Ett Leijon skjuter man inte så lätt

Eftersom jag sen ungdomsåren är gammal kompis till Anna-Greta Leijon, vet jag att hon en gång – anledningen och av vem minns jag inte – hade fått ett exemplar av Maria Wines ”Man har skjutit ett lejon” – den utgavs ursprungligen 1951, men det här var Folket i Bild-upplagan från 1959, den som jag själv hade.

Under en kort period gjorde vi ett misslyckat försök att etablera ett förhållande, men det blev i stället Birgitta Dahl, på den tiden Kettner, som sedan blev min livsledsagarinna.

I de där unga åren umgås man i kompisgäng, i mitt fall i socialdemokratiska Laboremus och på nykerhetsvännernas studenthem Arken i Uppsala. På Arken bodde, utöver Anna-Greta och Birgitta, också Hans O Sjöström och, efter hemkomsten från USA en kort tid, Björn Kumm, som Anna-Greta senare respektive tidigare hade förhållanden med. Radikaler var vi allihop. Och vänner är vi fortfarande.

Med Anna-Greta har jag och Birgitta behållit kontakten genom åren, inte bara genom politiken. Och även vice versa. Vi inte bara skickar julkort. När Birgitta till exempel nyligen hade grava hjärtbesvär och opererades, hörde Anna-Greta självfallet av sig. Vi har uppvaktat varann på jämna födelsedagar, Och så vidare. Det finns ett djup och en värme i sådana här ungdomsvänskaper som aldrig går över.

Våra respektive positioner inom politiken har förstås också gjort att våra vägar har korsats, men jag vill inte överdriva den sidan av saken. Rollerna i den där maktvärlden är mycket mer solitära.

I den satt Anna-Greta på en post som det var mycket turbulens kring – hon var justitieminister – en turbulens vars begynnelse hon själv inte var upphov till.

Bader-Meinhof-ligans ockupation av västtyska ambassade, med dödsoffer redan i inledningen, var ju inte ens riktad mot Sverige, även om Sverige tvingades agera, eftersom ambassaden i fråga fanns i rikets huvudstad. Det som senare hände, utvisningen av terroristerna och den planerade men förhindrade hämndaktionen med kistan, känner vi i och för sig till sedan förr, men det fanns en extra dramatik i att i går kväll, i TV-programmet ”Min sanning”, höra Anna-Greta själv, lugnt och rationellt, berätta om det här händelseförloppet. Bättre kan nutidhistoria inte förmedleas.

Anna-Greta klarade också hygligt de betydligt mer besvärande frågor hon fick om sin roll i den så kallade Ebbe Carlsson-affären, den som ledde till hennes fall. Också jag har träffat Ebbe Carlsson, dock för egen del hållit honom på armlängds avstånd, men jag förstår ändå att han med sin övetalningsförmåga lyckades få många andra att dansa efter sin pipa. Och Anna-Greta har säkert rätt i att det han föreslog, med de referenser han anförde och med de förbindelser hon visset att han hade, föreföll vara en väg värd att pröva. Samtidigt gjorde hon en chansning – hon skulle kunna utföra sitt livs bragd genom att klara ut palmemordet – och också en formell tabbe genom att inte informera regeringen och registrera rekommendationsbrevet till Ebbe Carlsson, vilket senare hon också medgav.

Det är mänskligt att fela. Men det går ändå ofta åt fanders, även om det man har gjort gjordes i de bästa avsikter.

Nå, det här är historia, om än smärtsam sådan, och sedan hamnade ju det här lejonet i stället på Skansen och gjorde där ett omfattande och väl skött jobb, som vi inte fick veta så mycket om i programmet.

Anna-Greta är en tuff kvinna, men vi som känner henne vet att det bakom den där tuffa ytan också döljer sig en en vek och sårbar tjej.

Lite av det här såg vi faktiskt också i gårdagens TV-program. I avsnittet om faderns spritskräckvälde och försökt till (inte fullbordade) sexövergrepp såg man på ögonen och mungiporna, att det här är upplevelser som fortfarande smärtar.

Läs gärna också hennes memoarer, ”Alla rosor ska inte tuktas!” (Tiden, 1991).

Lasse Tennanders genombrottsskiva

Lasse Tennander var inte helt ny som artist när jag först fick korn på honom. Den första skiva jag hörde med honom var hans LP från 1976, ”Alla är vi barn i början”, och jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1976 (10 juni):

Rädd att flyga

Håkan Nyberg är SKPs Carl Larsson. Omslaget till Lasse Tennanders ”Alla är vi barn i början” (Oktober OSLP 511) är den mest fantastiska revolutionära idyll man kan tänka: Man och hustru sover i sängen under ett rött täcke. På bordet urdruckna tekoppar och röda tulpaner samt Gnistan, Mao Tse-tungs ”Om praktiken, om motsättningar”, en FNL-bössa och en stencil. På väggen Ho Chi Minh. I bokhyllan Karl Marx’ ”Kapitalet” i tre band och Lenins ”Valda verk” i fyra. Bredvid det sovande barnet en kanin med röd fana och en byggkloss på vilken man kan läsa bokstävrna SKP. Vid barnsängens fotända ett paket Lenina (!) nattblöjor. Olof Palme och en lika oförarglig åt SÄPO, tror jag de flesta socialdemokrater skulle kunna skriva under på Lasse Tennanders texter. Det Tennander säger om Palme kompenseras mer än väl av det han har att säga om Jan Myrdal: ”När denne mycket privilegierade författare kan skriva så självgott, ja nästan föraktfullt, då blir jag rädd.”

Inte heller har vi något att invända mot vad Tennander har att säga om Kissinger och Gatsby-vågen. (Den senare låten ingår förresten i en hemskt rolig parodi på nattradion.)

Vad som mest gör Tennander så sympatisk är avsaknaden av den tvärsäkerhet, som man så ofta finner i grupper typ SKP. I ”Rädd att flyga” så heter det så här:

Men den som erkänner att han tvivlar
han vet att han är svag
och han som vet att han är svag,
han är också stark!

Musiken är inte märklig men utgörs bitvis av hygglig rock.