Dan Andersson-film utan riktigt sammanhang

15 januari 2013 18:01 | Film | 11 kommentarer

Eftersom jag har en arbetarrörelsebakgrund, förvärvad i mycket unga år, har jag alltid varit medveten om den oerhört stora roll Dan Andersson (1888-1920) spelade i socialdemokratin på den tiden den fortfarande var en uttalad arbetarrörelse. Dan Andersson reciterades och sjöngs, detta trots att det han skrev inte var kamplyrik i traditionell mening. Men en del av hans dikter skildrade givetvis hårt arbetande och utsatta människor i proletära miljöer. Så när jag 1970 gav ut min mycket spridda och använda arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, fihet och fred” (Prisma), var det närmast självklart att den också skulle inkludera Dan Anderssons ”Helgdagskväll i timmerkojan”.

Dagens rest av arbetarrörelsen hyser väl inte samma intresse för Dan Andersson, och samma öde som dikterna och sångerna har väl överlag drabbat hans romaner, som inte längre speglar någon verklighet som dagens mer urbaniserade socialdemokrati kan relatera till. Ändå bärs det sångliga arvet efter Dan Andersson vidare av artister som Sofia Karlsson, och fler och fler dikter av Dan Andersson tonsätts och spelas in, kanske för att han skrev så sångbar poesi. En sångbok med både hans egna ganska få tonsättningar och andras – Gunnar Turessons, Sven Scholanders, Thorstein Bergmans med fleras – välkända gavs också ut av Prisma 1971, i ”Dan Anderssons vackraste visor” med Gösta Åberg som redaktör. Den vore värd en utökad uppföljare.

1957 gjorde Lars-Magnus Lindgren (1922-2004) en långfilm om Dan Andersson, ”En drömmares vandring”. Den fick ett uppmuntringspris av mitt dåtida rättesnöre Folket i Bild, men alla omdömena var verkligen inte nådiga, och jag förstår det.

Det bästa i den är Sven Nykvists foto, framför allt de många naturscenerna från Dan Anderssons uppväxtlandskap Dalarna. I övrigt är det enskildheter, som den mycket sensuella kyssscenen med Ziri Stuart (Inga Landgré) som fångar ens uppmärksamhet.

Problemet är att det är svårt att få sammanhang i filmhandlingen. Lars-Magnus Lindgren gör uttryckligen inte anspråk på att skildra Dan Anderssons hela liv och i kronologisk ordning, så man får väl acceptera det som utgångspunkt, men jag tycker att filmhandlingen har blivit för rapsodisk och, vad värre är, för svårbegriplig. Men enskildheter som hans tidiga vurm för nykterhetsrörelsen, hans erfarenhet av kolning (förstås illustrerad av ”Helgdagskväll i timmerkojan” och ”Jag väntar vid min stockeld”) samt de så småningom framgångsrika försöken att bli publicerad i bokform finns ju där, liksom – här lite abrupt påklistrat – slutet med cyanväteförgiftning. Det inslag av mystik som finns i Dan Anderssons diktning får också sin beskärda del.

Men jag önskar ändå att Lars-Magnus Lindgren hade lyckats göra en rakare och tydligare historia.

Nu ser jag mest ”En drömmares vandring” som ett arbetsprov för kommande mer genomarbetade filmer.

Så Marja-Lisas (Margit Carlqvists) nakna bröst var kanske en förövning för den betydligt bättre lindgrenfilmen ”Änglar, finns dom?”.

Och det är kanske när allt kommer omkring inte någon dum tankefigur: I den senare filmen spelade Jarl Kulle en av huvudrollerna. I den här spelar han huvudrollen som Dar Andersson. Faktiskt med bravur. Dessutom är han häpnadsväckande lik Dan Andersson, på riktigt.

11 kommentarer

  1. Vill bara påpeka att Dan räknade sig inte som någon arbetar- eller proletörförfattare utan sa att han var en mörkrets och hemlöshetens sångare. Tyvärr har sossarna försökt att göra honom till sin men har är för bra för det.
    Såg också filmen, tycker den var bra för att vara sv/v 1957.

    Comment by Gunnar — 2013 01 16 1:10 #

  2. Hej Enn!
    Jag blir lite glad varje gång du nämner din sångbok. Jag har ju ett exemplar av den och har haft god nytta av den. Många av sångerna är ju till sin karaktär rätt lätta att lära sig spela på gitarr då de bara har 3-4 ackord. Och har jag väl lärt mig dem på gitarr är det bara lite omställning så kan jag spela dem på banjo, vilket jag anser vara en fördel då vissa av sångerna (Solidarity forever i svensk översättning, bl.a) låter bäst på det viset.

    Comment by Fredrich Legnemark — 2013 01 16 8:36 #

  3. Hej! Jag vill påminna om att Jarl Kulle har tolkat Dan Andersson på en LP som var mycket bra. Jag lyssnade mycket på den i slutet av 60-talet, men har den inte i min ägo numera. Läser dock dikterna då och då med stor behållning.

    Comment by Monica Ståhl — 2013 01 16 9:38 #

  4. Till Gunnar: Men jag har ju heller inte påstått att Dan Andersson skulle ha varit någon partiman, däremot konstaterat att han förr har lästs, reciterats och sjungits mycket inom arbetarrörelsen.

    Däremot är det väl helt klart att han, till exempel i dikterna om kolarmiljöer, också – bland annat – var arbetarförfattare.

    Comment by Enn Kokk — 2013 01 16 9:38 #

  5. Till Enn Kokk: Du skriver om Dan Andersson och hans mycket vackra diktning, men jag undrar bara stilla: Hade han, om han levt idag, varit nöjd med det samhälle som Du och dina generationskamrater skapat? Hade han då tillåtit att de numera odödliga dikterna använts inom arbetarrörelsen?

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 01 16 11:56 #

  6. Till Bengt Eliasson: Det tankeexperimentet stupar redan på att jag, häftigt, har spjärnat mot mycket av det som vårt samhälle, även med socialdemokratin som aktör, har förvandlats till. Jag har ju ofta gett uttryck för det här, så jag förstår faktiskt inte utgångspunkten för din fråga.

    Comment by Enn Kokk — 2013 01 16 12:02 #

  7. Till Enn Kokk: Min fråga gällde nu inte specifikt socialdemokratin utan politiken i allmänhet. Dan Andersson var en röst för de fattiga, för de bortglömda, för de utsugna, för de som levde längst ner på samhällsstegen – och vi håller, 100 år senare, fortfarande på att debattera samma frågeställningar kring hur vi skall fördela välståndet. Och för att rikta in sig specifikt på S, så skapade socialdemokratin under sitt regeringsinnehav en särskild klass, politikerklassen, med, jmf med oss andra, särskilda levnadsvillkor avseende lön och pension, som torde ha gett, diplomatiskt uttryckt, höjda ögonbryn på de pionjärer som stod i förgrundsleden för den då framväxande arbetarrörelsen. Dan Andersson var förvisso inte partimedlem, men han stod ändå nära de värderingar, som en gång byggde upp den svenska arbetarrörelsen.

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 01 16 12:24 #

  8. Till Bengt Eliasson: För min del har jag, som du väl har noterat, inte försvarat politikerprivilegier, men dessa är ju knappast kvantitativt så stora att de nämnvärt påverkar levnadsvillkoren för dem vi här diskuterar. Så dessa bör diskuteras separat. Därmed inte sagt att det inte är ett angeläget ämne att diskutera.

    Jag satt själv i sekretariatet för Socialdemokraternas och LOs jämlikhetsgrupp, och under den aktuella tiden, sent sextiotal och tidigt sjuttiotal, skedde också en påtaglig utjämning av levnadsvillkoren i Sverige. Jag hör inte till dem som förnekar att också socialdemokratiska regeringar, delvis i panik, under de senare följande krisåren vidtog åtgärder, som åter igen ökade klyftorna i samhället. Men senare gjorde ju borgerliga regeringar ekonomiska och andra skillnader närmast till regeringsprogram.

    Comment by Enn Kokk — 2013 01 16 14:08 #

  9. Jag tror i min enfald att Enn Kokk försöker skyla över en del av sina och Palmes ”misstag”. Han (Kokk) var nog en de alla som satt på Sveavägen och försökte visa framtidsvägen för SAP. SAP vann under Erlander 1968 den mest kraftfulla valsegern någonsin. Sedan kom Palme in som partiledare 1969. Det är bara att studera de därefter kommande valresultaten för att förstå att Palme var SAP:s sänke. Han klarade inte ens av syndikalisten LO-Malm! Att med alla medel idag försöka lyfta fram Palme som en ”hjälte” via böcker, filmer och TV-program är ju bara patetiskt.

    Comment by Josef A — 2013 01 16 23:07 #

  10. Till Josef A: Du måste ha missförstått saken, ty Olof Palme var inget sänke för den svenska arbetarrörelsen utan snarare en livboj.

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 01 17 13:23 #

  11. Det känns som en meningslös diskussion om Dan Andersson skulle uppskattat socialdemokratisk politik eller inte. Få författare har så klockrent fångat Bergslagens djupa humanism eller om man så vill skogens humanism. Själv är mina politiska sympatier till höger om mittsträcket, men jag är övertygad om att Anderssons sånger om folket i Finnskogarna och människans känsla i skogarnas ensamhet och fattigdom är en givande inspiration för både socialister och liberaler såväl som präster, journalister, miljöexperter och socionomer. Hans viktigaste budskap är väl att alla människor är heliga och har en skönhetslängtan måste respekteras. Det är ett jämlikhetsbudskap som kan ges olika politisk och kanske också religiös tolkning, men som är lika angelägen idag som för 100 år sedan.

    Comment by Gustav Andersson — 2013 01 25 2:32 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^