Sommar i P1 med Anders Bárány

Jag pluggade i Uppsala i början av 1960-talet, samtidigt som Anders Bárány, men jag tror inte att vi möttes då, vilket inte är så konstigt mot bakgrund av att våra studiebanor är helt olika – men jag minns honom heller inte från någon förgrening av det mycket livaktiga föreningslivet bland studenterna. Senare har vi rimligen – eftersom han är en framstående företrädare för Vetenskapsakademien – setts i samband med nobelprishögtidligheterna, men vi känner inte varann.

Hans vetenskapliga meriter kan jag, eftersom jag är humanist och han doktor i teoretisk fysik, inte bedöma, men hans Sommar-program i dag hade heller inte fokus på det. Vi fick en del glimtar av hans familjeliv, men stommen i hans berättelse var historien om hans farfar Robert, som i första världskriget hamnade i rysk fångenskap. Robert Bárány var före inkallelsen bosatt i Wien, huvudstad i Österrike-Ungern, men hade av namnet Bárány (Lamm) att döma rötter i Ungern. Dock var den här familjen judisk, och när Robert fick nobelpriset i fysik, ifrågasattes detta – möjligen på rasistiska grunder – av kolleger och konkurrenter i Wien.

Fast dess förinnan hade meddelandet om nobelpriset aktivt bidragit till att befria Robert Bárány från den fångenskap han hölls i i den asiatiska delen av det dåtida Ryssland.

Facit av alltsammans blev att familjen Bárány, innan nazisthelvetet på allvar bröt ut, emigrerade till Sverige och bosatte sig i Uppsala.

Eftersom Anders Bárány bland annat har arbetat med atomfysik, kan det ju hända – men det är en gissning – att vi inte är helt överens om nyttan med kärnkraft.

Fast jag gillar i högsta grad den musik han spelade. Jazz, till exempel ”West End Blues” med Louis Armstrong, ”Jumpin’ at the Woodside” med Count Basie, ”Man With a Horn” med Anita O’Day, ”Now Is the Time” med Charlie Parker. Olle Adolphsons klassiker ”Signatur Karlsson – Evig vår”. Lotte Lenya med ”Wie Man Sich Bettet So Liegt Man”. Och klassiker från både mina och Báránys yngre år: Bob Dylan med ”The Times They Are A-Changin’”, Muddy Waters med ”They Call Me Muddy Waters”, Janis Joplin med ”One Night Stand” och Peps Persson med ”Nils-Udes Blueskatarr”.