Tommy Körberg & Monica Nielsen

Ur a discs intressanta utgivning väljer jag ytterligre en skiva, värd att hålla tillgänglig. Följande var infört i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1978 (1 juni):

Tommy Körberg & Monica Nielsen

”…med hjärtat fllt av trots” (BS 770314, distribution Brevskolan) heter en ny LP med kampsånger som a disc har producerat för ABF. Sjunger gör Tommy Körbrg och Monica Nielsen och ABFs kammarkör. Framför allt Tommy Körberg gör en utomordentlig insats. Arrangemangen, också de utmärkta, står Georg Riedel för. Till sin hjälp har han en samling skickliga musiker, bland annat Rune Gustafsson, gitarr, Egil Johansen, trummor, pukor, percussion, Björn J:son Lindh, piano, flöjt, clavinett, elpiano, Pekka Pohjonen, elbas, Weine Renliden, trumpet, och Janne Schaffer, gitarr. Musikaliskt har det blivit en både spännande och välspelad skiva.

Tommy Körberg gör ”Arbetsmannen”, valsmelodin ”Kom med oss kamrat”, ”Signlen” (”Grandola”), ”Det unga gardet” och Brechts ”Solidaritetsssång” i versioner som väl kan mäta sig med de bästa inspelningar man hittills har hört. Ett extra plus vill man sätta för hans insjungning av ”Ingen rubbar oss”, det vill säga ”We Shall Not Be Moved” som översxattes i samband med utgivningen av ”Upp till kamp!, men hittills inte har funnits på grammofon.

Monica Nelsen sjunger bland annat ”Oss alla unga”, ”Arbetets söner” och ”Ett enat folk”.. Men framför allt är hennes version av ”Internationalen” hörvärd: Den börjar med Monicas stämma enhsam, lågmäld. Så inträder kör och musik. Och så vidgas ”Internationalen” till något stort, gripande, märkligt.

Proletariatets tidiga visor

Arbetarrörelsens alltför kortlivade äventyr i skivbranschen, a disc, skulle vara värd ett äreminne – a disc var ett uttryck för en sånglig rörelsekultur som i dag är ett minne blott.

Här ett exempel på en skiva som borde finnas tillgänglig även i dag; min recension i Aktuellt i politiken (s) publicerades i nummer 6 1978 (23 mars):

Proletariatets tidiga visor

Fred Lane har på ”Vi smida” (a disc BS 770822, SAM-distribution) samlat ett urval av proletariatets visor före och under industrialismen. På sidan ett dominerar det förindustriella samhället med lantmän, drängar, kolbönder och hantverkare. På sidan två finns bland annat ”Gruvkarlsvisa från Norberg”, ”Norbergsstrejken” och ”Lump-Lenavalsen” (som handlar om strejkbrytare). I ett häfte i skivmappen finns både texterna och utförliga noter om sångerna och deras historia.

Fred Lane har inte gjort skivan ensam. Medverkar gör också Lasse Englund, gitarr, Kjell Westling, blåsinstrument, Kalle Almlöf, fiol, Tomas Lundkvist, dragspel, nyckelharpa och sång, Ove Ronström, fiol. säckpipa, sång, Annika Nordström, sång, cittra, Hans Alatalo, sång, trmporgel, och Ingvaer Lundfeldt, sång, bastuba.

Musikaliskt knyter skivan an till äldre sångtradition, även om man förmodligen i det enskilda fallet ibland kan ifrågasätta hur väl det lyckas. Hur som helst är ”Vi smida” ett bra exempel på vad arbetarrörelsens eget skivbolag, bland annat, bör ge ut, nämligen sådant som hör hemma i arbetarrörelsens eget kulturarv. Det är märkvärdigt att det tydligen har behövts en engelsman för att genomföra det. (Men han har gjort ett gott jobb!)

Nu väntar vi på bandningar med levande traditionsbärare, såna som vi hörde på ABF-forum.

Ett Leijon skjuter man inte så lätt

Eftersom jag sen ungdomsåren är gammal kompis till Anna-Greta Leijon, vet jag att hon en gång – anledningen och av vem minns jag inte – hade fått ett exemplar av Maria Wines ”Man har skjutit ett lejon” – den utgavs ursprungligen 1951, men det här var Folket i Bild-upplagan från 1959, den som jag själv hade.

Under en kort period gjorde vi ett misslyckat försök att etablera ett förhållande, men det blev i stället Birgitta Dahl, på den tiden Kettner, som sedan blev min livsledsagarinna.

I de där unga åren umgås man i kompisgäng, i mitt fall i socialdemokratiska Laboremus och på nykerhetsvännernas studenthem Arken i Uppsala. På Arken bodde, utöver Anna-Greta och Birgitta, också Hans O Sjöström och, efter hemkomsten från USA en kort tid, Björn Kumm, som Anna-Greta senare respektive tidigare hade förhållanden med. Radikaler var vi allihop. Och vänner är vi fortfarande.

Med Anna-Greta har jag och Birgitta behållit kontakten genom åren, inte bara genom politiken. Och även vice versa. Vi inte bara skickar julkort. När Birgitta till exempel nyligen hade grava hjärtbesvär och opererades, hörde Anna-Greta självfallet av sig. Vi har uppvaktat varann på jämna födelsedagar, Och så vidare. Det finns ett djup och en värme i sådana här ungdomsvänskaper som aldrig går över.

Våra respektive positioner inom politiken har förstås också gjort att våra vägar har korsats, men jag vill inte överdriva den sidan av saken. Rollerna i den där maktvärlden är mycket mer solitära.

I den satt Anna-Greta på en post som det var mycket turbulens kring – hon var justitieminister – en turbulens vars begynnelse hon själv inte var upphov till.

Bader-Meinhof-ligans ockupation av västtyska ambassade, med dödsoffer redan i inledningen, var ju inte ens riktad mot Sverige, även om Sverige tvingades agera, eftersom ambassaden i fråga fanns i rikets huvudstad. Det som senare hände, utvisningen av terroristerna och den planerade men förhindrade hämndaktionen med kistan, känner vi i och för sig till sedan förr, men det fanns en extra dramatik i att i går kväll, i TV-programmet ”Min sanning”, höra Anna-Greta själv, lugnt och rationellt, berätta om det här händelseförloppet. Bättre kan nutidhistoria inte förmedleas.

Anna-Greta klarade också hygligt de betydligt mer besvärande frågor hon fick om sin roll i den så kallade Ebbe Carlsson-affären, den som ledde till hennes fall. Också jag har träffat Ebbe Carlsson, dock för egen del hållit honom på armlängds avstånd, men jag förstår ändå att han med sin övetalningsförmåga lyckades få många andra att dansa efter sin pipa. Och Anna-Greta har säkert rätt i att det han föreslog, med de referenser han anförde och med de förbindelser hon visset att han hade, föreföll vara en väg värd att pröva. Samtidigt gjorde hon en chansning – hon skulle kunna utföra sitt livs bragd genom att klara ut palmemordet – och också en formell tabbe genom att inte informera regeringen och registrera rekommendationsbrevet till Ebbe Carlsson, vilket senare hon också medgav.

Det är mänskligt att fela. Men det går ändå ofta åt fanders, även om det man har gjort gjordes i de bästa avsikter.

Nå, det här är historia, om än smärtsam sådan, och sedan hamnade ju det här lejonet i stället på Skansen och gjorde där ett omfattande och väl skött jobb, som vi inte fick veta så mycket om i programmet.

Anna-Greta är en tuff kvinna, men vi som känner henne vet att det bakom den där tuffa ytan också döljer sig en en vek och sårbar tjej.

Lite av det här såg vi faktiskt också i gårdagens TV-program. I avsnittet om faderns spritskräckvälde och försökt till (inte fullbordade) sexövergrepp såg man på ögonen och mungiporna, att det här är upplevelser som fortfarande smärtar.

Läs gärna också hennes memoarer, ”Alla rosor ska inte tuktas!” (Tiden, 1991).

Lasse Tennanders genombrottsskiva

Lasse Tennander var inte helt ny som artist när jag först fick korn på honom. Den första skiva jag hörde med honom var hans LP från 1976, ”Alla är vi barn i början”, och jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1976 (10 juni):

Rädd att flyga

Håkan Nyberg är SKPs Carl Larsson. Omslaget till Lasse Tennanders ”Alla är vi barn i början” (Oktober OSLP 511) är den mest fantastiska revolutionära idyll man kan tänka: Man och hustru sover i sängen under ett rött täcke. På bordet urdruckna tekoppar och röda tulpaner samt Gnistan, Mao Tse-tungs ”Om praktiken, om motsättningar”, en FNL-bössa och en stencil. På väggen Ho Chi Minh. I bokhyllan Karl Marx’ ”Kapitalet” i tre band och Lenins ”Valda verk” i fyra. Bredvid det sovande barnet en kanin med röd fana och en byggkloss på vilken man kan läsa bokstävrna SKP. Vid barnsängens fotända ett paket Lenina (!) nattblöjor. Olof Palme och en lika oförarglig åt SÄPO, tror jag de flesta socialdemokrater skulle kunna skriva under på Lasse Tennanders texter. Det Tennander säger om Palme kompenseras mer än väl av det han har att säga om Jan Myrdal: ”När denne mycket privilegierade författare kan skriva så självgott, ja nästan föraktfullt, då blir jag rädd.”

Inte heller har vi något att invända mot vad Tennander har att säga om Kissinger och Gatsby-vågen. (Den senare låten ingår förresten i en hemskt rolig parodi på nattradion.)

Vad som mest gör Tennander så sympatisk är avsaknaden av den tvärsäkerhet, som man så ofta finner i grupper typ SKP. I ”Rädd att flyga” så heter det så här:

Men den som erkänner att han tvivlar
han vet att han är svag
och han som vet att han är svag,
han är också stark!

Musiken är inte märklig men utgörs bitvis av hygglig rock.

Dan Andersson-film utan riktigt sammanhang

Eftersom jag har en arbetarrörelsebakgrund, förvärvad i mycket unga år, har jag alltid varit medveten om den oerhört stora roll Dan Andersson (1888-1920) spelade i socialdemokratin på den tiden den fortfarande var en uttalad arbetarrörelse. Dan Andersson reciterades och sjöngs, detta trots att det han skrev inte var kamplyrik i traditionell mening. Men en del av hans dikter skildrade givetvis hårt arbetande och utsatta människor i proletära miljöer. Så när jag 1970 gav ut min mycket spridda och använda arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, fihet och fred” (Prisma), var det närmast självklart att den också skulle inkludera Dan Anderssons ”Helgdagskväll i timmerkojan”.

Dagens rest av arbetarrörelsen hyser väl inte samma intresse för Dan Andersson, och samma öde som dikterna och sångerna har väl överlag drabbat hans romaner, som inte längre speglar någon verklighet som dagens mer urbaniserade socialdemokrati kan relatera till. Ändå bärs det sångliga arvet efter Dan Andersson vidare av artister som Sofia Karlsson, och fler och fler dikter av Dan Andersson tonsätts och spelas in, kanske för att han skrev så sångbar poesi. En sångbok med både hans egna ganska få tonsättningar och andras – Gunnar Turessons, Sven Scholanders, Thorstein Bergmans med fleras – välkända gavs också ut av Prisma 1971, i ”Dan Anderssons vackraste visor” med Gösta Åberg som redaktör. Den vore värd en utökad uppföljare.

1957 gjorde Lars-Magnus Lindgren (1922-2004) en långfilm om Dan Andersson, ”En drömmares vandring”. Den fick ett uppmuntringspris av mitt dåtida rättesnöre Folket i Bild, men alla omdömena var verkligen inte nådiga, och jag förstår det.

Det bästa i den är Sven Nykvists foto, framför allt de många naturscenerna från Dan Anderssons uppväxtlandskap Dalarna. I övrigt är det enskildheter, som den mycket sensuella kyssscenen med Ziri Stuart (Inga Landgré) som fångar ens uppmärksamhet.

Problemet är att det är svårt att få sammanhang i filmhandlingen. Lars-Magnus Lindgren gör uttryckligen inte anspråk på att skildra Dan Anderssons hela liv och i kronologisk ordning, så man får väl acceptera det som utgångspunkt, men jag tycker att filmhandlingen har blivit för rapsodisk och, vad värre är, för svårbegriplig. Men enskildheter som hans tidiga vurm för nykterhetsrörelsen, hans erfarenhet av kolning (förstås illustrerad av ”Helgdagskväll i timmerkojan” och ”Jag väntar vid min stockeld”) samt de så småningom framgångsrika försöken att bli publicerad i bokform finns ju där, liksom – här lite abrupt påklistrat – slutet med cyanväteförgiftning. Det inslag av mystik som finns i Dan Anderssons diktning får också sin beskärda del.

Men jag önskar ändå att Lars-Magnus Lindgren hade lyckats göra en rakare och tydligare historia.

Nu ser jag mest ”En drömmares vandring” som ett arbetsprov för kommande mer genomarbetade filmer.

Så Marja-Lisas (Margit Carlqvists) nakna bröst var kanske en förövning för den betydligt bättre lindgrenfilmen ”Änglar, finns dom?”.

Och det är kanske när allt kommer omkring inte någon dum tankefigur: I den senare filmen spelade Jarl Kulle en av huvudrollerna. I den här spelar han huvudrollen som Dar Andersson. Faktiskt med bravur. Dessutom är han häpnadsväckande lik Dan Andersson, på riktigt.

Ur skivarkivet: Motståndssånger från och solidaritetsarbete för Chile

I Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1975 (13 mars) kunde man på notissidan Apropå läsa följande:

Venceremos – vi ska segra

”Chile angår oss” heter en samlings-LP med kampsånger och folkmusik från Chile. Man får höra Violeta Parra, Angel och Isabel Parra, Victor Jara, Quilapayun och Inti-Illimani i sammnlagt elva sånger.

Med på skivan finns också Salvador Allendes sista tal (läst av Göthe Maxe) och tre dikter av Pablo Neruda (lästa av Adèle Lundvall).

Utgivare är Arbetarrörelsens bokkafé med Tidens bokhandel, Slottsgatan 19, 703 61 Örebro. (Postgiro 88 21 91-0. Telefon: 019/13 34 45).

Skivan kostar (inklusive moms och porto) 30 kronor. Beställer man tio skivor eller fler får man dem för 27 kronor styck.

Utgivningen av skivan är ett led i arbetarrörelsens Chile-insamling. 10 kronor från varje skiva går till Chile-insamlingen.

Som bilaga får man svenska översättningar av texterna. Översättningarna har gjorts av Lena Molin, Jacob Branting och Jan Hammarlund.

Så res dig nu
och se på dina händer,
och för att växa
grip din broders hand

sjunger Victor Jara i en fram till nu outgiven inspelning av ”Bön till en arbetare”, utsmugglad ur Santiago de Chile av Rapports Jan Sandström.

Jara, vars fingrar militärerna bröt på den beryktade fotbollsstadion, uppmanades att spela på sin gitarr med sina stympade händer.

Jara sjöng och dödades.

* * *

Den här skivan finns naturligtvis inte längre att köpa – kanske hittar man den dock antikvariskt men knappast till det priset. Och Arbetarrörelsens bokkafé är väl, antar jag, som alla andra sådana ställen nedlagt.

Men skivan är värd att påminna om, inte bara för innehåll och musik. Den är ett vittnesbörd om det breda och radikala internationella engagemang som fanns i sjuttiotalets mer folkrörelsartade socialdemokrati. Arbetarrörelsen hade en egen chileinsamling, och dess solidaritetsarbete med det chilenska folket var mycker omfattande.

Men ger den här filmen en fullödig bild av Cornelis?

Jag har en fullständig samling av det Cornelis Vreeswijk har gett ut på skiva, åtminstone allt det han gav ut på svenska, plus de konsertupptagningar med mera som har getts ut efter hans död. Jag har hört honom live, faktiskt ganska tidigt. Jag har haft viss, om än inte särskilt omfattande kontakt med honom – och min hustru har valturnerat med honom. Jag fanns i salig a discs utgivningsråd, när detta arbetarrörelsebolag fick möjlighet att ge ut några LP med honom.

Cornelis startade som sosse, var under sin studietid på Socialinstitutet med i Soialdemokratiska studentförbundts klubb där men var under Sveriges mycket röda år också ett tag vänsterpartist – för att sedan åter komma tillbaka till socialdemorkatin. I Amir Chamdins film ”Cornelis” (2010) får han vid ett tillfälle ”kommunist” slungat mot sig, men jag är inte säker på att det i hans fall någonsin var rätt beteckning. Cornelis var en vänstermänniska men någon partigängare var han aldrig heller när han var socialdemokrat.

”Cornelis” är i hög grad en musikfilm. Musiken i filmen finns utgiven på en dubbel-CD, ”Musiken från filmen Cornelis”, och den lyssnade jag för egen del igenom och skrev om – se under Kulturspegeln, Musik – långt innan jag nu, i TV, fick möjlighet att se själva filmen. Nu är ju en stor del av den autentiska skrivinspelningar med Cornelis själv och låter därför som det ska låta. Det är som om folket bakom filmen inte riktigt har litat på förmågan hos Hans-Erik Dyvik Husby, som spelar rollen som Cornelis i filmen, men ibland har det ju av filmiska skäl varit nödvändigt att låta Dyvik sjunga, som när han av den redan etablerade Fred Åkerström (David Dencik) provoceras att sjunga ”Mördar-Anders” inför publik och fångar både Freds och publikens öra.

Dyvik Husby har en viss likhet med Cornelis, men hans lite för svarta och yviga skägg och för kraftiga stofthydda får ändå oss som upplevde Cornelis att tycka, att han inte är riktigt porträttlik. Däremot tycker jag att han har lyckats fånga Cornelis’ kroppsspråk och idiom förbluffande väl, så han har all heder av sin skådespelarprestation.

Den här filmen har den vällovliga ambitionen att ge en heltäckande porträttbild av Cornelis, men lika lite som den ger någon fullständig bild av Cornelis som vispoet och sångare, ger den någon heltäckande bild av hans liv. Jag har redan gett ett exempel, att bilden av Cornelis’ politiska engagemang och tillhörighet är ofullständig. Filmen ger en ganska korrekt bild av hans förhållande till alkohol och andra berusningsmedel, men när det gäller rötterna till marorna som måste dövas går den väl inte riktigt i mål, trots att det måste finnas ganska många i hans omgivning – inte bara sonen Jack (som för övrigt medverkar i filmen, både genom barnskådespelare och med egen musik) – som kunde ha lämnat bidrag.

Det hetsiga och påfrestande turnélivet bidrog säkert till att skapa ett drogberoende, likaså de attityder som fanns i de miljöer Cornelis vistades i på den tiden det begav sig, och så lanserar filmen ett ytterligare spår, traumatiska barndomsupplevelser i krigets tyskockuperade Nederländerna.

Cornelis och kvinnorna är ytterligare ett tema i filmen. Också på den här punkten är filmen ofullständig – Cornelis hade fler relationer än de som skildras i filmen. Ombytligheten var en del av tiden – det var inte bara Cornelis som bytte partner flera gånger. Här finns i filmen ett intressant spår som inte heller det fullföljs: den här mannen, som själv alltså tillät sig både det ena och det andra, var ibland sjukt svartsjuk, detta också när det inte fanns någon objektiv anledning att vara det.

Filmens problem är att den inte går på djupet med något av dessa temata – det blir liksom varken hackat eller malet; Antonia Pyks manus famnar över för mycket, detta utan att något av det får nödvändigt djup.

I stället försöker den vara främst musikfilm, dock alltså utan att fånga in allt riktigt väsentligt där heller. Och i några fall tror jag – jag har inte brytt mig om att detaljkolla – att lämpligheten av var man kunde stoppa in en önskvärd låt då har fått gå före kronologin i Cornelis’ eget låtskapande.

Men kan den här filmen dra nya generationer av lyssnare till Cornelis’ musik, så för all del.

Taube à la Tennander

Jag har skrivit ganska mycket om Evert Taubes egna insjungningar av sina sånger – de finns ju sedan länge i ett par samlingsutgåvor.

Men Taube finns också insjungen på skiva av många andra, och då tänker jag inte bara på sonen Sven Bertil Taube.

Bland dem som har gjort intressanta tolkningar av Taube finns Lasse Tennander. Hans Taube-tolkningar finns på en CD från 2002, ”Så länge skutan kan gå” (Gazell Records, GAFCD-1049).

Tennander kom med proggvågen, och man förknippar honom därför kanske inte med en traditionell viskonstnär som Evert Taube, och just i en del av det traditionella och mycket kända taubematerialet, sådant som ”Fragancia”, ”Byssan lull”, ”Så länge skutan kan gå”, ”Calle Schewens vals” och ”Brevet från Lillan”, slår han förstås inte heller upphovsmannen själv – vilket inte betyder att hans tolkningar är dåliga, verkligen inte. Fast i den inledande ”Sjösala vals” gör han sig faktiskt skyldig till en felbetoning (i Rönnerdahl).

Tennander gör, genom att smyga in lite mollton, ett tappert försök att distansera sig från det omdiskuterade innehållet i ”Flickan i Havanna”. Det är lovvärt men lyckas inte riktigt.

Låt er nu inte avskräckas av denna anmärkning.

Tennanders taubeskiva innehåller ett antal mycket bra tolkningar. I något fall, som tangon ”Bröllopsresan till Barcelona (Den gyllene fågeln)” beror det på bra komp, kanske också på att man inte hör den så ofta. I andra fall handlar det om intressanta avvikelser från det som sitter i taubeälskrens öra: ”Nocturne”, här lite snabbare med gitarrkomp, ”Sjuttonde balladen” med munspel och gjord aningen långsammare än i original, ”Fritiof Anderssons polka”, en riktig höjdare, en kul och snabb version i lite ovanluig takt.

Och sen måste jag också nämna ”Cheerio”, tonsatt av Tennander själv i lite bellmansk ton.

Melodikrysset nummer 2 2013

På det hela taget tyckte jag dagens kryss var mycket lätt – men så kom plötsligt en fråga som låg helt utanför det jag kan och har lyssnat på.

Danyel Gérards ”Butterfly” har jag veterligen aldrig hört förut, men jag listade med hjälp av de hjälpbokstäver jag fick genom frågor jag kunde ut, att svaret borde bli ”Butterfly”, och sen googlade jag mig fram också till artisten, som jag inte ens hade hört namnet på.

Näst risigt till låg Danny Saucedo, som jag aldrig skulle komma på idén att infoga i min stora skivsamling – men honom har jag åtminstone hört i ett antal melodifestivaler, bland annat 2011 i ”It’s the Club”.

Nog tyckte jag, för att fortsätta på melodifestivallinjen, att Roger Pontare var mycket bättre i ”När vindarna viskar ditt namn”, inte bara för att han vann tävlingen 2000 med den.

Och när det gäller schlager är jag inte alls så traditionspräglad som ni kanske tror. Jag kan se kraften i ”Hard Rock Hallelujah”, som Lordi från Finland vann Eurovision Song Contest med 2006.

Dansbandsmusik hör normalt inte till det jag uppskattar, men jag tyckte att Sten & Stanley gjorde en helt all right version av ”I Wash My Hands In Muddy Water”. Fast om vi ska hålla oss till de svenska versionena av den här låten, tycker jag att Björn Skifs har gjort en bättre – den har jag med på ett ”städband” jag en gång i världen gjorde för att överrösta dammsugaren under lördagsstädningen.

Bob Geldof och The Boomtown Rats känner jag förstås till, och även om deras ”I Don’t Like Mondays” inte ligger på min privata hitlista, tycker jag nog att ”Jag hatar måndan” med Streaplers är flera snäpp sämre.

Zarah Leander kan man ha många synpunkter på, men sjunga kunde hon. Ett av hennes paradnummer hörde vi i dag, ”Vill ni se en stjärna”.

Men nu är ju inte alla stora artister också automatiskt förebilder och dygdemönster. Cornelis Vreeswijk, som jag lärde känna partivägen (s), var ju både politiskt ombytlig och dessutom ingen renlevnadsman, men han har gjort underbara melodier och, som i det här fallet, texter som ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Fast i dag hörde vi den inte med honom utan med Anita Lindblom, vars liv har innehållit åtskilliga knepigheter även det.

Också Owe Thörnqvist har jag mött personligen, vid landshövdingens i Uppsala län middagar för så kallade hedersupplänningar, varav han är en och min hustru en annan. Vid den senaste middagen hade jag Owes käresta Berit Gullberg vid min sida. Owe själv är en musikaliskt mångsidig man, och bland hans många hits finns ”Varm korv boogie”, som i dag skulle leda oss vidare till korvens bröd. Anders Eldemans försök att förvilla oss var på den här punkten ganska beskedligt: Vi fick hör Owes låt på norska, då kallad ”Varm pölse boogie” och sjungen av Viggo och Reidar.

Monica Zetterlund har jag mött på valturné både med Tage Erlander och den nu bioaktuelle Olof Palme – hon hade för övrigt exakt samma födelsedatum och -år som min hustru. I dag fick vi höra titelmelodin ur ”Att angöra en brygga” från 1968 och signerad Hasse & Tage. Uppenbarligen hade gästerna till kräftskivan i den här historien – de seglar – på något sätt lyckats ta sig fram till skärgårdsön där en arg gubbe, spelad av Hasse, huserade, men att ta sig fram till bryggan och sen gå i land visade sig vara värre.

Därmed är vi inne på filmer, och eftersom ”I sista minuten” (”North By Northwest”, 1959), signerad Alfred Hitchcock, är en av mina favoritfilmer alla kategorier, kände jag genast igen musiken i den. Dock fick jag slå upp att den (musiken) skrev av Bernard Herrman.

Och att Georges Bizets ”Carmen” (1875) är en av mina favoritoperor förvånar väl ingen. Jag har sett den många gånger, så jag känner genast igen ”Toreadorarian”.

Sen är det väl en endaste fråga kvar att redovisa svaret på, och inte heller den var svår. Vem har inte sjungit ”Vi äro musikanter”, där man ju bland annat spelar basfiol och flöjt:

Vi äro musikanter

Vi äro musikanter, allt i från Skaraborg.
Vi äro musikanter, allt i från Skaraborg.

Vi kan spela fio-lio-lio-lej,
vi kan spela basfiol och flöjt.

Och vi kan dansa bomfaderalla, bomfaderalla, bomfaderalla,
vi kan dansa bomfaderalla, bomfaderallan lej.

Vi kan spela fio-lio-lio-lej
vi kan spela basfiol och flöjt.

Och vi kan dansa andra hållet, andra hållet, andra hållet,
och vi kan dansa andra hållet, andra hållet med!

Den här helgen ska vi slänga ut granen, men hustrun och jag kommer nog inte att dansa runt den och sjunga ”Vi äro musikanter”.
.

Centerextremismen har blivit verklighet

När Hasse och Tage myntade begreppet centerextremism och Gösta Ekman spelade centerextremist, var det väl ingen – hur roligt det här än var – som föreställde sig att de här begreppen skulle bli ledstjärnor för ett centerpartistiskt partiprogram. Till och med bytet av namn från det gamla Bondeförbundet antydde ju en placering i politikens mitt mellan höger och vänster.

I dag visar sig krafter i Centerns ledning ha en stark dragning åt extrem nyliberalism, en hållning som den klassiska centerrörelsen inte ens har varit i närheten av.

Den klassiska Centern, med sin väljarbas bland bönder med små och medelstora jordbruk – många av storbönderna röstade på Högern – plus annat småfolk ute på landsbygden gjorde Centern till ett utpräglat landsbygdsparti, klassmässigt lika lätt att identifiera som Arbetarepartiet Socialdemokraterna. De här två partierna fann också varandra och ingick, till båtnad för bådas kärnväljare, en överenskommelse som mycket träffsäkert döptes till kohandeln.

Under sjuttiotalet och första hälften av åttiotalet var jag närmast ett inventarium på centerstämmorna, alltid veckan före midsommar. Jag var där i egenskap av journalist men naturligtvis också partispanare (s), men inte ens det senare innebar att jag sågs med oblida ögon av de ledande centerpartister jag mötte på stämmorna – det fanns många, även i ledande ställning, som gärna pratade med mig i min egenskap av väl placerad person i ett parti som man ömsom samarbetade med, ömsom höll på armlängds avstånd. Jag blev rent av vän, på riktigt, med framför allt en del ledande företrädare för partiets ungdomsförbund CUF.

Många av de ungdomar som var ombud på CUF-stämmorna hade mycket gemensamt med de arbetarungdomar som, åtminstone då, dominerade i SSU. Båda grupperna kom från en värld av kroppsarbete. Ingendera sidan hade utbildning och bildning som ett självklart uppväxtarv – och de drog följaktligen likartade slutsatser när det gällde utbildningspolitiken. Också i frågor, där de politiska slutsatserna skilde sig, speglade de båda gruppernas här skilda uppfattningar sociala realiteter snarare än politiska teorier: När det gällde sociala trygghetssystem, ville arbetarungdomarna ha ett heltäckande socialt skyddsnät, medan bondgrabbarna och bondtjejerna nöjde sig med grundtrygghet – deras trygghet bestod ju till syvende och sidst av den egna gården.

Lite förenklat är det här naturligtvis, men jag tror att mina iakttagelser ändå i hög grad är relevanta.

I dag är strukturen inom jordbruksnäringen väsentligt annorlunda. Gårdarna har blivit större, är allt mer produktionsenheter som liknar andra sådana inom kapitalistisk ekonomi, medan små- och halvtidsjordbruken har minskat i antal. Inflyttningen till städerna av utbildnings- och arbetsmarknadsskäl har utarmat landsbygden på människor och därmed dränerat marknaden på väljare som naturligt identifierar sig med ett landsbygdsparti.

Det är inte min sak att försöka staka ut vägen åt ett krympande mittenpari av det här slaget, men jag tvivlar starkt på att vägen till nya väljare, nu framför allt i städerna, är en häftig gir i riktning mot en ny, nyliberal kurs. Känner jag Centerns kärnväljare, de som fortfarande finns på landsbygden, rätt, är en mycket stor del av dem djupt främmande för partiprogramkrav som månggifte, slopad arvsrätt, slopad skolplikt och fri invandring.

Kursändringen från pragmatiskt mittenparti till en av hörnpelarna i en högerkoalition har redan den inte varit oproblematisk för Centerpartiet. Skulle nu partiet fullfölja giren mot höger genom att anta det här programförslaget och bli ett nyliberalt parti blir det än värre.

För Centern vill säga. Annie Lööfs partiledarskap kan för partiets del ända, inte i en framgångsrik ny högerposition utan i en grav med en sten där texten under den vissnade klövern lyder: ”Här, långt ner till höger, vilar resterna av Centerpartiet”.