Sommar i P1 med Antje Jackelén

I mina öron låter Antje holländskt, men när jag kollar namnets spridning och ursprung, visar det sig, att namnet – som för övrigt är en variant av Anna – också förekommer i lågtyskan. Att jag gör det här – typiskt mig! – har förstås att göra med att vår (nåja, inte min – jag är inte medlem av Svenska kyrkan och inte religiös heller) relativt nya ärkebiskop har varit sommarpratare i radion.

Min personliga ateism har inte hindrat mig från att då och då – till exempel på stor-OD – föra vänliga och intresserade konversationer med några av de senaste ärkebiskoparna, och jag har också i andra sammanhang kommit att umgås med präster. Förmodligen kommer jag att träffa Antje Jackelén också, förutsatt att hon, i likhet med sina företrädare och min egen hustru, kallas att bli i hennes fall moster i OD.

Att döma av den musik hon spelade i sitt sommarprogram, kommer hon att platsa i OD också.

Vi kan väl därför börja med musiken i hennes Sommar.

Det fanns ofta ett religiöst stråk i den, också om man bortser från uppenbara exempel som ”Änglabrödet” och stycket med Sankt Petersburgs kammarkör. Men förhållandet till tron förekom också i många andra låtar, befriande respektlöst uttryckt i Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, i dag i en version med Bo Kaspers orkester.

Det jag också är imponerad av är att de låtar hon spelade – ”Democracy” med Judy Collins men skriven av Leonard Cohen, ”Du måste finnas” ur ”Kristina från Duvemåla” med Helen Sjöholm, ”Respect” med Aretha Franklin, ”All My Tears” med Ane Brun – ofta var så väl funna som illustrationer till det hon hade att säga.

Också den avslutande låten, ”As Time Goes By” med Frank Sinatra, passade bra där den förekom – men själv skulle jag där, med tanke på att hon citerade ”Predikaren”, ha valt att spela ”Turn! Turn! Turn!” med Pete Seeger.

Mycket av det hon sa var sympatiskt, till exempel hennes plädering för tolerans och respekt, och de glimtar hon gav ur sitt personliga liv – ankomsten till Uppsala och Sverige, hennes hämnd på en vetenskapsman som hade förolämpat henne och annat sådant – trevliga att lyssna på. Och jag gillade förstås ärkebiskopens predikan mot främlingsfientlighet.

Men hennes Sommar-program var också till stora delar inte bara en predikan utan också ibland hållen i lite för abstrakt ton, och där tappade hon möjligen en del av den breda publiken.