Stödet för den estniska högerregeringen minskar kraftigt

Det ledande regeringspartiet i Estland, det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), fortsäter att rasa i opinionsmätningarna. I januarimätningen från TNS Emor får partiet 20 procent – därmed har det under mycket lång tid största estniska partiet halkat ner på tredje plats. Och raset är formidabelt: I oktober hade partiet fortfarande stöd av 32 procent, ett stöd som i november sjönk till 26 procent och i december till 22 procent. Att man har bytt ut några av de mest belastade företrädarna har alltså inte hjälpt, inte heller de närmast kosmetiska försöken att putsa upp politiken. Bland annat en lärarstrejk har säkert minskat regeringens popularitet och gynnat oppositionen, framför allt Socialdemokraterna.

Ett tag såg det ut som att koalitionspartnern, det kristna och socialkonservativa och estnationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) i någon mån skulle kunna kompensera detta: IRL fick i oktober 13 procent, i november 17 procent och i december 18 procent. Men den här gången faller även IRL: partiet får i januarimätningen 16 procent.

Esterna tycks ha fått nog av borgerlig regering. De båda regeringspartierna stöds i januarimätningen bara av 36 procent av de tillfrågade, medan oppositionen, Socialdemokraterna och Centerpartiet, tillsammans får 55 procent.

Den här gången är det det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) som är största parti. Partiet får 28 procent mot 24 i december, 23 i november och 25 i oktober. Framgången kan tänkas ha ett samband med partiets löfte om nolltaxa i kollektivtrafiken i Tallinn, där ju partiet tidigare – på grund av det stora antalet ryssar där; ryssarna stöder i mycket stor utsträckning Edgar Savisaar och hans parti – är starkt, och flertalet ryssar hör till det estniska samhällets mindre bemedlade.

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) låg etta i den förra mätningen, men har nu med en procents marginal – vilket ju ligger inom felmarginalen i en undersökning i en gallup med bara 899 tillfrågade och ett bortfall på 38 procent av ”vet ej”-svarare – passerats av Centerpartiet.

Stödet för Socialdemokraterna är hur som helst växande: Partiet fick i oktober 22 procent, i november 25 procent, i december 28 procent och nu i januari alltså 27 procent.

Båda oppositionspartiernba har vunnit terräng bland väljare med liten eller måttlig inkomst. Det ökade stödet för Socialdemokraterna är enligt TNS Emors expert Aivar Voog särskilt tydligt bland låginkomsttagare och människor med relativt låg utbildningsgrad.

En av de stora estniska dagstidningarna, Postimees (Postiljonen), redovisar också en nätröstning, som på en punkt är intressant, även om man måste vara yttrrst försiktig med gallupar som saknar statistiskt säkerställt underlag. 10.209 personer har hur som helst röstat, och av dessa har 35 procent lagt sin röst på Socialdemokraterna, medan bara 14 procent har gjort det på Centerpartiet. Det senare kan förklaras av att ryssarna, som till stor del bär upp Centerpartiet, inte läser estniska tidningar och deltar i deras aktiviteter, men i fallet Socialdemokraterna – märk att partiet inte har stöd av någon av de någorlunda stora tidningarna – kan man nog dra slutsatsen, att partiet har potential att växa ytterligare.

Stödet för partier utanför den estniska Riksdagen, Riigikogu, redovisas inte, men av en kommentar jag har läst framgår att Estlands gröna, Eestimaa rohelised, kan ha en viss chans att forcera femprocentsspärren, detta särskilt om partiet går i land med att ha listsamarbete med en eller ett par andra mindre partier.

När det gäller mandatutfall sker detta i så fall främst på bekostnad av Socialdemokraterna och Centerpartiet, men politiskt står de närmare dessa parteir än de nuvarande regeringspartierna, så deras eventuella återinträde i Riigikogu kommer inte att hota det förväntade regeringsskiftet.

Pris för mänskliga rättigheter och demokrati

Olof Palmes minnesfond delar årligen ut ett pris om 75.000 USD. Priset delas årligen ut för särskilt framstående insatser i Olof Palmes anda.

2012 års Olof Palme-pris tilldelades Radhia Nasraoui från Tunisien och Waleed Sami Abu Al-Khair från Saudiarabien.

Radhia Nasraoui har som advokat i över trettio år under hårt tryck försvarat mänskliga rättigheter i sitt hemland under devisen “Att inte använda våra röster gör oss till förtryckets medbrottslingar“. Hennes självuppoffrande kamp har särskilt inriktat sig mot tortyr och straffrihet. Nasraoui är medgrundare till Kommittén för kamp mot tortyr i Tunisien (ALTT) och medlem av Amnesty International i Tunisien.

Waleed Sami Abu al-Khair tilldelas Olof Palme-priset för en uthållig och rakryggad insats till försvar för mänskliga och medborgerliga rättigheter för såväl män som kvinnor i Saudiarabien. Tillsammans med likasinnade medborgare och kollegor har han verkat för att bidra till ett rättssäkert och modernt samhälle både i sitt eget land och i regionen som helhet. Han driver hemsidan ”Monitor of Human Rights in Saudi Arabia” och använder Facebook för att publicera nyheter om mäskliga rättigheter.

Waleed Sami Abu al-Khair förhindrades dock av de saudiska myndigheterna att åka till Stockholm och hämta ut Palme-priset. Detta mottogs nu i stället av hans hustru och medkämpe för mänskliga rättigheter, Samar Adawi. Både hon och Radhia Nasraoui höll intressanta och uppfordrande tacktal och svarade därpå, i Samar Adawis fall i en djärvt öppenhjärtig ton, på frågor från publiken.

De som, av för mig obegripliga skäl, visar tveksamhet mot stöd utifrån till den demokrtiseringsvåg som sveper över arabvärlden, har här på två punkter fått ett tydligt socialdemokratiskt svar: priset till Radhia Nasraoui markerar, att kampen mot förtrycket måste fortsätta även när de gamla makthavaran har störtats, och priset till Waleed Sami Abu al-Khair är ett levande bevis för att svnsk socialdemokrati, i motsats till vad som har påståtts, engagerar sig inte bara för demokratiseringen av Syrien utan också av det mäktiga och oljerika Saudiarabien.

Pierre Schori, ordförande i Olof Palmes minnesfond, introducerade pristagarna och gav prismotiveringarna, och Lisbet Palme äverlämnade, bland annat med några citat av Olof Palme, priset till de båda pristagarna.

För musiken under prisceremonin i Riksdagens gamla andrakammarsal stod Jason Diakité, mer känd som Timbuktu. Han sjunger, ironiskt nog för rasisterna där nere, på skånska, men han introducerade sina låtar på engelska för de båda pristagarna, och jag såg – eftersom vi satt nära dem – att de rycktes med av sången och den ackompanjerande musiken.

Och jag såg också den gest av hyllning och vördnad Timbuktu gjorde upp mot den väldiga fotoporträttet av Olof Palme uppe på scenfondväggen.

Efteråt var det samling med servering i sammanbindningsbanan mitt emot, där alla talmännens, bland annat Birgittas, porträtt hänger. I folkhavet där stötte vi på mängder av gamla bekanta, hann också växla ord med många av dem, till exempel Olofs och Lisbets son Joakim Palme. Ämnet för det samtalet var åtminstone delvis den nu aktuella film, där Olof skildras som pedofil sexköpare.

Men framför allt var både prisutdelningen och mötena med många partikamrater efteråt en påminnelse om att socialdemokratins radikala själ ännu lever.