En blandad vintervecka

En del av er kanske tror att min tillvaro bara består av sådant som läsning och musiklyssning. Men vi är just nu i slutet av en vintervecka, som har innehållit många olika saker.

På trettondagen var vi som vanligt bjudna på trettondagsmottagning hos landshövdingen – numera är det Peter Egardt som är landshövding här i Uppsala.

De som bjuds är inte precis någon exklusiv krets, så det var stor trängsel och köbildning i de båda rum där vi skulle hänga av oss kläderna. När vi hade hälsat på landshövdingeparet, vimlade vi runt bland alla människor – bland dem fanns också en rad partivänner (s) från olika delar av länet – och så bjöds det på ett glas vin och lite plockmat. Ett och annat seriöst samtal hinner man också med under en sån här tillställning, men eftersom våra samtalsparter inte är tillfrågade, avstår jag från referat.

Den 17 januari är det vår bröllopsdag. När vi till slut gifte oss 1986, hade vi i själva verket bott ihop sen 1964, så när vi, för övrigt efter ett sammanträde med Socialdemokraternas VU, på hemvägen slank in och genonmgick en kort borgerlig vigselceremoni, uppvaktades vi vid hemkomsten med pizzamiddag av vår dotter Kerstin.Det var bara våra barn som hade fått veta i förväg, att vi skulle gifta oss.

Men det har ändå blivit tradition att fira just bröllopsdagen, så jag var förstås i väg till vår lokala blomsterhandel och köpte en bukett till Birgitta. Sen åkte jag ner på stan i förväg: klippte mig, gick på Apoteket och köpte en bunt seriealbum på Akademibokhandeln/Lundeq.

Birgitta hade valt restaurang för årets bröllopsmiddag, och det blev gamla kära Domtrappkällaren, i dag ett betydligt flottare ställe än när vi en gång i världen kom till stan som studenter. Jag hade lovat bjuda, dagen till ära.

Jag startade med att bjuda på var sin dry martini.

Sen valde vi mat gemensamt:

Till förrätt halstrad pilgrimsmussla med rostat majsbröd, sötpotatis, lingonchutney och brynt smör. Var sitt litet glas vitt vin till det.

Till huvudrätt helstekt renytterfilé med potatiskaka, blomkål, honungsbakade tomater, torkad väddöskinka och havtornssky. Till det ett gott rödvin.

Och så avslutade vi med var sin irish coffee.

I dag var vi på begravning. Men det är en separat historia, och den ska jag skriva en separat text om.

Tommy Körberg & Monica Nielsen

Ur a discs intressanta utgivning väljer jag ytterligre en skiva, värd att hålla tillgänglig. Följande var infört i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1978 (1 juni):

Tommy Körberg & Monica Nielsen

”…med hjärtat fllt av trots” (BS 770314, distribution Brevskolan) heter en ny LP med kampsånger som a disc har producerat för ABF. Sjunger gör Tommy Körbrg och Monica Nielsen och ABFs kammarkör. Framför allt Tommy Körberg gör en utomordentlig insats. Arrangemangen, också de utmärkta, står Georg Riedel för. Till sin hjälp har han en samling skickliga musiker, bland annat Rune Gustafsson, gitarr, Egil Johansen, trummor, pukor, percussion, Björn J:son Lindh, piano, flöjt, clavinett, elpiano, Pekka Pohjonen, elbas, Weine Renliden, trumpet, och Janne Schaffer, gitarr. Musikaliskt har det blivit en både spännande och välspelad skiva.

Tommy Körberg gör ”Arbetsmannen”, valsmelodin ”Kom med oss kamrat”, ”Signlen” (”Grandola”), ”Det unga gardet” och Brechts ”Solidaritetsssång” i versioner som väl kan mäta sig med de bästa inspelningar man hittills har hört. Ett extra plus vill man sätta för hans insjungning av ”Ingen rubbar oss”, det vill säga ”We Shall Not Be Moved” som översxattes i samband med utgivningen av ”Upp till kamp!, men hittills inte har funnits på grammofon.

Monica Nelsen sjunger bland annat ”Oss alla unga”, ”Arbetets söner” och ”Ett enat folk”.. Men framför allt är hennes version av ”Internationalen” hörvärd: Den börjar med Monicas stämma enhsam, lågmäld. Så inträder kör och musik. Och så vidgas ”Internationalen” till något stort, gripande, märkligt.