Kärlek till barn

”Chaplins pojke” (”The Kid”, 1921) var Charlie Chaplins allra första långfilm. Han kom ju senare att göra även ljudfilmer, men den här gjordes alltså under stumfilmseran. Den musik vi hör i dagens DVD-versioner är i och för sig av Charlie Chaplin men tillagd 1971 – när filmen kom, använde man sig ju fortfarande av biografpianister. Men handlingen, där filmavsnitten då och då avbryts av textskyltar med repliker eller förklarande text, är helt begriplig, dessutom både rolig och rörande.

En frånskild kvinna (Edna Purviance), som själv inte har möjlighet att försörja sin nyfödde son, frestas att lämpa honom i en bil, som ser ut att tillhöra en rik familj. Hon skildras med den vånda hon hyste – den sociala medkänslan fanns alltså så här tidigt hos filmmakaren Chaplin.

Sen händer något helt oförutsett: ett par skummisar stjäl bilen.

Så när kvinnan – hon är ju ändå en ömsint moder – ångrar sig, är både bilen och babyn borta.

Biltjuvarna upptäcker förstås efter ett tag att de har en av dem helt oönskad passagerare i bilen och löser problemet genom att dumpa babyn i ett slumområde.

Den som hittar babyn utanför sin port är förstås Charlie Chaplin. Och han tar hand om den lille pojken, på ett sätt som kanske väckte förvåning och munterhet hos publiken på den tiden det begav sig, alltså när män inte förväntades sköta bäbisar.

Sen gör filmhandlingen ett skutt i tiden: Hittebarnet, av Charlie kallat Joe (Jackie Coogan) är nu fem år och har fått börja hjälpa sin medellöse styvfar med försörjningen. Det barnarbete han då får ägna sig åt är att panga fönster och sen kvickt springa därifrån. Och se, vem dyker då inte upp om inte Chaplin, som försörjer dem som glasmästare. Och han har alltså turen att dyka upp med en ny ruta, just som den gamla har gått i kras.

De sociala myndigheterna börjar tyvärr intressera sig för det här udda paret och kommer fram till att grabben måste omhändertas. Och därmed är vi inne i den förväntade chaplinska kalabaliken, med ett fritagsningsförsök som ändar i att grabben tillfälligt räddas från att skiljas från den han betraktar som sin far.

Därmed är strapatserna inte slut. Den slemme ägaren till det natthärbärge där de tar in över natten ser i tidningen en efterlysning med hittelön, och så omhändertas grabben av polisen.

Under tiden har hans mamma, numera ekonomiskt på grön kvist, varit på jakt efter sin son, och med hjälp av den med hittebarnet medföljande skriftliga vädjan från henne om att den som hittar sonen ska ta hand om honom lokaliserar hon honom faktiskt och tar därefter på nytt hand om honom.

Men var inte oroliga: Chaplin, hans gode styvfar under de första fem åren, omfattas också av den numera rika damens välvilja och får så att säga följa med på köpet.

Jag störs lite av den mot slutet inlagda ängladrömshistorien, men annars är ”Chaplins pojke” ett tidigt exempel på Chaplins förmåga att mixa tragik med komik och förse en i grunden sorglig och hjärterörande historia med med både gags och action.

En film associativ som en dröm

Jag tycker mycket om Kjell Gredes filmatisering av Maria Gripes ”Hugo och Josefin” (1967).

Gripe var ju swedenborgian vilket inte jag är, men hon lyckades ändå tala till min, rationalistens, fantasi med sina berättelser. Detta sagt apropå att Kjell Grede i sina sjuttiotalsfilmer för vuxen publik arbetade så assciativt att det nog snarare behövs en derömtydare eller psykoanalytiker för att tolka innehållet i dem. Detta gäller särskilt ”Klara Lust” från 1972.

Den här filmen, i och för sig med starka enskilda scener och med briljant foto av Lasse Björne, är vacker men intellektuellt svåranalyserbar. Den startar i sann sjuttiotalsanda med en arbetsplatsolycka, men sedan blir den associativ och irrationell på det sätt som drömmar kan vara. Och som rätt många drömmar innehåller den erotiska element, nakna damer av vilka en äter och bjuder filmens huvudperson Helge Andersson (Lars ”Brasse” Brännström) på köttsoppa,

Jag tänker inte relatera hela filmhandlingen – den finns för övrigt scen för scen återberättad i Filminstitutets filmdatabas – men en central punkt i den alltså mycket lösa handlingen är att Helge möter den vackra och attraktiva Klara Lust (Gunilla Olsson), egentligen Klara Larsson.

I sin jakt efter henne, på cykel, får han släpa även på sin mor (Agneta Prytz) och deras inneboende Britt-Marie, kallad Murva (Ulla-Britt Norrman) och hennes son Erik (Harald Marseburg), som han har en bättre relation till än till Eriks mamma.

Så småningom hittar han i en stor praktvilla Klaras far Wilhelm Larsson (Carl-Gustaf Lindstedt). Men han kommer också i kontakt med ett helt gäng mentalt inte helt normala människor, bosatta i ett trärucklel – bland dem finns Klaras något mer tillräknelige älskare Olle (Carl-Olof Alm). Det här är ju kollektivens sjuttiotal.

Som så ofta just i drömmar krossas det många fönster och hus – huset med dårarna – brinner upp, varefter Grede hemma hos Larsson sammanför både dårarna och dem som utgör Helges familj, alltsammans med både märkliga konfrontationer och märkliga gåvor som följd.

I slutscenen är Helge, hans åtrådda Klara och Klaras älskare tillsammans på ett lastbilsflak på väg bort någonstans.

Jag noterar att även Grede i en kommentar medgav att filmen som helhet kanske inte blev så lyckad.