Trettondagsafton i Konserthuset

6 januari 2013 18:12 | Mat & dryck, Musik | 3 kommentarer

”Trettondagskonsert” kallades lördagseftermiddagens konsert med Paul Mägi och Uppsala kammarorkester, fastän det bara var trettondagsafton.

Men festligt och hörvärt var det under alla förhållanden.

En myckenhet operaouvertyrer och några av genrens örhängen, men elegant framfört och festligt, dessutom med njutbara sångliga prestationer.

Själv var jag mycket förtjust i flera av de rent orkestrala delrna av programmet, till exempel ouvertyren till Gioacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”, ”Toreadormarschen” ur George Bizets ”Carmen” och Franz Lehárs ”Gold und Silber”.

Men också de båda sångsolisterna gjorde mycket fina insatser.

När det gäller den ukrainskfödda sopranen Maria Fontosh, vill jag särskilt nämna ”Oh, mio babbio caro” ur ”Gianni Schicchi” av Giacomo Puccini och så, just på grund av hennes sångliga insats, ”Juvelarian” ur Charles Gounods ”Faust”. Hennes ”Meine Lippen Sie küssen so Heiss” ur Lehárs ”Giuditta” var hörvärd den också.

Tenoren Christian Juslin fångade mitt öra till exempel i Ernesto De Curtis’ ”Torna a Surriento” och ”Blomsterarian” ur Bizets ”Don José”.

I finalen gjorde båda tillsammans en mycket applådknipande ”Dryckesvisan” ur Giuseppe Verdis ”La Traviata”, varefter de förstås applåderades in igen och tillsammans gjorde ”Lippen schweigen” ur Lehárs ”Glada änkan”.

* * *

Konserthuset var fullt upp på läktarna den här kvällen, och före och efter konserten samt i pausen hälsade vi och sa god fortsättning till både bekanta ur Uppsalas politiska liv och andra gamla bekanta.

Efter konserten, när det fortfarande var tidigt på kvällen, gick vi över Vaksala torg och in på köpcentet Kvarnen, där vårt mål var thairestaurangen Amazing Thai.

Vi valde att äta Bad Pad Cha, wokad anka med äggplanta och thailändska örter, bland dem något mycket hett som servitrisen sa var ett slags stark grönpeppar. Till det drack vi riojavin och ganska mycket vatten.

Och så avslutade vi, eftersom det var helgdagsafton, med var sin Irish Coffee.

Finns det plats för landsbygdsbor i det moderna Sverige?

6 januari 2013 14:24 | Film, Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Stig Claessons roman ”Vem älskar Yngve Frej?” (Bonniers) kom så tidigt som 1968, men Slas, söderkisen som också levde en stor del av sitt liv ute på vischan, var en av dem som såg vad som höll på att hända med den svenska landsbygden: Den avfolkades, befolkningen där blev äldre och även arbetstillfällena försvann – stora delar av den gamla jordbruksmarken fick växa igen och blev i stället skog.

Den här mycket fina romanen är en sorgesång över de delar av Sverige som ligger utanför tillväxtorterna.

I så måtto är den en politisk roman, men den är ingen pamflett, däremot alltså en sorgesång.

Om några av de där människorna som ändå envist vägrade att flytta, som hankade sig fram på sin lilla pension men ändå genom visst självhushåll – potatisland, fiske och annat sådant – fick livet att fungera, handlar Slas’ roman. Värre var det att ge tillvaron mening, när man som skomakare Gustafsson fick stänga verkstan för gott. Hans syster Elsa sammanfattar situationen i ”Vi får gå här som fornminnen”. Och fornminnen är de allihop, också de före detta småbrukare, Eriksson och Öman, som bor nära intill.

Skomakarn, fortfarande full i fan, sätter upp en skylt nära mjölkpallen, också den ett fornminne, när han tvingas flytta brevlådan tvärs över vägen. Fornminne står det på skylten som pekar in mot hans stuga eller kanske på något i skogen bakom den.

Och eftersom det är semestertider, dröjer det inte länge förrän den första bilen stannar och de som färdas i den frågar skomakarn vad det är för fornminne och var det ligger. Så skomakarn tvingas hitta på något och svarar att det är Yngve Frejs grav och sen följa med dem in i skogen och peka på en stenhög där. Men det är ingen gammal vikingagrav han leder dem till – det är lämningarna efter den gamle elake småbrukaren Yngve Frejs husgrund han pekar ut.

Och snart dyker det upp fler turister som måste guidas. Några av dem är också beredda att betala Gustafsson häpnadsväckande summor för gamla trasmattor, som han på deras begäran hämtar ned från vinden.

In på denna lantliga teaterscen träder nu Pettersson och hans tjej Anita. Pettersson är inte så lättlurad och ser strax att Yngve Frejs grav är ett bedrägeri. Men han är ett födgeni. Så han börjar ta betalt av turisterna som vill se Yngve Frejs grav och utvidgar verksamheten till att också omfatta mete i en gisten gammal eka som går ut från stranden till den sjö han har ställt upp sin husvagn vid.

Men Pettersson är ändå en hyvens karl: pengarna läggs i en gemensam kassa som bygdens återstående gubbar, de riktiga fornminnena, förfogar över, och han åker också in till stan och handlar det lilla de behöver, går även på Systemet åt dem. De hinner ha ett rejält supkalas innan Petterssons semester är slut.

Pettersson och hans tjej åker därifrån, och när skomakarn går ner till brevlådan ser han, att Pattersson innan han åkte sin väg har tagit bort skylten med ”Fornminne” på.

Men det är inte bara Pettersson och Anita som försvinner. Ömans dåliga hjärta har, när han var på slåtterarbete hos Eklunds en bit bort, lagt av för gott. Snart ligger han och väntar på begravningen, upplagd på ett sofflock i skomakarns vedbod. Öman slipper nu gå där som ett fornminne, konstaterar hans gamla vänner lakoniskt.

Jag älskar den här boken, för dess innehåll och budskap och för Stig Claessons både lakoniska och upprepande stil.

Lars Lennart Forsbergs filmatisering från 1973, ursprungligen för TV, numera tillgänglig på DVD, är en mycket kongenial överflyttning till en annat konstform.

Också i den här Slas-filmatiseringen använder sig Forberg av Janne Carlsson i en av huvudrollerna, Nisse Pettersson, fotograf från Stockholm. Också Christina Stenius är utmärkt i rollen som Anita, Nisses icke lagvigda – det senare grunnar dom på lite där ute på vischan.

Gus Dahlström och Gunnar Srååt spelar utmärkt rollerna som grannarna Eriksson och Öman, och som den mer fåordiga Elna, Gustafssons syster, ser vi Bellan Roos.

Men stjärnrollen i den här filmen spelas av Allan Edwall, skomakaren som startade det hela genom att på mjölkpallen sätta upp meddelandet MOTTAGER EJ MERA ARBETE och alltså kompletterar den med skylten FORNMINNE.

Historien slutar i moll. När skomakarn skådar ut över Wiklunds igenvuxna tegar, ser han åkertistlar och kamomill. Där fladdrar inte längre gula och blå fjärilar, surrar inte längre humlor och bin.