Från Folket i Bild till FiB/Kulturfront

4 januari 2013 14:27 | Media | 12 kommentarer

Jag är i hög grad präglad av gamla Folket i Bild. Den blev på många sätt roten till den vänstersocialdemokratiska samhällssyn jag har behållit hela livet, när jag på 1950-talet var en del av dess jättelika ombudskår. Tidningen var då ägd av socialdemokratiska Tidens förlag tillsammans med Esselte men fortfarande till stor del i händerna på människor som hade kommit till socialdemokratin från Karl Kilboms gamla vänstersocialistiska parti. Folket i Bild kom att prägla min egen litteratur- och bildsyn.

Layoutmässigt var tidningen under en stor del av min tid som FiB-ombud inget mästerverk, men under senare delen av min tid med tidningen fick den ett ansiktslyft, kändes modernare. Men just det hjälpte ju inte. 1962 såldes Folket i Bild, som då gick lite knackigt, till Bonniers veckotidningskoncern Åhlén & Åkerlund, som vi som hade arbetat för FiB och besjälats av dess kulturkamp betraktade som ärkefienden.

Jag vet inte om de som sålde ut och de som köpte upp tidningen var så naiva som det föreföll – men många av oss gamla FiBare ville ju därefter inte ta i tidningen ens med tång, detta oavsett vad den innehöll och hur snygg layout den hade.

Så när upplagan inte höll det man hade satsat på, profilerades gamla Folket i Bild om till FiB Aktuellt, så småningom allt mer uttalat Å & Ås organ i sexbranschen.

1971, när gamla Folket i Bild fick en ny efterföljare i FiB/Kulturfront, var jag anställd på Socialdemokratiska partistyrelsen. Eftersom jag på den tiden arbetade aktivt mot tidens bokstavsvänster, som hade förgreningar också bland dem som återstartade FiB, och eftersom tidningees första stora scoop gällde IB-affären (vars inhemska del jag senare skrev en stor intervjubok om), tror möjligen en del av människorna bakom FiB/Kulturfront – bland dem finns tidskriftsföreningens nuvarande ordförande, min gamle vän från laboremustiden Hans O Sjöström – kanske att den svala attityd jag har visat gentemot det återuppståndna Folket i Bild är politiskt betingad.

Men de tar i så fall fel. Min svala attityd har hela tiden främst berott på att jag inte har tyckt att FiB/Kulturfront är någon omstartad Folket i Bild. Jag har gång på gång försökt läsa den men aldrig känt mig hemma med den.

Jag kan berätta hur det var i starten. När första numret kom ut, befann jag mig i något jobbärende – jag har glömt vilket – i Göteborg. Jag minns fortfarande hur jag letade reda på en kiosk som hade första numret av FiB/Kulturfront och hur jag sen på tåget mot Stockholm kastade mig över den som över en återuppstånden nära och kär anförvant.

I dag minns jag inget av innehållet men jag minns min besvikelse: Det här var ju inte Folket i Bild.

Jag gjorde upprepade försök att närma mig tidningen, men det ville sig inte, för övrigt inte heller under senare år då IB-strider och annat sådant är ett minne blott.

Jag har just gjort ett nytt försök: i en pressbyråkiosk nere på stan fick jag syn på julnumret, nummer 12 2012, och köpte det.

Det är på 72 sidor, och dess tema är kärlek, och trots att det finns en del i det här numret som jag gillar, uppstod det ingen kärlek mellan mig och FiB/K den här gången heller.

Alltså, jag har hittar flera artiklar vars teman intresserar mig, till exempel artikeln om Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald, den om Folkets Hus, även Jan Myrdals Skriftställning om Freud. Jag kunde nämna mer, så det är inte det.

Jag är en varm vän av Lindström, vars julgristeckning pryder omslagets baksida, och jag gillar Robert Nyberg, som bidrar med en uddig serie (inte lika uddigt döpt till FiB-strippen). Jag antar att de tider är förbi, då den geniale serietecknaren Jan Lööf till slut gav upp och slutade göra ”Bellman” för FiB/K.

Men något känns fel med den här tidskriften, från omslaget till slutet. FiB/Kulturfront har en fullkomligt hopplös, omodern, läsaravstötande layout – vad den än påminner om, är det i varje fall inte om en modern veckotidning. Jämför med den i dag också månadsutkommande Vi, så förstår ni vad jag menar.

Och så saknar jag familjetidningskänslan, den som präglade gamla Folket i Bild.

Den innehöll till exempel serier av lite olika karaktär, också för barn. För de yngre fanns särskilda sidor och även Frimärksklubben.

Ett återkommande inslag i gamla Folket i Bild var resereportagen, ofta skrivna av skribenter som på tidens språk kallades ”upptäcktsresande”. Utlandsrelaterat, ofta kritiskt, material finns också i dagens FiB/K, men även om ingen i dag förväntar sig djungelskildringar av ”upptäcktsresande”, finns där ju en hel, konfliktfylld värld att bevaka i bild och text. Jag försår ju att fattiga FiB/K inte har råd att låta egna utsända skriva, men sådana som Martin Schibbye, som för övrigt förekommer i en intervjuartikel i det aktuella julnumret, har förmodligen spånor av reserfarenehter att sälja också till en fattig tidning som FiB/K?

Och så fanns de fantastiska – många och varierande – litterära bidragen. Jag ser att FiB/K har en följetong, men det är ju nästan meningslöst, när man bara utkommer en gång i månaden – dessutom var gamla Folket i Bilds följetonger skrivna av den tidens mest kända och lästa författare, sådana som Vilhelm Moberg och Moa Martinson. En novell och en dikt utgör de litterära bidragen i FiB/Ks julnummer. Jag har inget mot att uppmuntra ambitiösa amatörers skrivande – jag gjorde själv sådant under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) – men gamla Folket i Bild var ju något av en banerförare för den kvalificerade skönlittraturens intåg i de svenska arbetarhemmen. Gamla Folket i Bilds julnummer – jag har under senare år återupplivat minnena genom att köpa in de här numren på Tradera – är i det här stycket exempellöst bra, innehåller bland annat (då) nyskrivna noveller – många! – av tidens bästa författare, illustrerade av tidens konstnärligt bästa illustratörer/tecknare.

Mycket annat kunde nämnas, till exempel Willy Maria Lundbergs konsumentsidor, sidorna med skämtteckningar av tidens bästa skämttecknare, Lyrikklubben och Konstklubben samt FiBs Ungdomsring.

Sammanfattningsvis: Det finns en hel del läsvärt i dagens FiB/K, även om det har getts en föga läslockande förpackning. Jag är glad att Folket i Bild, åtminstone till namnet, lever vidare och att den används för seriös och granskande journalistik. Men mitt problem i förhållande till tidningen är fortsatt, att den inte ens påminner om gamla Folket i Bild.