Ett Leijon skjuter man inte så lätt

16 januari 2013 16:07 | Media, Politik | 8 kommentarer

Eftersom jag sen ungdomsåren är gammal kompis till Anna-Greta Leijon, vet jag att hon en gång – anledningen och av vem minns jag inte – hade fått ett exemplar av Maria Wines ”Man har skjutit ett lejon” – den utgavs ursprungligen 1951, men det här var Folket i Bild-upplagan från 1959, den som jag själv hade.

Under en kort period gjorde vi ett misslyckat försök att etablera ett förhållande, men det blev i stället Birgitta Dahl, på den tiden Kettner, som sedan blev min livsledsagarinna.

I de där unga åren umgås man i kompisgäng, i mitt fall i socialdemokratiska Laboremus och på nykerhetsvännernas studenthem Arken i Uppsala. På Arken bodde, utöver Anna-Greta och Birgitta, också Hans O Sjöström och, efter hemkomsten från USA en kort tid, Björn Kumm, som Anna-Greta senare respektive tidigare hade förhållanden med. Radikaler var vi allihop. Och vänner är vi fortfarande.

Med Anna-Greta har jag och Birgitta behållit kontakten genom åren, inte bara genom politiken. Och även vice versa. Vi inte bara skickar julkort. När Birgitta till exempel nyligen hade grava hjärtbesvär och opererades, hörde Anna-Greta självfallet av sig. Vi har uppvaktat varann på jämna födelsedagar, Och så vidare. Det finns ett djup och en värme i sådana här ungdomsvänskaper som aldrig går över.

Våra respektive positioner inom politiken har förstås också gjort att våra vägar har korsats, men jag vill inte överdriva den sidan av saken. Rollerna i den där maktvärlden är mycket mer solitära.

I den satt Anna-Greta på en post som det var mycket turbulens kring – hon var justitieminister – en turbulens vars begynnelse hon själv inte var upphov till.

Bader-Meinhof-ligans ockupation av västtyska ambassade, med dödsoffer redan i inledningen, var ju inte ens riktad mot Sverige, även om Sverige tvingades agera, eftersom ambassaden i fråga fanns i rikets huvudstad. Det som senare hände, utvisningen av terroristerna och den planerade men förhindrade hämndaktionen med kistan, känner vi i och för sig till sedan förr, men det fanns en extra dramatik i att i går kväll, i TV-programmet ”Min sanning”, höra Anna-Greta själv, lugnt och rationellt, berätta om det här händelseförloppet. Bättre kan nutidhistoria inte förmedleas.

Anna-Greta klarade också hygligt de betydligt mer besvärande frågor hon fick om sin roll i den så kallade Ebbe Carlsson-affären, den som ledde till hennes fall. Också jag har träffat Ebbe Carlsson, dock för egen del hållit honom på armlängds avstånd, men jag förstår ändå att han med sin övetalningsförmåga lyckades få många andra att dansa efter sin pipa. Och Anna-Greta har säkert rätt i att det han föreslog, med de referenser han anförde och med de förbindelser hon visset att han hade, föreföll vara en väg värd att pröva. Samtidigt gjorde hon en chansning – hon skulle kunna utföra sitt livs bragd genom att klara ut palmemordet – och också en formell tabbe genom att inte informera regeringen och registrera rekommendationsbrevet till Ebbe Carlsson, vilket senare hon också medgav.

Det är mänskligt att fela. Men det går ändå ofta åt fanders, även om det man har gjort gjordes i de bästa avsikter.

Nå, det här är historia, om än smärtsam sådan, och sedan hamnade ju det här lejonet i stället på Skansen och gjorde där ett omfattande och väl skött jobb, som vi inte fick veta så mycket om i programmet.

Anna-Greta är en tuff kvinna, men vi som känner henne vet att det bakom den där tuffa ytan också döljer sig en en vek och sårbar tjej.

Lite av det här såg vi faktiskt också i gårdagens TV-program. I avsnittet om faderns spritskräckvälde och försökt till (inte fullbordade) sexövergrepp såg man på ögonen och mungiporna, att det här är upplevelser som fortfarande smärtar.

Läs gärna också hennes memoarer, ”Alla rosor ska inte tuktas!” (Tiden, 1991).

8 kommentarer

  1. Intressant program. Jag är väl nostalgisk, men också att få nutidshistoria belyst, den historia som också är min. Ingen har facit. Det gäller att med grace kunna hantera sina misstag. Alltför många går i blint försvar för sina handlingar, jag ser det bland bekanta som inte kan ta att de vuxna barnen kan ha en annan bild av sin uppväxt än föräldrarna.

    Comment by Ann Kristin — 2013 01 16 16:49 #

  2. Till Enn Kokk: Det var en bra intervju med Anna-Greta Leijon. Historiens dom över henne kommer att bli betydligt ljusare än vad både vi, och hon, kunde tidigare tro, ty att hon blev indragen i historien kring Ebbe Carlsson berodde endast på den senares oerhörda övertalningsförmåga. T o m Ingvar Carlsson blev ju omkullpratad av denne Ebbe Carlsson, även om IC blev märkbart förvånad när Hans Holmer kom i sällskap med Ebbe när IC skulle få den första informationen kring mordet på OP den 1 mars 1986. Anna-Greta Leijon lät tidvis som en agitator i programmet när det gäller den svenska samhällsutvecklingen.

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 01 16 16:57 #

  3. Vi var många som ville se henne som partiledare då när det begav sig. Oerhört duglig kvinna och populär i stugorna.

    Men ibland tänker jag att det är gubbmaffian som styr i partiet!

    Comment by Britta Sethson — 2013 01 16 21:03 #

  4. Till Britta Sethson: Jag håller med dig. Anna-Greta var en synnerligen duktig politiker, som jag hade velat se mer av inom socialdemokratin. Att det inte blev så handlar ju om mordet på Olof Palme. Det stora problemet, och som uppenbarligen ingen vågade säga då det begav sig, var att Ingvar Carlsson skulle ha ”slagit näven i bordet” redan den 1 mars 1986, när han fick klart för sig att Ebbe Carlsson aktivt medverkade i mordspaningarna. Tyvärr tror jag inte det svenska folket fullt ut idag förstår vilken fruktansvärt illa skött mordutredning det kom att bli. Hur många svenskar känner exempelvis till att landets mest erfarna mordutredare, de i riksmordkommissionen, inte fick deltaga i utredningen av mordet på Sveriges statsminister? Att privatpersoner som Ebbe Carlsson och Sverker Åström satt med i starkt sekretessomgärdade förundersökningar i ett komplicerat mordfall. Det var ett flagrant brott mot den svenska rättsordningen. Med all respekt för den privata sorg Ingvar Carlsson kände när hans nära vän mördades, så bar han det yttersta ansvaret för den uppkomna situationen. Tyvärr vill han inte längre tala om saken. Hade mordutredningen skett utifrån de bestämmelser som finns inom processrätten och de rutiner man vanligtvis använder sig av i dylika fall är jag övertygad om att polismyndigheten hade löst mordet. Och Anna-Greta Leijon hade tillhört ett av de stora namnen i socialdemokratins historia.

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 01 16 21:35 #

  5. Så intressant med alla dessa sosse-kommnentarer på Enn Kokks artikel! Samtliga visar hur toppstyrt partiet(SAP)var, men samtidigt så valhänt SAP skötte det hela.

    Comment by Josef A — 2013 01 16 22:50 #

  6. Ebbe Carlsson hann med mycket under sitt korta liv. Han och jag var journalistkolleger på gamla HT i början på 70-talet. Det var mer än armlängds avstånd mellan oss. Han var i Stockholm och jag i Göteborg. Det blev ändå intensivt.
    Ebbe var energisk, uppslagsrik, medryckande. Omgivningen var tacksam och lät honom breda ut sig. Ebbe byggde ett stort kontaktnät. Det var då han började hänga Olof Palme i hälarna.
    Ebbe ägde nån sorts charm utan att själv vara särskilt charmig. Han fick folk med sig på ett förunderligt sätt.
    Allt gick hyggligt bra för honom hela tiden tills han började köra med rikspolisledningen och regeringern efter mordet på Palme.Då gick det för långt.
    Vad folk tyckte?
    Då Sten Andersson ombads kommentera Ebbe Carlssonaffären sade han bara:
    -Jag har en mycket bestämd uppfattning om Ebbe Carlsson.

    Comment by Börje Andersson — 2013 01 17 1:06 #

  7. Till Börje Andersson: Jag vet att Olof Palme var mycket skeptisk till Ebbe Carlsson. Det tråkiga är, som sagt, att den ytterst ansvarige för att de rättsvårdande myndigheterna fullgjorde sina uppdrag i enlighet med lagstiftning och instruktioner, dåvarande statsministern Ingvar Carlsson, inte har närmare velat kommentera sitt sätt att hantera de många och svåra frågorna kring brottsutredningen, som uppstod när polis- och åklagarmyndigheterna kom i djup konflikt med varandra. Visserligen är IC inte jurist, men han hade en så lång erfarenhet av central statsförvaltning att han måste i detalj ha haft kännedom hur en brottsutredning lämpligen skulle bedrivas för att nå framgång. Jag tycker att han, i alla fall vad det gäller mordutredningen, missförstod sitt uppdrag som folkvald politiker, då han var den yttersta representanten för oss väljare. Att aktiebolag inte behöver uttala sig i känsliga frågor av oftast ekonomisk natur är helt naturligt, då reglerna i aktiebolagslagen ger stöd för detta. Det är en helt annan sak när det gäller politiken och dess företrädare, ty där skall det, är nog en allmän uppfattning, råda största möjliga öppenhet. Hade IC redan den 1 mars 1986 insett det direkt oacceptabla i att en privatperson deltog i en strikt sekretessbelagd brottsutredning hade det aldrig blivit någon Ebbe Carlsson-affär!

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 01 17 13:10 #

  8. Alla hov med har sina clowner. Jag upplevde Ebbe Carlsson just som en clown, särskilt efter det att han fick en pressekretareroll hos justieminister Lennart Geijer och kunde röra sig fritt i departementskorridorerna.

    En bild: En kollega på radion hade gjort upp om en intervju med Olof Palme. Intervjun skulle ske i Kanslihuset. När han kom in i statsministerns tjänsterum fann han Ebbe utsträckt på en schäslong. Alltså precis som det anstår en clown hos den högste.

    Det var helt klart: Ebbe vågade göra, ja vågade säga saker och ikläda sig roller som förmodligen inte dom städade departementstjänstemän eller de sakkunniga pojkarna i kanslihuset -(för det var nästan bara manliga personer enligt TV-intervjun med Anna – Greta Leion) – kunde tänka sig i sina ställningar.

    En gång, när Ebbe C skulle iväg på en privat kräftsskiva i Värmland tog han telefonluren på justieministerns kontor och ringde upp Rikspolisstyrelsen på Kungsholmen. Utifrån sin pressekreterar-ställning beställde han fram en tjänstebil. Bilen behövde för färden till Värmland. Han lyckades han dock kvadda den på resan. Så det blev ett nytt samtal till Rikspolisen: ”Ni har en bil att hämta i Värmland…”

    En pressekreterar på socialdepartemenet som berättade historien kommenterade ironiskt: #Vad skall jag göra, när jag vill resa till ett party? Ringa och beställa en tjänsteambulans?”

    Till mig sa Ebbe apropå en plötsligt uppblossande diskussion om förslaget till ny grundlag (där särskilt Fib-vänstern markerade sig kritiskt i debatten):
    ”En grundlag vad är det? Kattskit.”

    Med det respektlösa ordvalet gav han uttryck för en lidbomsk socialdemokratisk grundhållning vad gäller den här typen av lagar… det är maktförhållandena och styrkeförhållandena i det demokratiska system som är den egentliga garanten för vårt statsskick, inte formellt vad som står på ett papper.

    Men ingen politiker i regeringspartiet (s) skulle naturligtvis våga/vilja uttrycka sig på det sätt som Ebbe Carlsson gjorde. Inte ens cynikern Lidbom. Men clownen Ebbe Carlsson kunde göra det.

    På Handelstidningen var Ebbe bl a kriminalreporter, något som han förenade med en våghalsighet och med en något fotbollshuliganaktig lojalitet till partiet. Enligt vad arbetskamrater berättat.

    Kriminalreporter identifierar sig lätt med ”snutarna” men utan naturligtvis att behöva omfattas av de senares tjänsteansvar.

    När HT lades ned stod Ebbe utan jobb. Efter en kortare sejour på Sydsvenskan, där kollegorna kom på honom att på polisspaningsätt föra register över medarbetarnas politiska hållningar, fick han ett tidsbestämt vikariat på Ekot i Stockholm.

    Olle Söderlund, tidigare anställd hos fp, nu en duktig inrikespolitisk reporter på Ekot, var uppe på kanslihuset i arbetsärende. Olle hade noterat Ebbes behov av ett nytt jobb. Och när han fick höra att justieministern behövde någon som kunde hjälpa till med presskontakterna kom han att tänka på Ebbe.

    På Ekot hade kollegorna med en viss fascination följt Ebbes okonventionalla reporterarbete. Av hänsyn till redaktionssekretessen är jag här förhindrad att här ge exempel på Ebbes aktivitet. Jag minns dock att någon av oss på en bordskalender regelbundet lät notera vad som försiggick kring Ebbe de här vår- och sommarveckorna på Ekot. Har möjligen kalendarbladen sparats?

    Således tack vare Olle Söderlunds påpekande i kanslihuset om en vikarie med socialdemokratiska åsikter på Ekot, som behövde ett nytt jobb, blev Ebbes saga på Ekot och radion kort.

    Det här med ”clown” behöver för övrigt inte vara ett nedsättande omdöme vad gäller Ebbes karriär. Alla organisationer behöver okonventionella medarbetare, som kan föra in andra perspektiv och hållningar i vardagsarbetet. I Ebbes fall alltså polisreporterns fräckhet och förmåga att ta sig genom stängda dörrar och förmåga att ta sig med information från tidigare arbetsplatser.

    Att Anna-Greta L:s karriär stoppades av en av Ebbes ”okonventionella metoder” kom åtminstone på mig inte som nån direkt överraskning. Jag tänker på att han tillsamman med en SÄPO-man fastade i tullen – med i London inköpt buggningsutrustning. Det i ett läge då polisen saknade lagliga möjligheter att bedriva spaningar med s k buggning. Med andra ord: Kriminalreportern kunde leka polis utan att behöva känna nåt tjänsteansvar.

    Jag befann mig utomlands den här perioden; hade jag däremot varit hemma och tillfälligtvis i nåt arbetssammanhang stött ihop med Anna-Greta kanske jag hade varnat henne för ”kriminalreporter” Ebbe Carlsson. Samme Ebbe Carlsson, som vid en middag , strax efter mordet, klev upp och höll ett tal och betecknde sig själv som ”Olof Palmes bäste vän.”, vilket jag har förstått var en viss överdrift. Men kanske Olof Palmes ”bästa clown” är närmare sanningen?

    Comment by Anders T — 2013 01 18 0:56 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^