Men ger den här filmen en fullödig bild av Cornelis?

Jag har en fullständig samling av det Cornelis Vreeswijk har gett ut på skiva, åtminstone allt det han gav ut på svenska, plus de konsertupptagningar med mera som har getts ut efter hans död. Jag har hört honom live, faktiskt ganska tidigt. Jag har haft viss, om än inte särskilt omfattande kontakt med honom – och min hustru har valturnerat med honom. Jag fanns i salig a discs utgivningsråd, när detta arbetarrörelsebolag fick möjlighet att ge ut några LP med honom.

Cornelis startade som sosse, var under sin studietid på Socialinstitutet med i Soialdemokratiska studentförbundts klubb där men var under Sveriges mycket röda år också ett tag vänsterpartist – för att sedan åter komma tillbaka till socialdemorkatin. I Amir Chamdins film ”Cornelis” (2010) får han vid ett tillfälle ”kommunist” slungat mot sig, men jag är inte säker på att det i hans fall någonsin var rätt beteckning. Cornelis var en vänstermänniska men någon partigängare var han aldrig heller när han var socialdemokrat.

”Cornelis” är i hög grad en musikfilm. Musiken i filmen finns utgiven på en dubbel-CD, ”Musiken från filmen Cornelis”, och den lyssnade jag för egen del igenom och skrev om – se under Kulturspegeln, Musik – långt innan jag nu, i TV, fick möjlighet att se själva filmen. Nu är ju en stor del av den autentiska skrivinspelningar med Cornelis själv och låter därför som det ska låta. Det är som om folket bakom filmen inte riktigt har litat på förmågan hos Hans-Erik Dyvik Husby, som spelar rollen som Cornelis i filmen, men ibland har det ju av filmiska skäl varit nödvändigt att låta Dyvik sjunga, som när han av den redan etablerade Fred Åkerström (David Dencik) provoceras att sjunga ”Mördar-Anders” inför publik och fångar både Freds och publikens öra.

Dyvik Husby har en viss likhet med Cornelis, men hans lite för svarta och yviga skägg och för kraftiga stofthydda får ändå oss som upplevde Cornelis att tycka, att han inte är riktigt porträttlik. Däremot tycker jag att han har lyckats fånga Cornelis’ kroppsspråk och idiom förbluffande väl, så han har all heder av sin skådespelarprestation.

Den här filmen har den vällovliga ambitionen att ge en heltäckande porträttbild av Cornelis, men lika lite som den ger någon fullständig bild av Cornelis som vispoet och sångare, ger den någon heltäckande bild av hans liv. Jag har redan gett ett exempel, att bilden av Cornelis’ politiska engagemang och tillhörighet är ofullständig. Filmen ger en ganska korrekt bild av hans förhållande till alkohol och andra berusningsmedel, men när det gäller rötterna till marorna som måste dövas går den väl inte riktigt i mål, trots att det måste finnas ganska många i hans omgivning – inte bara sonen Jack (som för övrigt medverkar i filmen, både genom barnskådespelare och med egen musik) – som kunde ha lämnat bidrag.

Det hetsiga och påfrestande turnélivet bidrog säkert till att skapa ett drogberoende, likaså de attityder som fanns i de miljöer Cornelis vistades i på den tiden det begav sig, och så lanserar filmen ett ytterligare spår, traumatiska barndomsupplevelser i krigets tyskockuperade Nederländerna.

Cornelis och kvinnorna är ytterligare ett tema i filmen. Också på den här punkten är filmen ofullständig – Cornelis hade fler relationer än de som skildras i filmen. Ombytligheten var en del av tiden – det var inte bara Cornelis som bytte partner flera gånger. Här finns i filmen ett intressant spår som inte heller det fullföljs: den här mannen, som själv alltså tillät sig både det ena och det andra, var ibland sjukt svartsjuk, detta också när det inte fanns någon objektiv anledning att vara det.

Filmens problem är att den inte går på djupet med något av dessa temata – det blir liksom varken hackat eller malet; Antonia Pyks manus famnar över för mycket, detta utan att något av det får nödvändigt djup.

I stället försöker den vara främst musikfilm, dock alltså utan att fånga in allt riktigt väsentligt där heller. Och i några fall tror jag – jag har inte brytt mig om att detaljkolla – att lämpligheten av var man kunde stoppa in en önskvärd låt då har fått gå före kronologin i Cornelis’ eget låtskapande.

Men kan den här filmen dra nya generationer av lyssnare till Cornelis’ musik, så för all del.