Tragedi på en lantkyrkogård filmad för andra gången

Maria Langs (Dagmar Langes) ”Tragedi på en lantkyrkogård” kom ut 1954 och har 2013 kommit ut i ny upplaga på Norstedts. Jag har skrivit om boken – du kan hitta texten ovan under Kulturspegeln, Deckare.

Den här boken filmades relativt tidigt, 1960, av Arne Mattsson och kallades då ”När mörkret faller”. Det är en alls inte oäven filmatisering, gjord i svart-vitt, men den tar sig – med Maria Langs goda minne, har jag förstått – friheter jämfört med bokoriginalet: Bokens amatördeckare Puck Bure är inte med i den här filmversionen, och, kanske ännu mer anmärkningsvärt: mördaren är i filmen en annan än i boken. Läs mer ovan under Kulturspegeln, Film.

Den nya filmversionen, från 2013 och regisserad av Christian Eklöw och Christopher Panov, är på de nämnda punkterna trognare mot bokoriginalet. Dock har persongalleriet i detta rationaliserats en aning, vilket faktiskt är en fördel: Maria Lang hade ofta en benägenhet att ha lite för många personer med i handlingen, samtliga försedda med mordmotiv och avsaknad av alibi. Å andra sidan blir miljöskildringen inte riktigt lika tydlig som i bokoriginalet och faktiskt också i Mattssons gamla filmversion.

Våldsamt spännande blir heller aldrig den nya filmversionen. Men på det hela taget är den OK underhållning.

Sen innehåller den här filmatiseringen liksom flera andra av de nya två element som jag irriteras över:

Dels finns där, särskilt i slutscenerna, en antydan om att Puck (Tuva Novotny) och detektiven, Christer Wijk (Ola Rapace), dras till varann. Det här understryks av att Pucks man Einar Bure (Linus Wahlgren) – märk att Puck och han är relativt nygifta – visar synbart intresse för en annan kvinna. Det här har ingen motsvarighet i Maria Langs bok.

Dels är ett av Christer Wijks karaktärsdrag även i den här filmen att Ola Rapace ibland visar upp ett menande leende, ett leende som får mig att önska att regissören i stället hade tagit livet av detektiven.

Åter på 68an

I morse ringde Agne Gustafsson, statsvetare och gammal partivän (S) från Lund. Hans ärende var att klaga över att Socialdemokraternas centrala, kongressfastlagda dokument, till exempel partiprogrammet och partistadgarna, inte längre finns i tryck.

Naturligtvis finns de tillgängliga på nätet, men de luntor man på så sätt får ut via skrivaren är ganska ohanterliga att ta med i fickan till ett möte i arbetarekommunen eller socialdemokratiska föreningen. Och så finns det ju fortfarande en mycket stor andel av befolkningen som antingen inte har dator eller saknar vana att leta dokument på nätet. Till den här gruppen hör med all säkerhet många av dem som socialdemokratin historiskt har betraktat som sina kärnväljare.

För egen del skulle jag just åka till Stockholm för att delta i mitt partis årliga jullunch för före detta personal, en måltid som numera arrangeras efter jul. För att bli bjuden på den här tillställningen måste man ha varit anställd fram till pensionen hos Socialdemokraterna – förr var det här en måltid för före detta anställda på partiexpeditionen, men nu inbjuds även personal som har gått i pension från jobb på socialdemokratiska riksdagsgruppens kansli. Även den här så att säga sammanslagna jullunchen ägde dock rum på partiexpeditionen, 68an kallad efter den klassiska gatuadressen Sveavägen 68.

Alltså träffade jag bland annat Leif Andersson, som har varit gruppsekreterare för riksdagsgruppen och som Agne redan hade talat med, och även den nuvarande gemensamme kanslichefen och samtidigt partikassören Hans Dahlgren, som Agne också hade talat med. Det senare var mycket lätt, eftersom vi satt bredvid varann under lunchen. Hans främsta skäl för den åtgärd Agne kritiserade var ekonomiskt: Partiet har i nuvarande ekonomiska läge inte längre råd att trycka vare sig de handlingar som ska behandlas av kongressen eller som antas av den.

Men en trevlig och god lunch blev det i alla fall, och jag fick tillfälle att träffa och tala med en rad gamla arbetskamrater.

Vi fick också lyssna till ett valårsanförande av partisekreteraren, Carin Jämtin.

På tåget hem läste jag Aftonbladet, som bland annat innehöll en opinionsundersökning, som är ganska förödande för den sittande regeringen. (S) går upp där en aning – men vi är fortfarande ganska långt från de siffror vi var vana vid under större delen av partiets historia.

Nyårsmottagning hos landshövdingen plus bio och middag på restaurang

I går städade vi ut jul och julgran och i dag var Birgitta och jag, liksom många andra från vårt län, bjudna på julslutsmottagning hos landshövdingen – Peter Egardt – på Uppsala slott.

Där träffade vi förstås många gamla bekanta, men det längsta samtalet hade vi med Paul Kessel, chef för Reginateatern, och hans hustru Maria Björk, som arbetar på Stadsbiblioteket. Eftersom jag har ett långt förflutet dels i den gamla Biblioteksstyrelsen, dels i Kulturnämnden, bland annat dess biblioteksutskott, passade jag förstås för egen del på att fråga Maria om hur det går i mitt gamla fögderi. Men vi pratade om annat också, till exempel det politiska läget.

Vid ett sådant här tillfälle träffar man förstås människor av skilda politiska kulörer – bland annat kom Cecilia Wikström fram och hälsade. Hon berättade att hon just nu är ute och kampanjar på olika håll i landet för att få fortsätta vara kandidat (FP) med chans att bli återvald till EU-parlamentet. Vårt intresse för den här församlingen är mera svalt. Birgitta tackade en gång i världen nej till erbjudande om att bli EU-kommissionär. Men röstar i EU-valen gör vi också, även om Cecilia inte får just våra röster.

Vi lämnade efter ett tag mottagningen och började i kyla och isig blåst gå ner för slottsbacken. Då stannade en bil med bekanta, också de på väg från Slottet, och erbjöd oss skjuts, vilket vi genast tackade ja till, fastän vi bara skulle ner för drottninggatsbacken ner till Filmstaden nere vid Fyrisån.

Det var slutsålt till den film vi hade tänkt se – vi går dit igen nästkommande fredag – men när vi nu ändå var där, köpte vi i stället biljetter till ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Jag återkommer med en recension.

Sen hade vi tänkt avsluta med att äta middag i närheten, men de två restauranger vi gillar hade söndagsstängt, och en tredje på andra sidan ån som vi också prövade hade för kvällen en mycket inskränkt meny, så vi fortsatte i isvinden och hittade till slut värme vid ett restaurangbord på Biztron med adress Smedsgränd 9, således i en del av det gamla Forum-komplexet.

Den entrecote med pommes frites vi fick där var helt OK, och dubbel espresso gjorde gott inför hemfärden. Fast visa av tidigare erfarenheter av kvällen tog vi taxi hem.

Melodikrysset nummer 2 2014

Nej, vintern har inte rasat ut, som det påstås i ”Längtan till landet” – den har snarare börjat: För första gången på evigheter har den tidiga lördagmorgonen känts ljus, detta på grund av snön som har fallit. Men här skulle den här sången ju också ge oss just ordet vinter.

Dagens melodikryss sändes från Falun, och Anders Eldeman hade påpassligt lagt in ett par frågor med dalaanknytning.

Dels fick vi lyssna på två masar, Charlie Norman och Putte Wickman.

Dels fick vi höra den legendariske revykungen Ernst Rolf sjunga ”Bättre och bättre dag för dag”.

Vi fick vidare höra Ted Gärdestads ”För kärlekens skull”. Den som sjöng här var Lotta Engberg.

Men den har faktiskt sjungits in av två olika sångerskor med samma antal bokstäver i förnamnet. Den andra, Helen Sjöholm, fick vi dock också höra i dag, i hennes fall tillsammans med Tommy Körberg och BAO, i den redan nämnda Ernst Rolf-sången ”Bättre och bättre dag för dag”.

BAO är uppenbarligen en favorit hos Anders Eldeman, och inte mig emot. Detsamma gäller den oförliknelige M A Numminen, som också jag har praktiskt taget allt av på skiva. Så i förhållande till honom gäller en av de mest kända titlarna, signerade av honom: ”Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig”.

En lite större, fast bara aningen större, siffra förekommer i barnklassikern ”Om pappa ville ge ja’ en femöring, vet mamma”, som här dock skulle leda oss till en nu i sinnevärden försvunnen myntkategori, öre.

Sen var det som vanligt en rad låtar om kärlek med i Melodikrysset också.

Amy Diamond sjöng ”Your Love”.

Östen med resten kom först på tionde plats i Melodifestivalen 2002, men jag tycker nog att deras ”Hon kommer med solsken” egentligen var värd en bättre placering.

Och budskapet i ”Who’s Gonna Follow You Home” med Jerry Williams var ju inte att ta miste på.

Det är ju lördag i dag, så det passade bra att Cat Stevens fick sjunga ”Another Saturday Night” i dagens kryss.

Men så här mitt i vintern längtar vi väl, den nyfallna snön till trots, också efter ”One Morning In May”, för att avslutningsvis citera Hoagy Carmichael.

Fast dess förinnan måste vi slänga ut granen.

Diskussion om partiledarbyte i finska (S)

Jag har tidigare rapporterat om det trängda läge de finska socialdemokraterna, Suomen sosialidemokraatinen puolue, befinner sig i. I flera mätningar har SDP halkat ner på fjärde plats efter att tidigare ibland ha varit Finlands största parti. I den senaste mätningen gick partiet visserligen upp med en halv procentenhet, men Taloustutkimus gav där ändå partiet bara 17,4 procent.

Detta har förstås lett till diskussion i partiet, också om partiledarfrågan.

Partiordföranden i SDP, Jutta Urpilainen, har en mycket central plats i den finska koalitionsregeringen, finansministerposten, vilket förstås också innebär att hon får klä skott för regeringsåtgärder som en del av väljarna är missnöjda med, och en del av problemen för Finland är nog så reella: industrin genomgår en häftig strukturomvandling, och finansieringen av välfärdssektorn kan inte klaras utan skuldsättning.

Urpilainen försvarar sig med att partiet ändå har fått sätta sin prägel på regeringens politik när det gäller äldreomsorgslagen och ungdomsgarantin – dessutom har progressiviteten ökats genom olika åtgärder på skatteområdet, vilket har minskat inkomstskillnaderna.

Likväl finns det en oro i partiet, och Urpilainen ser ut att ha fått en utmanare i valet av partiledare. Den som överväger att ställa upp mot Urpilainen är en fackförbundsordförande, Antti Rinne.

Urpilainen tar till synes fortfarande det hela med stort lugn. Det är för övrigt inte ovanligt på SDPs kongresser, att det finns konkurrerande kandidater till ordförandeposten och att valet avgörs genom votering.

Lettland på väg att få ny regering

Den förödande olyckan med det rasade varuhuset i Rīga med en mängd dödsoffer som följd ledde bland annat till att den lettiska regeringen, med Valdis Dambrovskis som statsminister, avgick.

Sen dess har sonderingar pågått om en ny koalitionsregering.

Dessa har ändat i att Laimdota Straujuma har utsetts till ny regeringsbildare och således ny premiärminister. Hon har hittills varit partilös men har nu anslutit sig till det liberalkonservativa Vienotība (Enhet), som i valet till Saema (Riksdagen) 2011 fick 20 platser. Också den avgångne premiärministern Valdis Dombrovskis kom från detta parti, som 2010 bildades som en valallians mellan två borgerliga partier, Ny era och Medborgarunionen, vilka sedan formellt slogs samman med det uttryckliga syftet att mota den socialdemokratiska men av ryssar dominerade Harmonicentern.

Hon angav också att hennes eget parti i den kommande regeringen skulle få posterna som hälsovårdsminister, försvarsminister och finansminister.

Nationalkonservativa Nacionālā apvienība (Nationella alliansen), som i sig också rymmer partier som har varit fristående och i valet 2011 fick 14 platser i Saema, får postena som kulturminister, justitieminister samt miljö- och regionminister.

Centerhögerpartiet Reformu partija (Reformpartiet), bildat 2011 med namnet Zetlers reformparti efter namnet på förre presidenten Valdis Zetlers och med 22 platser i Saema, får posterna som inrikesminister, utrikesminister och näringsminister.

Unionen mellan bönderna och de gröna, Zaļo un Zemnieku savienība, som har 20 platser i Saema men som hittills har varit i opposition, får posterna som socialminister, utbildnings- och forskningsminister samt jordbruksminister.

Det skulle innebära att samtliga partier utom ett i Saema ingår i den kommande regeringskoalitionen.

Det återstående partiet är med 31 platser i Saema riksdagens största, centervänsterpartiet Saskaņas Centrs (Harmonicenern). Detta parti definierar sig som socialdemokratiskt och är numera medlem i Socialistinternationalen, men det som ännu mer gör övriga partier antagonistiskt inställda är det faktum att Harmonicentern, trots att det i sig har upptagit ett mindre, lettiskt socialdemokratiskt parti, framför allt är de lettiska ryssarnas parti. Och andelen ryssar i befolkningen är som bekant mycket högre i Lettland än i något annat baltiskt land.

Snöholjd prästgård och mord

Maria Langs (Dagmar Langes) ”Tragedi på en lantkyrkogård” kom ursprungligen ut 1954. När Norstedts nu (2013) ger ut den på nytt, är den försedd med ett 1950-talsaktigt omslag med en kyrka och en kyrkogård höljda i snö. Man knyter också an till det femtiotalistiska i originalutgåvan genom att återge dels en bildkarta över kyrkan med omkringliggande bebyggelse, dels en skiss över lanthandlarens hus, där det deckarhandlingsöppnande mordet äger rum. Och inte nog med det: boken inleds också med en förteckning över de agerande personerna – bra att ha, visar det sig, eftersom det i den här historien figurerar en rad personer, som man inte i samtliga fall genast lär sig namnet på.

Maria Langs styrka som deckarförfattare är mer miljö- än människoskildringen, men det vilar ett drag av Agatha Christie över hennes maner att teckna en lantlig idyll med hotfulla skuggor och befolka den med människor som nästan alla kan misstänkas för att vara mördaren, den som startar bokens deckarhandling genom att ta livet av lanthandlaren.

Hemma hos bygdens kyrkoherde Tord Ekstedt befinner sig, för att fira jul, Langs amatördeckarhjälte Puck Bure och hennes make Einar samt Pucks far, professor Johannes M Ekstedt, bror till kyrkoherden. Kyrkoherden är änkeman med en elvaårig dotter, Lotta, som har livlig fantasi – men allt som bubblar ur henne visar sig inte vara fantasier. För ordningen och mathållningen i prästhushållet står husföreståndarinnan Hjördis Holm.

Lang gör sitt bästa för att mystifiera läsarna: De flesta som förekommer i bokhandlingen kan tänkas ha det ena eller det andra skälet till att ta handelsmannen av daga, och de flesta av dem saknar alibi (visar det sig, när Pucks och Einars gode vän från kriminalen Christer Wijk försöker kartlägga vad som har hänt och i så fall varför) – här vimlar det à la klassisk pusseldeckare av tunga motiv. Och för att förvilla oss läsare ytterligare ser författaren till att blanda in ytterligare en mystifierande händelse i handlingen: kyrksilvret både stjäl och kommer tillbaka.

Våldsamt spännande blir det här aldrig, trots att unga Lotta utsätter sig för livsfara. Snarare är det här en mysdeckare med femtiotalsstämning, vilket senare tilltalar mig som växte upp under den skildrade tiden.

Men den skarpsinnige detektiven, Christer Wijk, avslöjar förstås till slut, på klassiskt konfrontationsmaner, mördaren.

Om att (misslyckas med att) mörda en gammal dam

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Alexander Mackedricks ”Ladykillers” (”The Ladykillers”, 1955), men den känns lika rolig – kanske till och med ännu roligare – varje gång jag gör det.

Ladyn i fråga, Mrs Wilberforce (lysande spelad av Katie Johnson) är, vilket kommer att få sin betydelse i den här historien, välkänd för den lokala polisen som en återkommande och som virrig hållen besökare på polisstationen, och mitt i det stora rån hon, till att börja med sig själv ovetande, blir inblandad i, får vi också se henne inblandad i ett våldsamt och komiskt handgemäng med en häst och dess ägare, vilket förstås slutar hos polisen – som i vanlig ordning skickar hem henne.

Mrs Wilberforce är änka och har rum över på övervåningen i sitt hus, rum som hon vill hyra ut.

Till slut nappar en person på hennes annonsering: en professor Marcus (Alec Guiness), en till synes artig och belevad gentleman. Han förklarar också för Mrs Wilberforce att han har några vänner, tillsammans med vilka han har bildat en stråkkvintett, och att de behöver utrymmet på andra våningen för att kunna öva, vilket hyresvärdinnan inte har något emot.

Snart strömmar också underbar musik av Boccerini, verkligen skickligt spelad med tanke på att det här rör sig om amatörmusiker, genom taket ner till Mrs Wilbeforce.

Vi i biopubliken förstår strax bättre än Mrs Wilberforce: Det hon hör härrör från en grammofonskiva. Herrarna där uppe – några av dem har nog aldrig ens hört sådan här musik tidigare – är i själva verket ett gangstergäng, som planerar att råna en banktransport: cockneyn och den elegante lurendrejaren Harry Robinson (Peter Sellers), den svagt begåvade exboxaren Louis ”En rond” Harvey (suveränt spelad av Danny Green), den mordiske och nervöse gangstern Louis Harvey (Herbert Lom) och major Claude Courtney (Cecil Parker).

Dock störs de ideligen i sitt ”musicerande” av den allt för vänliga Mrs Wilberforce, när hon till exempel vill bjuda herrarna på te.

Jag ska inte förstöra nöjet för nytillkomna tittare genom att i detalj berätta, hur kuppen går till – dock måste jag nämna att Mrs Wilberforce luras att frakta hem bytet.

Detta för att filmens senare del bygger på att Mr Harvey, just när herrarna ska ge sig i väg med bytet, klantar till allting – hans fodral fastnar i dörren, och det börjar flyga omkring sedlar – och rånarna tvingas vända och börja förklara för Mrs Wilberforce. Till slut lyckas professor Marcus nästan övertyga hyresvärdinnan om att de har utfört rånet för att rädda anhöriga i nöd och om att det bara ställer till bekymmer för försäkringsbolaget att plötsligt lämna igen pengarna, men hennes samvete segrar, trots att hon är medskyldig, till slut ändå: de måste alla gå till polisen, bekänna och lämna igen pengarna.

Och nu börjar morddramat: Gangstergänget kommer fram till att den gamla damen måste tas av daga. Men ingen vill bli den som ska döda henne, så man drar sticka om saken. Här vill jag åter igen inte förstöra nöjet för nytillkomna tittare med en detaljerad redogörelse. Den ena efter den andre utses till mördare, bara för att smita och sen själva drabbas av de andras dödliga hämnd. Det hela utvecklas till en fantastisk kombination av morddrama och fars.

Till slut är det bara det tilltänkta mordoffret, Mrs Wilberforce, kvar, och så förstås alla pengarna. Som den rättrådiga gamla dam hon är, går hon till polisen med dem och för att avlägga full bekännelse.

Men hos polisen är det som vanligt ingen som tar henne på allvar; hon får utryckligen rådet att behålla alla pengarna hon talar om.

Så hon går hem med dem, och på vägen hem skänker hon till och med en groteskt stor sedel till en tiggande man på gatan.

En inte riktigt originaltrogen men ändå hygglig Maria Lang-filmatisring

Maria Langs (Dagmar Langes) deckare ”Farliga drömmar” kom ut 1958. Den skiljer sig från en rad andra langdeckare genom att inte ha Puck Bure utan unga Malin Skog som huvudperson.

Men i filmversionen från 2013 i regi av Molly Hartleb är det Puck (Tuva Novotny) som tar ett tillfälligt jobb som assistent (stenograf) åt nobelpristagaren Andreas Hallman (Claes Ljungmark), en despotisk ordningsmänniska som kräver att man passar tider och klarar sitt jobb till punkt och pricka.

Maken Eje Bure (Linus Wahlgren) förekommer under en stor del av filmen bara som chaufför fram till de låsta järngrindarna till godset där nobelpristagaren bor. Så småningom, efter dödsfall som Puck tror är mord, kommer han tillbaka, nu tillsammans med Christer Wijk (Ola Rapace).

Den stora förtjänsten med det här greppet är de relativt få agerande personerna och den lätt klaustrofobiska instängdhetskänslan, grepp som påminner om några av salig Agatha Christies deckare. Också miljön och det spända förhållandet mellan personerna i huset är väl fångade.

Jag ska här inte förstöra spänningen för nya tittare genom att redogöra för de agerande personernas (och en tidigare invånares i huset) inbördes förhållanden, bara konstatera att det under Pucks vistelse i huset förekommer dödsfall där, som måste vara giftmord.

”Farliga drömmar” är, trots att den alltså tar sig friheter i förhållande till bokförlagan och utan att vara någon mästerfilm i deckargenren, ändå klart sevärd.

Trettondagskonsert med operamusik

I söndags flyttade vi, efter helgfirandet i Öregrund, in till Uppsala i lagom tid för att hinna gå på trettondagskonsert i Musikens hus.

Det var ett en smula ovanligt inslag i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester, detta för att programmet bestod av nummer ur operarepertoaren vilka exekverades av av två sångsolister, mezzosopranen Katarina Giotas och tenoren Ivan Magrì.

Både sångsolisterna och orkestern under ledning av Paul Mägi var förvisso hörvärda i konsertens första halva, som helt bestod av partier ur Jules Massenets (1842-1912) ”Werther” (1891), men trots att vi här inte ens konfronterades med den unge Werthers värsta lidanden, kändes det här inte som rätt öppning för just en trettondagskonsert.

Med detta vill jag verkligen inte avfärda Messenet. Han återkom för övrigt efter pausen med ”Meditation” ur ”Thaïs” (1894), där Klara Hellgren gjorde ett lysande violinsolo.

Över huvud taget vill jag, trots att den här konserten mest var ett sångsolistprogram, också lyfta fram orkesterns insatser, till exempel i Gaetano Donizettis (1797-1848) ouvertyr till ”Don Pasquale” (1844) och ”Aragonaise” ur George Bizets (1838-1875) ”Carmen” (1875).

Med det här vill jag på intet sätt nedvärdera sångsolisterna – det här var främst deras afton.

Katarina Giotas sjöng utmärkt ”Acerba Voluttà” ur ”Adriana Lecouvreur” (1902) av Francesco Cilea (1866-1950), ”Mon coeur s’ouvre à ta voix” ur ”Samson et Delila” (1877) av Camille Saint-Saëns (1835-1921) och ”Habanera” ur ”Carmen” (1875) av Georges Bizet (1838-1975).

Ivan Magrì, som visade sig vara en italiensk publikcharmör inte bara i fråga om röstresurserna, gjorde några nummer av några av sina berömda landsmän: ”Che gelida manina” (”Så kall ni när om handen” ur ”La bohème” (1896) av Giacomo Puccini (1858-1924) och så två stycken komponerade av Giuseppe Verdi (1813-1901): ”La mia Letizia infondere” ur ”I Lombardi alla prima crociata” (1843) och så den berömda ”La donna è mobile” ur ”Rigoletto” (1851).

Publiken blev i den senare delen av konserten allt mer entusiastisk, och applåderna lockade in solisterna till (väl förberedda, antar jag) extranummer: mer ur ”Carmen” och närmast outslitliga ”O sole mio”.

* * *

Eftersom det var helgkväll, bjöd Birgitta mig och Anna, som även hon fanns i publiken, på middag efteråt och hade därför beställt bord på en av Uppsalas bästa restauranger, Peppar Peppar, belägen på Suttungs gränd 3 alldeles nära Centralstationen.

Birgitta och jag beställde samma mat, till förrätt löjrom med västerbottenspaj, rödlök och gräddfil och till huvudrätt reninnanlår med mer västerbottenspaj plus kantarellsås och ljumma rotfrukter. Anna valde annan mat och åt också efterrätt. Vi avslutade med var sin dubbel espresso.