En mycket sevärd version av ”Fanny och Alexander” på Uppsala stadsteater

9 januari 2013 22:48 | Mat & dryck, Musik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Det har dröjt innan jag har haft möjlighet att se Uppsala stadsteaters uppsättning av Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” i bearbetning av Armin Kerber och Linus Tunström och i regi av Linus Tunström. Men när jag nu äntligen har gjort det, kan jag bara konstatera att det rör sig om en i många stycken lysande föreställning. Några av de recensenter jag har läst har inte bara tyckt detsamma utan också funnit uppsalaversionen mer sevärd än Dramatens, som jag själv inte har sett.

Själv har jag sett Ingmar Bergmans egen filmversion, och eftersom jag i recensionen av den ganska utförligt har refererat innehållet, vill jag inte här upprepa detta utan hänvisar de läsare, som inte känner till ”Fanny och Alexander, att också läsa texten om den under Kulturspegeln, Film. Det betyder inte att de båda versionerna innehållsligt är helt identiska. I uppsalaföreställningen har man, trots att också den är mycket lång, gjort en del förkortningar. Men grundstoryn är densamma, och viktigare är att uppsalaversionen får sina särdrag med hjälp av scenbild, fokusering och skådespelarval, även musikval – och även om detta innehåller flera överraskande inslag, skulle jag själv främst vilja peka på musiken i den här uppsättningens slut: När familjen Ekdahl är återförenad, befriad, spelas Bob Dylans ”The Times They Are A-Changing”.

Den aktuella uppsättningen i Uppsala särskiljer sig genom att inte bara i teateravsnittet utan också i de längre avsnitten om familjen Ekdal respektive från biskopsgården markera, att detta är teater. Den här infallsvinkeln markeras bland annat genom att ridån ibland, för att dölja eller markera något, delvis dras igen eller åt sidan. Och genom glipor i den gluttar barnen, särskilt Alexander, också då och då ner på oss i salongen.

Av de båda huvuddelarna i föreställningen är scenerierna från det ekdahlska hemmet, särskilt familjens julfirande, skildrade som ett virvarr av mänsklig lek och dito lustar. En del av detta, till exempel skildringen av hur Gustav Adolf lägrar både husan och hustrun, går aningen längre än filmversionen, och julkalaset blir i uppsalaversionen ännu mer av backanal.

När man sedan förflyttas in i det vergeruska biskopshemmet finns där en skillnad redan i scenbilden, som genom sin klaustrofobiska lösning – de agerande är instängda i ett slags boxar; Maja Ravns scenografi är här lysande – framhäver tvånget och ofriheten i den miljö Fanny och Alexander och deras mor, när hon efter familjefaderns, Oscar Ekdahls, frånfälle gifter sig med biskopen.

Också scenuppsättningen i Uppsala rymmer utomordentligt känslostarka partier, till exempel biskopens närmast sadistiska bestraffning av Alexander när han har fantiserat/ljugit och olika barnkväsande regler som biskopens syster tvingar på barnen.

Lysande gestaltade är också Isak Jakobis kuppartade befriande av barnen och det förhandlingssamtal med inslag av utpressning om både barnen och deras mor de överlevande bröderna Ekdahl har med biskopen.

Däremot tyckte jag att det som slutgiltigt bidrog till även moderns, numera biskopinnans, frigörelse – eldsvådan och hur biskopen omkom i denna – skildrades mindre konkret. Men förmodligen känner en mycket stor del av publiken redan tidigare till Bergmans grundhistoria och kan konkretisera det som skildras alltför symboliskt.

Skådespelarprestationerna är genomgående goda, men antalet agerande är, trots vissa dubbelbesättningar, så pass många, att jag här inte tänker nämna alla agerande, ja inte ens alla de som har någorlunda bärande roller.

Jag vill då särskilt nämna Peter Viitanen, som med bravur spelar Alexander. Pappa Oscar (Gustav Levin) förblir en levande gestalt även när han efter sin död uppenbarar sig för sonen Alexander. Av de fortfarande levande bröderna Ekdahl vill jag nämna både Carl (Axel Morisse) och, inte minst, Gustaf Adolf (Mathias Olsson), som är superb under utpressningsmanövern hos biskopen. Och självfallet måste också biskopen Edvard Vergerus (Claes Ljungmark) nämnas – hans rolltolkning skiljer sig förvisso från Jan Malmsjös i filmversionen, men detta ska inte tolkas som någon anmärkning. Och så kan man förstås inte gå förbi Isak Jakobi, i det här fallet spelad av Staffan Westerberg.

Bland kvinnorollerna vill jag särskilt nämna barnens mor Emilie (Maria Sundbom) och biskopens monster till syster Henrietta (Elisabeth Wernesjö). Att jag inte nämner fler kvinnor beror på att kvinnorollerna, varken i grundstoryn eller i den här uppsättningen, är lika markanta.

* * *

Efter föreställningen hade vi tänkt äta supé på teatern, men där bjöds bara – dessutom med vänster hand, verkade det som – på räksmörgås, som man, förstod vi av en kommentar, borde äta snabbt.

Så vi gick snett över Kungsgatan till gamla järnvägsstationen och fick bord på restaurang Stationen. Beställde där och åt med god aptit lammribs och drack bourgognevin därtill.

Det var förhållandevis lite folk där i går kväll, således ganska lugnt, men maten tror jag familjen Ekdahl skulle ha gillat.

Svensk deckare, signerad Hasse Ekman

9 januari 2013 15:05 | Film | Kommentering avstängd

Hasse Ekman var mångsysslaren i svensk film: gjorde filmer i många olika genrer, ibland intressanta, ibland ganska mediokra, men de flesta var habilt hantverk.

Till den senare kategorin får man väl räkna hans försök från 1960 i deckargenren, ”På en bänk i en park”. Det är i hög grad hans film: han har skrivit manus, regisserat och spelar själv huvudrollen som teaterchefen Stig Brender. Han har till och med komponerat och skrivit texten till titellåten i filmen, där sjungen av Brenders hustru Lena (Lena Granhagen). (Den här låten hör verkligen inte till det bästa Ekman har gjort.)

Till filmens förtjänster hör att dess kriminalhistoria, i motsats till den i ett stort antal massproducerade svenska TV-deckare, är begriplig. Att man inte får se vad som egentligen händer när hans gamle skolkompis, den nyss utsläppte mentalpatienten Sam Persson (Bengt Ekerot), anfaller honom med en hammare är logiskt: annars hade ju en del av spänningen i resten av handlingen gått förlorad.

Storyn är inte alls oäven: Vad gör man av ett lik så att det inte kan kopplas till ett nattligt besök hos en själv? Storyn om att dumpa liket, sen komma i besittning av den dödes på en godsförvaring inlämnade väska och därefter göra sig av med den – väskan visar sig innehålla material som leder till Brender – plus hammaren är fiffigt uttänkt men innehåller några osannolika och för konstruerade element. Den väskstöld som följer på stölden av bilen med liket är en händelse för mycket på samma tema, och den blinde förbipasserande man, som sen uppträder som utpressare, är nog ett moment för mycket det också. Men greppet med de små söderindianerna som följer efter till soptippen är fiffigt.

Till den psykologiska delen av den här kriminalhistorien har fogats en ram av polisrutin, med Sigge Fürst som poliskomissarie Envall. Det här är ett djärvt grepp av Hasse Ekman, eftersom Fürst vid det här laget var mycket känd som komissarie Björk genom filmversionen av Kalle Blomkvist, men han gör utredarrollen med den äran. Envall (Fürst) lägger bit för bit i det här pusslet, som startar med att Brender låtsas att inte minnas någon Persson, långt mindre erkänner att han ens har träffat honom under senare år, men sedan bit för bit konfronteras med fakta som binder honom vid det i en park placerade liket.

Upplösningen är befriande, åtminstone för Brender. Han har i onödan försökt göra sig kvitt en man vars lik han hellre borde ha lämnat över direkt till polisen.