Dragshow bland chicagogangsters och oljemiljonärer i Florida

Billy Wilders ”I hetaste laget” (”Some Like It Hot”, 1959) är en i många avseenden suverän komedi.

Historien börjar i förbudstidens (1929) Chicago, bland gangsters som inte drar sig för att avrätta konkurrenter, som på ett eller annat sätt har rubbat den ordning som råder i de här kriminella kretsarna. I samband med en sådan gruppavrättning råkar två musiker, saxofonisten Joe (Tony Curtis) och basisten Jerry (Jack Lemmon) bli vittnen, men trots att de lovar att inte skvallra är de redan på förhand dödsdömda. Mer med hjälp av tur än på grund av skicklighet lyckas de med en hårsmån undkomma döden; endast Jerrys bas blir träffad av kulspruteelden.

De här båda har förgäves försökt få jobb via en artistförmedling men där fått veta att de enda lediga platserna aktualiter finns i en damorkester, som ska spela på en badort i Florida.

Eftersom de nu traktar efter de här jobben inte bara av försörjningsskäl – det gäller också att komma undan den beväpnade spritmaffia som jagar dem – klär de ut sig till damer och får då förstås de eftertraktade jobben. Det gäller bara att raka inte bara hakan utan också benen och så förställa rösten så gott man kan – perukerna och de falska tuttarna måste förstås också hållas på plats.

Men så snart de har konfronterats med det här tjejbandet, uppstår förstås komplikationer: Joe blir upp över öronen förälskad i sångerskan i bandet, Sugar Kane (Marilyn Monroe). Som man kan ana av det jag redan har avslöjat om intrigen är det här också en musikfilm, där särskilt Marilyn Monroes insjungning av ”I Wanna Be Loved By You” har gått till musikhistorien.

Av det här skulle man, i en senare och mer frigjord tid, ha kunnat göra en betydligt mer ekivok historia, men vi får inte glömma, att filmen gjordes i 1950-talets USA, där sex i film var många gånger mer förbjudet än våld i film. Wilder balanserar skickligt på den gräns som hade satts: trots en spritfest med alla damerna i de utklädda herrarnas sovvagn, fär man bara se en skymt av Marilyn Monroes ena lår. Och kyskhetskoden efterföljs också senare, när Curtis, nu i skepnad av en stiligt uniformerad miljonär, uppvaktar Sugar (Monroe), bland annat ombord på den yacht han har lagt rabarber på, medan hans till kvinna utklädde kompis (Lemmon) har lurat dess ägare Osgood Fielding III (Joe E Brown) att gå ut och dansa. Den stackars Daphne (Jerry) får dansa tango i timmer med oljemiljonären/yachtägaren för att hålla honom borta från båten.

Oturligt nog för våra musikervänner dyker plötsligt gangstrarna från chicagomassakern upp på just det här hotellet, där det ska äga rum ett maffiakonvent. Josephine och Daphne förefaller på något sätt bekanta för de här skurkarna, och när de båda musikerna försöker smita från hotellet, fortfarande iklädda damkläder, och maffian får syn på dem genom ett fönster, går det upp en talgdank för bovarna, som inleder en vild klappjakt på liv och död på dem, upp och ner, kors och tvärs genom hotellet. De båda musikerna undkommer genom att gömma sig under ett långbord med till golvet nedhängande bordduk, men tablå: runt bordet sätter sig hela gangstergänget i ett slags tribunal. Den ändar även den här gången i massavskjutning av de gangsters som anklagas för att inte ha skött sina kort, bland annat inte ha lyckats döda de farliga vittnena/musikerna.

Ny kalabalik – men Joe/Josephin och Jerry/Daphne lyckas ta sig ut på kajen och där lägga rabarber på en roddbåt, som kan ta ut dem till yachten, och i sista sekunden kommer även Sugar och hoppar ombord.

Att nu Sugar accepterar Joe fastän han inte är någon miljonär kommer inte som någon överraskning. I femtitalsfilmer måste det finnas ett element av riktig kärlek.

Intressantare är miljonären Osgood reaktioner, när Daphne försöker krångla sig ur den situation som har uppstått. Daphne/Jerry börjar försiktigt med att hon ju röker så förbannat mycket och därefter, när inte det biter, med att säga att hon inte kan få på sig Osgoods mors brudklänning. Inte ens argumentet att hon inte kan få barn biter. Filmens klimax är när Daphne till slut sliter av sig peruken och med manlig röst säger ”Jag är man!”. Varvid Osgood säger filmens allra sista replik: ”Well… nobody ’s perfect”.

Hitchcocks sista film

Alfred Hitchcock (1899-1980) gjorde sin allra sista film, ”Arvet” (”Family Plot”). 1976. Den fick sval kritik, och den hör förvisso inte till hans bästa filmer, men den innehåller ändå partier som påminner om hans storhetsdagar.

Filmen, baserad på ett manus av Ernest Lehman, har en del longörer, särskilt i början, då det också dröjer innan man får grepp om intrigen och de båda par, inget av dem något dygdemönster, som lite av en slump konfronteras med varann.

Det ena paret är dock bara småifflare jämfört med det andra. Hon, Blanche Tyler (Barbara Harris) har specialiserat sig på att, med viss (ande)hjälp av sin pojkvän George Lumley (Bruce Dern), lura av äldre arvtanter, i det aktuella fallet Julia Rainbird (Cathleen Nesbitt), pengar.

Den åldrande Julia har dåligt samvete för att hon aldrig har gjort något för sin systers, dock inte hennes mans, båda för länge sen döda, son. Alltså: lever han och var finns han i så fall? Inför utsikten att som hittelön få 10.000 dollar åtar hon sig genast att med hjälp av sina ”mediala gåvor” hitta den försvunne.

Under tiden, och här är filmen lite oklar, får vi stifta bekantskap med den försvunne utomäktenskaplige systersonen Arthur Adamson (William Devane), som visar sig vara en ännu mer avancerad skurk. Med hjälp av fästmön Fran (Karen Black) plus kidnapping lägger han rabarber på en jättestor diamant – han har för övrigt sin officiella försörjning som diamantahandlare.

Ett hitchcockskt mysterium blir den här historien först när Arthur besöker kyrkogården och mellan den avlidna systerns till den rika tanten och hennes mans gravar hittar en gravsten över den försvunne sonen men finner att det inte finns någa papper på att denne verkligen har dött.

Under jakten på systersonen råkar sedan George ut för det slags äventyr som vi förknippar med många av Hitchcocks filmer. Han spårar först upp Joseph P Maloney (Ed Lauter), en sjaskig mackföreståndare som tycks veta något om den försvunne arvingen. Maloney, som ibland används som underhuggare till Adamson, identisk med den försvunne Shoebridge, fifflar med George Lumleys bil – denne är taxichaufför – så att bromsarna inte tar på en starkt utförslutande och krokig väg med branter på sidorna. (Den här dödligt farliga bilfärden påminner om men är otäckare än den som förekommer i en annan och som helhet bättre hitchcockfilm, ”I sista minuten”.) George och Blanche kryper, kanske på grund av tur, kanske på grund av George’s manöverskicklighet, till slut i alla fall ur bilvraket, omskakade och med blessyrer men ändå vid liv. Men än har Maloney, som har följt efter dem i sin egen bil,inte gett upp. Han har vänt sin bil och försöker i full karriär köra över dem. De lyckas hoppa undan – men Maloney själv störtar med bil och allt utför ett stup vid vägkanten och omkommer.

Vid hans begravning avslöjar änkan, efter att ha utsatts för hårda påtryckningar, var man kan få tag på Arthur Adamson, alias Edward Shoebridge. Ett besök på hans begravningsbyrå – hans försörjningsfasad – leder Blanche vidare till hans villa. Ingen öppnar när hon ringer på dörrklockan,men när hon har skrivit ett meddelande och låtsas ha gått därifrån, kliver hon fram och försöker ta det hela från den vänliga sidan: ett stort arv väntar Arthur/Edward bara han ger sig till känna för sin moster. Men Arthur/Edward ser vid det här laget störe risker än möjligheter med att ge sig till känna, så Blanche tas till fånga, sövs och binds. Fran och Arthur/Edward ger sig i bil i väg för att fånga in även George.

Denne har under tdien tagit sig fram till deras villa och tar sig först in i garaget, där han hittar Blanches väska. Fylld av onda aningar tar han sig vidare in i huset. Han hittar henne, och hinner också befria henne – men under tiden har Fran och Arthur/Edward återvänt till sitt hus.

Det blir en dramatisk final där George på ett nästan mirakulöst sätt till slut lyckas låsa in Fran och Arthur/Edward.

Just innan han ska ringa polisen, hittar han den jättelika diamant paret i huset har tillskansat sig. Den låter han försvinna i sin egen ficka innan han fullföljer sina intentioner och ringer polisen.