2011, 24,8 procent, tycks inte längre vara bara ett hägrande mål.

Också i den här mätningen överraskar resultatet för det av partiledaren Lars Løkke Rasmussens fadäser skakade Venstre. Det är svårt att veta om dess borgerliga väljare har lätt för att rycka på axlarna åt partiledarens närighet, men partiet ligger nu åter på andra plats med 21,7 procent i den aktuella mätningen och 21,2 procent i barometergenomsnittet. Men en del väljare har partiet ändå förlorat: i valet 2011 fick partiet 24,8 procent och under lång tid därefter har det legat ännu högre.

Trea även i den här mätningen ligger högerpopulistiska Dansk Folkeparti med 19,7 procent hos Wilke och 21,0 i barometern. Det här partiet har tagit röster både från vänstern och högern, vilket har lett till att det har blivit mer än dubbelt så stort sedan valet 2011, då det fick 9,2 procent.

Konservative Folkepartis resultat i den aktuella mätningen, 5,8 procent, kan tolkas som att det har vunnit över venstreröster: Valresultatet var 2011 4,9 procent – men barometergenomsnittet ligger faktiskt bara på 5,3 procent.

Det återstående borgerliga partiet, Liberal Alliance, ligger i och för sig också över sitt resultat i valet 2011, 5,0 procent: 5,5 procent i Wilkes mätning och 5,2 procent i barometern.

Även i den här mätningen registreras en ökning för Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre. Partiet får hos Wilke stöd av 9,2 procent, vilket är snäppet över dess resultat i 2011 års val, 9,1 procent. Barometergenomsnittet ligger lite lägre, på 8,9 procent.

Mellan den här regeringens båda stödpartier på vänsterflanken pågår fortsatt en dragkamp om till stor del samma väljare.

Socialistisk Folkeparti får i den här mätningen stöd av 6,5 procent (6,6 procent i barometern), att jämföra med valresultatet 2011, 9,2 procent.

Den rödgröna och feministiska Enhedslisten noteras i den här mätningen för 8,1 procent (9,0 procent i Berlingske Barometer), vilket fortfarande är över valresultatet 2011, 6,7 procent, men nu stadigvarande under det stöd på över 10 procent som partiet fick under ganska lång tid.

Alice Tegnér och Elsa Beskow i sångbok och på skiva

Jag växte under min småskoletid in i det svenska samhället, och en av vägarna dit var Elsa Beskows underbara färgillustrationer i den läsebok vi använde, ”Vill du läsa?”. En del av det hon illustrerade var barnvisor av Alice Tegnér, sånger som jag också lärde mig sjunga och älska. Allt det här finns fortfarande kvar efter alla dessa årtionden, men jag har förstås också upprätthållit den här kunskapen genom att köpa ”Vill du läsa?” och barnböcker av Beskow åt våra barn och genom att köpa Alice Babs Sjöbloms och hennes dotters insjungningar av de här sångerna först på LP, senare på CD.

Den senaste utgåvan av Alice Tegnérs av Elsa Beskow illustrerade sångskatt heter ”Blåsippor, videungar och sockerbagare – barnens bästa visor” (Bonnier Carlsen 2014, i urval av Sara Hedenberg och Annika Lundberg). Den innehåller, utöver illustrerade sångtexter, också noter plus en avslutande text om visorna samt Alice Tegnér och Elsa Beskow.

Elsa Beskow är genomgående illustratör till allt sångmaterial, och många av hennes bilder är faktiskt lika lyskraftiga och minnesvärda som sångtexterna de illustrerar: den lille pojken i kolt som i hagen möter det vita lammet, lilla vide ung i ”Videvisan”, Maja i ”Majas visa” med gullvivor i famnen, mors lilla Olle när han möter björnen i skogen, stjärngossarna i ”Goder afton”. Och jag slås åter av hur detaljrikt och nyanserat Beskow tecknar – ett exempel är hennes illustration till ”Jordgubbar och smultron”. De många vinjetteckningarna ger fler exempel.

Men texterna och melodierna är inte alltid signerade Alice Tegnér, även om hon har gjort många av klassikerna: ”Årstiderna”, ”Majas visa”, ”Mors lilla Olle” (texten dock efter utländsk förlaga). Men många av sångerna har traditionell förlaga eller har text av andra, till exempel Zacharias Topelius och Anna Maria Roos.

Med boken följer en CD med alla sångerna (Alfie ALFCD 038, 2014), vilket är bra med tanke på alla icke notkunniga. Fast jämfört med Alice Babs’ klassiska insjungningar kan den här skivan inte mäta sig, och i några fall är den lite för hurtigt modernt kompad och arrangerad.

Hätila ragulpr på fåtskliaben (min alltså, inte Nalle Puhs)

I morse tassade Birgitta tidigt ut i köket, men innan hon tog itu med födelsedagsbestyren där, gick hon, trots regnet, ut i trädgården och plockade födelsedagsbuketter: en med vita bondrosor (Rosa alba maxima) plus en mindre sådan att ställas bredvid min frukostassiett, en med akleja, lupin och en rosa ros och så en med skär och vit pion plus jättedaggkåpa.

Redan i går kväll hade hon i smyg börjat bygga en fantastisk smörgåstårta, överdådig både till smak och utseende. Den räckte både till frukost och till lunch, och det blev ändå en bit över.

Men innan vi tog itu med den, kom hon in i sovrummet, bärandes paket och sjungandes ”Röda små smultron”, som seden bjuder i vår familj.

(Jag har därefter hört ”Röda små smultron” sjungas en gång till, fast då i telefon. Det var Gunnel och Birgittas bror Ragge som ringde och gratulerade. Och ännu senare gratulerade Birgittas bror Gunnar med fru Annica per telefon. Och på kvällen hittar jag ett födelsedagsmejl från Birgittas syster Karin och hennes man Hasse, avsänt från deras sommarstuga i Järbo.)

Åldern – jag fyller 77 år i dag – hindrar inte att vi blir firade som de barn vi nog fortfarande är i våra hjärtan. Och som vanligt fick jag en mängd paket, en ny fin Marimekko-skjorta, en Woody Allen-film (”Blue Jasmine”), biljett till Operans gästföreställning i Uppsala av Mozarts ”Trollflöjten” och så en hel bunt böcker: Torgny Lindgrens ”Klingsor”, E M Forsters ”Maurice”, Pooneh Rohis ”Araben”, Johannes Anyurus ”En storm kom från Paradiset”, Siri Hustvedts ”Sommaren utan män”, Anneli Jordahls ”Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona”, Gunilla Palmstierna-Weiss’ ”Minnets spelplats” och Tuula Karjalainens ”Tove Jansson – Arbeta och älska”. Dessutom fick jag två barnböcker: H C Andersens ”Den lilla sjöjungfrun” illustrerad av Charlotte Gastaut och så ”Blåsippor, videungar och sockerbagare”, barnens bästa visor av Alice Tegnér & Elsa Beskow.

Jag tror inte att jag behöver orda om kvalitén på det här men möjligen om mängden. Allt det här är inte alls köpt nu inför min födelsedag. Hustrun är med i Böckernas klubb och beställer regelbundet ur deras månadserbjudanden det bästa nya; vi är båda läsgalningar. Men inför min födelsedag (och även inför julen) lägger hon undan en del av det nyinköpta, och sen blir man alltså firad på det här överväldigande sättet.

Vid middagstid anlände sonen Matti och hans lite drygt tvååriga dotter Ella – Ellas mamma Karin kommer efter i morgon.

Matti och inte minst Ella som ivrigt hjälpte mig att öppna paket grattade mig med CD-skivor: First Aid Kits nya CD ”Stay Gold”, ”Wynton Marsalis and Eric Clapton Play the Blues” (en liveinspelning från Lincoln Center), Paul McCartneys ”New” och Chuck Berry med ”Best of the Chess Years”. Nu kan det få regna hur mycket det vill i sommar.

Men i morgon, på midsommarafton, ska jag och Birgitta gå med Matti och Karin och inte minst lilla Ella till midsommarfirandet vid Hembygdsgården här i Öregrund. Där ska midsommarstången resas och dansas kring till tonerna av ett spelmanslag. Det blir något nytt för Ella.

Men här hos oss i Öregrund känner hon redan igen sig: rör sig frimodigt hit och dit i huset, plockar fram leksaker ur leksakslådorna, busar och pratar som en fors – sex-sjuordsmeningar säger hennes pappa som är psykolog. Äter bra gör hon också. Hon ville ha om och om igen av Birgittas hemlagade födelsedagsmiddag, stek och hasselbackspotatis.

Ha det bra också under ert midsommarfirande!

Arbeiderpartiet får sitt högsta stöd sedan 2012

Arbeiderpartiet är, med en ökning på hela 3,4 procentenheter till 36,1 procent, Norges utan konkurrens största parti i den mätning Opinion har gjort för ANB, Avisenes Nyhetsbyrå. Det här ligger avsevärt över resultatet i stortingsvalet 2013, 30,5 procent, vilket ju bidrog till att den rödgröna regeringen fick avgå. Det aktuella resultatet måste anses som klart godkänt för den nyvalde ledaren för Arbeiderpartiet, Jonas Gahr Støre.

Av partiets samarbetspartners i den förra regeringen i Norge går Senterpartiet fram med 0,5 procentenheter till 5,3 procent. Därmed är partiet nästan uppe i sitt resultat i stortingsvalet 2013, 5,5 procent.

Sämre går det för det tredje partiet i den regeringen, Sosialistisk Venstreparti. I den här mätningen backar partiet med 0,5 procentenheter till 3,4 procent och ligger därmed under fyraprocentsspärren. I 2013 års stortingsval kom SV knappt över spärren: fick 4,1 procent.

Till yttervänsterpartiet Rødt har SV-väljarna dock inte gått. Det här partiet backar också med 0,5 procentenheter och landar den här gången på 1,4 procent. Det är ändå lite högre än partiets valresultat 2013, 1,1 procent.

Däremot kan det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne tänkas ha tagit väljare från SV. I och för sig ökar MDG i den här mätningen bara med 0,1 procentenheter, men partiet, som nu är uppe i 3,4 procent, har gradvis ökat sin väljarandel, och då ligger det ju nära till hands att tro, att det rödgröna SV har fått släppa till en del väljare från sin mer gröna än röda falang. I stortingsvalet 2013 kom MDG bara upp i 2,8 procent.

Även liberala Venstre har länge slagits om de gröna väljarna, och måhända har MDG också hämtat gröna väljare därifrån. Venstre, som i valet 2013 stöddes av 5,2 procent, får i den aktuella mätningen 4,8 procent. Mest intressant i det här sammanhanget är nedgången på 0,5 procentenheter jämfört med förra mätningen.

Också det andra mittenpartiet som utgör den blå-blå regeringens stödtrupper i Stortinget, Kristelig Folkeparti, backar en smula, 0,2 procentenheter. Därmed hamnar partiet på 5,5 procent, vilket är snäppet under partiets resultat i stortingsvalet 2013, 5,6 procent.

Det regeringsbärande partiet Høyre tappar 1,6 procentenheter och hamnar därmed på 25,3 procent, vilket är under partiets resultat i 2013 års stortingsval, 26,8 procent.

Och i den här mätningen faller också dess partner i regeringen, högerpopulistiska Fremskrittspartiet, med 0,9 procentenheter till 14,2 procent, vilket är en nivå markant under partiets resultat i valet 2013, 16,3 procent.

Jag linkar in i sommaren

När barnbarnens, Viggos och Klaras, vårtermin tog slut och vårt morgonvärv som hjälp åt dem varannan vecka ändades, åkte Birgitta ut till vårt hus i Öregrund för de närmaste månaderna.

Själv hade jag fått tid hos en läkare på Vårdcentralen i Svartbäcken i Uppsala efter veckohelgen, så jag stannade kvar i stan så länge – jag orkade inte åka fram och tillbaka till Öregrund med min onda fot.

Det där onda finns nere i foten, och jag trodde aldrig riktigt på att stödstrumpor, som ju klämmer åt högre upp, skulle kunna bota det här – jag hade fått rådet att skaffa stödstrumpor av den förre läkaren jag konsulterade.

När jag den här gången linkade till Vårdcentralen, hade i och för sig den ibland svåra värken med centrum i högra stortån dämpats – men jag har vid det här laget lärt mig, att det går upp och ner med den. Lugnt och sakligt berättade jag för den unga kvinnliga läkaren, ny för mig, om mina symtom och pekade ut var centrum för det onda fanns, och hon slog med stor säkerhet fast vad det här med all sannolikhet berodde på: artros i stortåns grundled.

Artros kan opereras, berättade hon men föreslog som första alternativ byte till skor med hård sula som avlastar leden.

Specialskor av det här slaget finns, berättade hon, att köpa i en butik i närheten av Akademiska, och jag fick också adressen av henne.

Nästa vecka är jag ändå kallad till en undersökning på Akademiska sjukhusets avdelning för klinisk fysiologi, så då ska jag kombinera besöket där med att köpa de här skorna.

Men, som man kan förstå av kallelsen till Ackis: stortån är inte mitt enda problem.

Måhända är min fullkomligt pissiga kondition – jag måste, trots att jag drar en varuvagn på hjul, gång på gång stanna på vägen till och hem från Konsum – delvis förorsakad av min onda fot, men själv tror jag, att jag har andra problem, som rör hjärt-lung-komplexet.

Hoppas att jag får träffa en läkare också och inte bara får en hjärtundersökning.

* * *

En smula lättad över att åtminstone ha fått en vettig förklaring på mitt fotbesvär tar jag min packning, det mesta av den i min nya tantvagn, till buss 811 och åker ut till Öregrund, Birgitta och sommaren. Känslan i sinnet liknar faktiskt lite den från förr i världen, då jag åkte till Öregrund för midsommar- eller semesterledighet.

På vägen upp till huset passerar jag mitt stora stenparti, som Birgitta har varit snäll att rensa inför min födelsedag; stenpartiet lyser intensivt blått av akleja. Hon har nu använt sina ensamma dagar här ute till att rensa ännu mer i trädgården.

Hon har också hittat en för oss ny städfirma i Östhammar, som kan göra midsommarfint i huset. I går kom några damer därifrån, en av dem förresten boende här i Öregrund, och städade huset åt oss.

De skulle under eftermiddagen ha avlösts av fönsterputsare från samma firma, men när de anlände, hade det börjat regna, så de – en man och en kvinna – kom tillbaka i dag och putsade alla våra spröjsade dubbelfönster.

Birgitta har tvättat gardinerna och vid det här laget redan satt upp nystrukna sådana i sovrummet och köket.

Själv var jag i väg till Konsum och handlade mat – rökta laxfenor och färskpotatis – till dagens middag och ett och annat inför den stundande midsommarhelgen.

Fast dess förinnan, i morgon, är det min födelsedag; jag fyller 77.

Dottern, Kerstin, som jobbar då och inte kan komma har redan överlämnat sin födelsedagspresent, ett antal finska dricksglas i en serie som med åren har tagit allt minde utrymme i glasskåpet i vårt kök. Kerstin har stark och säker känsla för design, så det är inte bara sin egen barndoms glasförråd hon återställer.

Sonen, Matti, och hans drygt tvååriga dotter Ella kommer hit till Öregrund på födelsedagskvällen, och på midsommarafton ansluter också Karin, hans fru och Ellas mamma.

Lyckan är att ha barn och barnbarn som fortfarande bryr sig om en, när man är skraltig och fyller sjuttisju. Och att det inte verkar påtvingat.

”Åka farfar”, lär tvååringen säga enligt sin far.

Danmark: Vänsterblocket allt närmare majoritet

Också i Voxmeters mätning, daterad den 18 juni, är nu Socialdemokratiet störst av de danska partierna. Partiet får 22,9 procent i den här mätningen, vilket ger det 22,0 procent i Berlingske Barometer, ett viktat genomsnitt av de senaste gallupmätningarna. Därmed finns det hopp om att partiet kanske snart kommer upp också till sitt resultat i folketingsvalet 2011, 24,8 procent.

Dess koalitionspartner i regeringen, socialliberala Radikale Venstre tar också ett anmärkningsvärt skutt uppåt i den här mätningen, där partiet får hela 10,3 procent (8,8 procent i barometern). Är mätresultatet i den aktuella opinionsundersökningen korrekt, har partiet nu till och med ett starkare stöd än i folketingsvalet 2011, 9,1 procent, ett mycket gott resultat.

Socialistisk Folkeparti, som numera står utanför regeringen, verkar även enligt den här mätningen ha vunnit på sin nya friare ställning. Voxmeter ger partiet 7,1 procent (barometern 6,5 procent), vilket är en ökning men fortfarande ett resultat under partiets resultat i folketingsvalet 2011, 9,2 procent.

Dess konkurrent på vänsterkanten, den rödgröna och feministiska Enhedslisten, som länge (på SFs bekostnad) låg över tioprocentsnivån, dalar i motsvarande mån, i Voxmeters mätning till 8,8 procent, i barometergenomsnittet till 9,3 procent. I valet 2011 stöddes det här partiet bara av 6,7 procent, så det är hur som helst starkare nu än då.

Det kanske mest intressanta med Voxmeters mätning är att de fyra vänsterpartierna nu tillsammans är uppe i 49,1 procent mot de fem borgerliga oppositionspartiernas 50,2 procent.

Vi ska se också hur stödet till de senare är fördelat.

I den aktuella mätningen är nu borgerlighetens gamla flaggskepp Venstre trots partiledarens fadäser uppe på andra plats i storleksordning. Venstre får i voxmetermätningen 21,1 procent, i barometern 21,4 procent. Men det betyder ju inte att partiet är tillbaka vid valresultatet 2011, 24,8 procent, eller vid de ännu högre nivåer där det sedan har legat i en rad opinionsmätningar.

Konservative Folkeparti ligger i den aktuella mätningen med 4,7 procent under och med 5,1 procent i barometern över sitt resultat i folketingsvalet 2011, 4,9 procent.

Liberal Alliance får hos Voxmeter 5,2 procent och detsamma i barometergenomsnittet. Det är aningens aning mer än valresultatet 2011, 5,0 procent.

På tredje plats bland de danska partierna ligger nu det högerpopulistiska Dansk Folkeparti med 18,9 procent i Voxmeter och 21,2 procent i barometern. Hur som helst är det här en mycket högre nivå än den partiet hade i valet 2011, 9,2 procent.

Felix under nyutgivning i färg: Felix och de flygande tefaten + Felix och Fantomen

Jan Lööf, född 1940, är en av Sveriges främsta serieskapare genom tiderna. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), som jag gjorde om till familjetidning i ordets vidaste bemärkelse, införde jag också serier i AiP, och ett närmast givet inslag som serieföljetong var Lööfs ”Felix”.

”Felix” är en suverän äventyrsserie, också gjord med drastisk humor. Som material använde Lööf gärna klassiska och kända teman ur äventyrsböcker och även andra serier, dock ofta på ett mycket egensinnigt sätt, vilket förhöjer läsnjutningen för dem som känner till originalen.

Lööf tecknade ”Felix” i svart-vitt – serien var ju ursprungligen tänkt för publicering i dagspress; den började publiceras i danska Politiken år 1967 – men nu har serieförlaget Kartago fått Lööf att färglägga sina gamla serier för en gradvis nyutgivning. Nyutkommen i den nya färgversionen är senast ”Felix och Fantomen”, som innehåller två långa avsnitt, dels ”Felix och de flygande tefaten”, dels ”Felix och Fantomen” (det senare även känt som ”Felix och doktor M”, vilka för första gången publicerades tillsammans i bokform 1989, fast då i svart-vitt.

”Felix och de flygande tefaten” börjar med att Felix’ kompis Alex, som vi har mött också i tidigare avsnitt, i en tidning läser, att den som kan bevisa, att flygande tefat verkligen existerar, får en belöning på 100.000 kronor. Det här leder till att de söker upp Alex’ kompis docent Nilsson, som kan tänkas veta något om den här saken. Redan i miljödetaljer kittlar Jan Lööf läsarnas fantasi: Docent Nilssons hus är en liten stuga belägen högt uppe på ett tak! Men Nilsson är borta, hans hem ödelagt och uppenbarligen genomsökt – fast till slut hittar de först hans bundna hund och sen, i TVn, Nilssons hemliga kassaskåp med ett meddelande, att det har kraschlandat ett intergalaktiskt flygande tefat vid Nordpolen.

Hunden följer sin husses spår ner till hamnen, men där får de veta, att den ruskige kapten Kalfjäll, vars skorv nyligen låg där, har seglat i väg – norrut!

På ett museum stjäl de nattetid ett gammalt flygplan, som har använts i en arktisexpedition för länge sen, sätter det i skick, kör om skurkarnas fartyg och hinner först men kraschlandar på ett isberg, där Felix först följs av en märklig isbjörn som inte anfaller, sen, när han vaknar efter att ha vilat, upptäcker att någon har lagt en varm fäll över honom och ställt fram ett spritkök med varm soppa.

Den här historien är så detaljrik och sinnrik, att ni får nöja er med antydningar om fortsättningen. Isbjörnen visar sig kunna tala och stå under kontroll av en rymdman, Gregor – det isberg de flyter omkring på döljer hans kraschade rymdskepp. Rymdmannen förlamar de förföljande skurkarna, och dessa återpassas så småningom till rättvisan.

En rymdexpedition med en apa som passagerare fångar deras intresse: Det här kan vara ett sätt att få kontakt med Gregors kompis Togo, som i brist på en magnet kretsar runt i ett rymdskepp där uppe. Så Felix klär ut sig till apa, vad annars, och byter plats med den utvalda apan – och sen tar han kommandot över rymdraketen han färdas i och räddar Togo.

Lite otacksamma är de här rymdmännen ändå – de har haft i uppdrag att föra med en jordmänniska hem, och det får bli Felix. Fast det tar 850 år att färdas till deras planet, Alfa X, så Felix får krypa ner i en kapsel som bevarar honom intakt.

På Alfa X har dock ondsinta jordmänniskor tagit makten. De ursprungliga Alfa X-borna är delvis slavar, som dock lyckas rymma ner i de gångar som finns i underjorden och där de plus Felix också hittar andra Alfa X-bor som har gömt sig där.

Med den idérike Felix’ hjälp anfaller de framgångsrikt erövrarna/skurkarna från Jorden, vilket tyvärr ändar i att skurkledaren sätter i gång en mekanism för att spränga hela staden i luften.

Felix för sin del får i gång jordingarnas halvt igenrostade rymdraket och kommer därifrån i tid.

Felix förefaller, när han sedan landar i havet på Jorden, märkligt nog ha återvänt till 1969, det år då han startade sin långa rymdodyssé. Fast egentligen har det gått 2.000 år sen han lämnade jorden. Förklaringen till det här mysteriet är att det utbröt ett nästan allt förintande kärnvapenkrig på vår planet år 1999, så från år 2.000 började tideräkningen om från noll.

Rymdskeppet landar i ett tropiskt hav, men innan det sjunker, hinner Felix ta sig ut ur det och simmande ta sig mot en båt med en fiskare med ett spö plus en hund. Den mystiske mannen i båten är iförd hatt, mörka glasögon och rutig rock och liknar för övrigt Felix’ gamle vän Alex men önskar uppenbart vara anonym. Han blir uppenbart ställd och orolig, när han upptäcker att han har tappat sin ring i havet, på mycket djupt vatten dessutom.

En mystisk sjöman blir intresserad och underrättar sin chef, som visar sig vara kapten Nemo. Ringens ägare håller på att omkomma under sökandet efter ringen, men både han och ringen hittas av kapten Nemo och hans underhuggare. Nemo konstaterar att ringen är en dödskallering och att dess ägare således måste vara Fantomen. Han beslutar sig för att behålla ringen och överlämnar Fantomen, som tror sig vara helt utan kraft utan sin magiska ring, till världens främsta skurkar. Dessa beslutar sig för att passa på att genomföra världens största stöldkupp genom att söva en hel stad med hjälp av vattnet från vattenverket.

Felix lyckas gjuta nytt mod och ny kraft i Fantomen, men ingen av dem begriper, vem skurkarnas fruktansvärt effektivt planerande hjärna och chef är. Men för att göra en lång och sinnrik historia kort: Felix kommer till slut på att överskurken är Fantomens pensionerade farsa, som på nätterna dricker en drog som gör honom till en ondsint varulv.

Felix vinner till slut även den här kampen, men innan dess hinner Fantomens farsa få i sin son den där hemska varulvsdrogen, och så drar de sin väg – till Transsylvanien.

Galago med viss koncentration till kroppens undre regioner

Galago nummer 2 2014, redigerad av Johannes Klenell, innehåller ganska mycket som man känner igen från tidigare nummer av den här serietidskriften.

En gammal bekant för oss som har följt Galago mycket länge är John Andersson, och även Gunnar Lundkvists Olle Ångest och Klas Katt är gamla bekanta. Henrik Bromander och Pontus Lundkvist har varit med länge de också.

Ytterligare ett par tidigare kända galagotecknare, Sara Hansson och Liv Strömquist medverkar i det maner jag inte tycker är seriemediets. Jag har verkligen inget att invända mot den politiska tendensen – mot Moderaterna – i Sara Hanssons ”Hur kunde dom komma in i riksdagen???”, men den är ju inte gestaltad som serie.

Också Liv Strömquists ”Tuppkam upp och ner” är mer en illustrerad essä (om kvinnans könsorgan) än en serie i genremening. En gammal man som jag har väl inte så mycket att lära av den – men är inte Liv Strömquist rädd för att en del yngre exemplar av mitt kön ska läsa den som pornografi?

Andra och mindre trevliga delar av mänskokroppen och dess funktioner får man ta del av i Björn Ahléns ”Tarmsköljningen”. Fast i det fallet tänker jag inte berätta ett skit.

(S) störst i Danmark

Med 22,3 procent i Epinions senaste mätning hamnar Socialdemokratiet med 21,8 procent på första plats även i den sammanvägning av en rad mätningar från senare tid som görs i Berlingske Barometer.

Partiet närmar sig bit för bit resultatet i 2011 års folketingsval, 24,8 procent. Fast dansk press fortsätter att spekulera om ifall Helle Thorning Schmidt ska söka sig en ny politisk framtid i EU-kommissionen.

Tvåa i både den aktuella mätningen och i barometergenomsnittet kommer högerpopulistiska Dansk Folkeparti med 22,1 respektive 21,7 procent. Det är ingen tvekan om att partiet numera stöds av markant fler än i valet 2011, 9,2 procent.

Den länge till synes ouppnåeliga ettan, borgerliga Venstre, har efter partiledaren Lars Løkke Rasmussens fadäser halkat ner till tredje plats i både Epinions aktuella mätning (21,6 procent) och i barometergenomsnittet (21,4 procent).

Konservative Folkeparti, som i valet 2011 fick 4,9 procent, påstås i dansk press ha vunnit väljare från det krisande Venstre, men den effekten måste i så fall ha varit mycket måttlig. Epinion ger partiet 5,0 procent. Barometergenomsnittet ligger på 5,1 procent.

Inte heller det återstående borgerliga partiet, Liberal Alliance, har gjort någon märkbar framryckning. Det får i den aktuella mätningen 4,7 procent mot 5,2 procent i barometergenomsnittet, att jämföra med valresulatet 2011, 5,0 procent.

En bit under sitt valresultat 2011, 9,1 procent, ligger fortfarande Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre med 8,0 procent i mätningen från Epinion och 8,5 procent i barometern.

Bland regeringens stödpartier i Folketinget ändras de inbördes styrkeförhållandena något.

Socialistisk Folkeparti har, sedan det lämnade regeringen, börjat återhämta sig och får nu hela 7,5 procent i Epinions mätning, 6,4 procent i barometergenomsnittet. Men fortfarande är det en bit kvar till partiets resultat i folketingsvalet 2011, 9,2 procent.

Dess konkurrent om yttervänsterrösterna, Enhedslisten, som med över 10 procents stöd låg markant över sitt resultat i valet 2011, 6,7 procent, verkar nu läcka tillbaka röster till SF. Brometergenomsnitet ligger fortfarande på 9,4 procent, men i Epinions aktuella mätning får partiet 8,3 procent.