Centerextremismen har blivit verklighet

När Hasse och Tage myntade begreppet centerextremism och Gösta Ekman spelade centerextremist, var det väl ingen – hur roligt det här än var – som föreställde sig att de här begreppen skulle bli ledstjärnor för ett centerpartistiskt partiprogram. Till och med bytet av namn från det gamla Bondeförbundet antydde ju en placering i politikens mitt mellan höger och vänster.

I dag visar sig krafter i Centerns ledning ha en stark dragning åt extrem nyliberalism, en hållning som den klassiska centerrörelsen inte ens har varit i närheten av.

Den klassiska Centern, med sin väljarbas bland bönder med små och medelstora jordbruk – många av storbönderna röstade på Högern – plus annat småfolk ute på landsbygden gjorde Centern till ett utpräglat landsbygdsparti, klassmässigt lika lätt att identifiera som Arbetarepartiet Socialdemokraterna. De här två partierna fann också varandra och ingick, till båtnad för bådas kärnväljare, en överenskommelse som mycket träffsäkert döptes till kohandeln.

Under sjuttiotalet och första hälften av åttiotalet var jag närmast ett inventarium på centerstämmorna, alltid veckan före midsommar. Jag var där i egenskap av journalist men naturligtvis också partispanare (s), men inte ens det senare innebar att jag sågs med oblida ögon av de ledande centerpartister jag mötte på stämmorna – det fanns många, även i ledande ställning, som gärna pratade med mig i min egenskap av väl placerad person i ett parti som man ömsom samarbetade med, ömsom höll på armlängds avstånd. Jag blev rent av vän, på riktigt, med framför allt en del ledande företrädare för partiets ungdomsförbund CUF.

Många av de ungdomar som var ombud på CUF-stämmorna hade mycket gemensamt med de arbetarungdomar som, åtminstone då, dominerade i SSU. Båda grupperna kom från en värld av kroppsarbete. Ingendera sidan hade utbildning och bildning som ett självklart uppväxtarv – och de drog följaktligen likartade slutsatser när det gällde utbildningspolitiken. Också i frågor, där de politiska slutsatserna skilde sig, speglade de båda gruppernas här skilda uppfattningar sociala realiteter snarare än politiska teorier: När det gällde sociala trygghetssystem, ville arbetarungdomarna ha ett heltäckande socialt skyddsnät, medan bondgrabbarna och bondtjejerna nöjde sig med grundtrygghet – deras trygghet bestod ju till syvende och sidst av den egna gården.

Lite förenklat är det här naturligtvis, men jag tror att mina iakttagelser ändå i hög grad är relevanta.

I dag är strukturen inom jordbruksnäringen väsentligt annorlunda. Gårdarna har blivit större, är allt mer produktionsenheter som liknar andra sådana inom kapitalistisk ekonomi, medan små- och halvtidsjordbruken har minskat i antal. Inflyttningen till städerna av utbildnings- och arbetsmarknadsskäl har utarmat landsbygden på människor och därmed dränerat marknaden på väljare som naturligt identifierar sig med ett landsbygdsparti.

Det är inte min sak att försöka staka ut vägen åt ett krympande mittenpari av det här slaget, men jag tvivlar starkt på att vägen till nya väljare, nu framför allt i städerna, är en häftig gir i riktning mot en ny, nyliberal kurs. Känner jag Centerns kärnväljare, de som fortfarande finns på landsbygden, rätt, är en mycket stor del av dem djupt främmande för partiprogramkrav som månggifte, slopad arvsrätt, slopad skolplikt och fri invandring.

Kursändringen från pragmatiskt mittenparti till en av hörnpelarna i en högerkoalition har redan den inte varit oproblematisk för Centerpartiet. Skulle nu partiet fullfölja giren mot höger genom att anta det här programförslaget och bli ett nyliberalt parti blir det än värre.

För Centern vill säga. Annie Lööfs partiledarskap kan för partiets del ända, inte i en framgångsrik ny högerposition utan i en grav med en sten där texten under den vissnade klövern lyder: ”Här, långt ner till höger, vilar resterna av Centerpartiet”.