Allmänborgerliga samlingspartiet

23 januari 2013 22:57 | Politik | 4 kommentarer

Jag såg den timslånga intervjun med Ulf Adelsohn i TVs ”Min sanning” i går kväll, och Adelsohn var som så ofta frispråkig och roande. Till hans goda sidor hör att han inte drar sig för att utmana borgerliga ståndpunkter, när han – som i fallet järnvägspolitiken – inser att de är fel.

I det fallet är han i strid med sitt partis nuvarande partiledare, men det finns också intressanta likheter mellan Adelsohn och Fredrik Reinfeldt. Adelsohn var, som han själv var inne på i TV-intervjun, kanske för tidigt ute med sådant som nu bär upp den linje, som har gett Moderata samlingspartiet dess styrka. Och han hade också problem med att Gösta Bohman och hnaa meningsfränder i partiet fortsatt hade en så stark ställning även efter Adelsohns tillträde som partiledare.

Jag var, som journalist, på Moderta samlingspartiets stämma i Falun i slutet av oktober 1981, då han valdes till partiledare, satt faktiskt mycket nära honom vid journalistlunchen efteråt – minns också hans sedvanligt frispråkiga ton när han kom och satte sig bland oss journalister: ”Nu känner man sig som ett utsketet päron”.

När jag kom tillbaka till redaktionen i Stockholm, publicerde jag följande i Aktuellt i politiken (s) nummer 20 (12 november 1981):

Adelsohn leder
Allmänborgerliga
samlingspartiet

På prtistämman i Falun avgick Gösta Bohman som ledare för Moderata samlingspartiet. Bohman lämnar över ett parti som är både enigt och framgångsrikt. Men hans efterträdare, Ulf Adelsohn, siktar längre än så. Moderata samlingspartiet ska förvandlas till ett allmänborgerligt samlingsparti av norsk modell.
Rapporterar ENN KOKK från Falun.

Moderaternas partistämma i Falun blev en uppvisning i enighet och slagkraft. I de flesta frågor av betydelse fanns det (liksom på den socialdemokratiska partikongressen) en politisk samstämmighet.

* I centrum för överläggningarna i Falun stod det ekonomiska programmet ”Ny väg”. Därmed är de två huvudalternativen i valrörelsen genomarbetade och antagna; tidigare i höst har ju den socialdemokratiska partikongresen antagit krisprogrammet ”Framtid för Sverige”. ”Ny väg” är starkt (och för ett samhälle av svensk typ orealistiskt) nyliberalt och marknadsorienterat. Moderaterna vill befrämja fri prisbildning, begränsa statliga subventioner till industrin och generella bidrag på socialförsäkrings- och bostadsområdet, se över medbestämmandelagen, vidareutveckla samarbetet med EG (helst till medlemskap), minska underskotten i den statliga budgeten genom att i huvudsak skära i statsutgifterna och införa skattestopp i kommunerna (möjligen genom lagstiftning), sänka marginalskatterna mer än socialdemokraterna och mittenregeringen och bibehålla indeexregleringen av skatterna fullt ut, ersätta nuvarande byggnormer med enklare regler om lägsta godtagbara standard och rensa bland mark- och planbestämmelserna, på sikt avskaffa räntesubventionerna inom byggsektorn och reservera bostadsbidragen ”för de mest utsatta grupperna” med mera.

I Gösta Bohmans öppningstal på stämman gavs också den nyliberala ideologiska motiveringen: ”Det är bara individen som – i egenskap av tänkande människa – till sist kan avgöra vad som är bäst för henne.”

* Till detta egna, nyliberala budskap lades, som främsta spjutspets mot en socialdemokratisk valseger, en stenhård och – i Staffan Burenstam Linders tappning – osaklig och vulgär propaganda mot löntagarfonder: valfriheten för konsumenterna hotas liksom ”valfriheten för löntagarna att välja arbetsgivare”, ”dynamik övergår i stagnation”, ”människor blir fackföreningsfunktionärer”, småföretagarna ”sugs ner i fondsocialismens förfall”, ”glupande fonder” matas med löneskatter, ”att i nästa val utse LO-pamparna till styrande i Sveriges alla företag” är lika klokt som att ”utse LO-styret till hockeylandslag i nästa val”, näringslivet kommer att skötas av ”politruker och funktionärer”, socialdemokratins bekännelse till marknadsekonomi är ”hyckleri i valtider”, snart blir det så att ”marknadskrafterna består av Gunnar Nilsson, Bodström, Palme och några generaldirektörer”, nästa års val kan betyda ”enkel biljett till stagnation och tvång” och då ”finns föga återvändo”. LO och socialdemokratin är på väg att vare sig de vill eller inte genomföra en öststatsmodell och sen kommer det att bli ”svårare att värja sig mot trycket att en dag använda makten att kollektivansluta oss till tystnad”, nu gäller det att i nästa val försvara ”ett fritt system”, annars riskerar de som vill ha frihet att få ”lägga sina uppgifter åt sidan” (”för gott”, stod det i manus) efter den 19 september nästa år. Om hatobjekt nummer ett, Lennart Bodström, sa Burenstam Linder att han hellre vill ha Bodström till tandläkare än till ”överföretagare”, trots att ”han har visat lika stor talang som tandläkare som företagare, det vill säga ingen alls”. Men: ”Jag förlorar hellre tänderna än friheten.”

Det är lätt att se vad det blir för valrörelse nästa år!

Det nyliberala budskapet – individens frihet och armbågsrum, ett budskap som onekligen väcker genklang långt utanför moderaternas led – och bekännelsen till marknadens förnuft och till behovet av att skära ner de offentiga utgifterna fanns naturligtvis också med i Adelsohns tal. Också Adelsohn markerade, om än i mer polerade ordalag, att moderaterna säger nej till löntagarfonder.

Men hos Adelsohn – och det är det intressanta nya – finns också andra tongångar än de som hittills har hörts från Gösta Bohman och hans parti.

Det finns, sa han, ”en delvis onyanserad kritik av den offentliga sektorn”. Det gäller ju att inte stöta de många offentliganställda som lockas av moderaternas skatte- och skol- och bostadspolitik ifrån sig. Fast det kan nog bli knepigt att klara det här…

Det behövs en stark stat, även om dess makt och verkningskrets ska vara begränsad, sa Adelsohn – till samhällsuppgifterna hör, i huvudsak, till exempel skolor och universitet. Inte heller gjorde Adelsohn rent hus med socialpolitiken, där han ville ”koncentrera insatserna till dem som verkligen behöve hjälp”.

Ja, han gav till och med uttryck för ett socialkonservativt patos: ”Få saker är viktigare än de bidrag vi kan ge dem som hamnat på livets kuggsida.”

Nå – återstår att se hur praktiken stämmer med teorin när det blir dags att precisera sparprogrammet där pensionärer och handikappade drabbas.

Men målsättningen är klar: Det gäller att fånga in de borgerliga grupper som är reformvänligare än de anarkokapitalistiska hökarna i moderata ungdomsförbundet.

Mot de två svårt trängda mittenpartierna är strategin också klar: omfamning och faderliga åthutningar i stället för brutal konfrontation. ”Vi strävar efter förnyad och stärkt trepartisamverkan.” ”Vi måste alltid vara beredda att kompromissa, att ge och ta.”

Men omfamningen är en dödsomfamning: ”var röst vi får stärker vår sak och ger oss mer inflytande vid förhandlingsbordet”.

Och blir moderaterna större i nästa val än centern och folkpartiet tillsammans och det blir borgerlig majoritet, aspirerar Adelsohn, säger han, på statsministerposten.

* I dag räknar väl moderaterna egentligen inte – det medger en del av dem i samtal på tu man hand – med att en socialdemokratisk valseger ska gå att hindra. Men överlägset störst ska man bli inom borgerligheten. Norge känns som ett lockande exempel.

Att Adelsohn siktar till att bredda moderata samlingspartiet till
_________________________________________________________________ ett stort allmänborgerligt parti står helt klart efter hans första
__________________________________________________________________
tal som partiledaare.
_____________________

Den utvecklingen är inte solklar. Hindren finns både inom moderata samlingspartiets led – kan det nyliberala budskapet dämpas? – och hos Adelsohns oberäkneliga pesonlighet.

Men just nu pekar ändå alla prognoser på fortsatta moderata
___________________________________________________________
frramgångar på mittenpartiernas bekostnad.
__________________________________________

Vad har egentligen centern och folkpartiet att sätta emot, politiskt och personellt?

* * *

Hur gick de då i riksdagsvalet, som hölls den 19 september?

Jo, ungefär som jag förutspådde.

Moderata samlingspartiet ökade med 13 mandat och fick 86 platser.

Det skedde på mittenpartiernas bekostand: Centerpartiet fick 56 platser – minus 8 – och Folkpartiet 21 (- 17).

Därmed blev Moderaterna större än de båda andra borgerliga parteirna tillsammans, men deras framgång framgång var inte tillräckligt stor för att bevara en fortsatt borgerlig regering.

Socialdemokraterna gick framåt och fick 168 mandat (+ 12). I antal röster var det 2.533.290 mot 2.356.234 i 1979 års val (= + 177.018).

Vänsterpartiet kommunisternas mandattal blev oförändrat, 20.

Och det blev självfallet regeringsskifte.

Trenters ”Färjkarlen” som serie

23 januari 2013 17:52 | Deckare, Serier | Kommentering avstängd

Jag är deckarläsare men en ganska kräsen och selektiv sådan. En gång i världen upptäckte jag Stieg Trenter som en spänningsförfattare som hade det där lilla extra. Hans intriger fångade ens intresse, och så fanns där som återkommande ingredienser kärleksfullt skildrade stockholmsmiljöer och så beskrivningar av mat och dryck som fick det att vattnas i munnen.

Allt det här fanns också i Trenters deckare från 1961, ”Färjkarlen” (Bonniers). Dessutom hade bokens intrig sin utgångspunkt i något då mycket aktuellt, bärgningen av regalskeppet Vasa, som vi som inte fanns på plats också kunde följa genom rapporteringen i TV.

Trenter leker med tanken att en av dykarna i vraket hittar en skattkista och lyckas smussla undan den, fortfarande på havsbottnen, för att vid någon senare mer lämplig tidpunkt kunna återvända och själv lägga rabarber på den och dess innehåll.

Två år senare, i april 1961, är en ung dam, Kerstin Ahlmark, på sjukbesök hos en kollega, som bor på djurgårdssidan. När hon nästan är framme vid färjan, ser hon tre personer: en man och en kvinna som stöttar en tredje som möjligen är sjuk eller kraftigt berusad – de försvinner i en parkerad bil.

Själv går hon ombord på en färja, som just är på väg ut. Den är helt tom på övriga passagerare och byter plötsligt kurs – uppenbart är den inte på väg mot Slussen. Hon börjar söka efter personal men finner också styrhytten tom. När hon förvirrat letar vidare, dyker det plötsligt upp någon bakom henne och söver henne. Med tungt huvud och ännu mer förvirrad vaknar hon upp hemma i sängen. Håller hon också på att bli sjuk? Var alltsammans en feberdröm?

Men sen ser hon i tidningen en bild på den fulle eller sjuke. Han har hittats död, överkörd.

Den här inledningen har Jakob Nilsson lyckats tämligen väl med i sin serieversion av ”Färjkarlen” (Kartago, 2012).

Också huvuddragen i den övriga, ganska komplicerade historien, som jag inte ska återberätta i detalj, återges korrekt men kanske inte lika spännande av Nilsson. Den där ursprungliga bokspänningen vill inte riktigt infinna sig ens när Harry Friberg, efter det att även han har inträtt i handlingen, råkar illa ut: blir närapå dränkt vid ett tillfälle, sövs ner vid ett annat. Men innan dramat är över åker de skyldiga fast, och man förstår deras roll och motiv i den här historien. Vesper Jonsson, Harrys vän vid polisen, dyker upp i rätt ögonblick och sätter fast de skyldiga.

Vesper Jonsson förekommer relativt sparsamt i den här historien, men Jakob Nilsson missar förstås inte de tillfällen som ges att skildra hans fäbless för god mat och dryck – också några stockholmskrogar förekommer i handlingen.

Över huvud taget har Jakob Nilsson öga för de stockholmsmiljöer Trenter har skildrat med sådan kärlek. Här måste Nilsson ha använt sig av fotografier som förlagor – skildrar man Stockholm i början av 1960-talet, får där ju inte förekomma några modernistiska felsteg.

Nilsson är en utmärkt tecknare, som månar om detaljerna – i stilen påminner han ganska mycket om Hergé, Tintins skapare, vilket är menat som beröm. Dock är han inte riktigt lika bra på action.