Lasse Tennanders genombrottsskiva

16 januari 2013 12:09 | Musik, Politik | 3 kommentarer

Lasse Tennander var inte helt ny som artist när jag först fick korn på honom. Den första skiva jag hörde med honom var hans LP från 1976, ”Alla är vi barn i början”, och jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1976 (10 juni):

Rädd att flyga

Håkan Nyberg är SKPs Carl Larsson. Omslaget till Lasse TennandersAlla är vi barn i början” (Oktober OSLP 511) är den mest fantastiska revolutionära idyll man kan tänka: Man och hustru sover i sängen under ett rött täcke. På bordet urdruckna tekoppar och röda tulpaner samt Gnistan, Mao Tse-tungsOm praktiken, om motsättningar”, en FNL-bössa och en stencil. På väggen Ho Chi Minh. I bokhyllan Karl Marx‘ ”Kapitalet” i tre band och LeninsValda verk” i fyra. Bredvid det sovande barnet en kanin med röd fana och en byggkloss på vilken man kan läsa bokstävrna SKP. Vid barnsängens fotända ett paket Lenina (!) nattblöjor.

Har man väl klarat omslaget ska man finna att "Alla är vi barn i början" är en sympatisk, bitvis riktigt bra skiva. Om man bortser från en ganska oförarglig släng åt Olof Palme och en lika oförarglig åt SÄPO, tror jag de flesta socialdemokrater skulle kunna skriva under på Lasse Tennanders texter. Det Tennander säger om Palme kompenseras mer än väl av det han har att säga om Jan Myrdal: ”När denne mycket privilegierade författare kan skriva så självgott, ja nästan föraktfullt, då blir jag rädd.”

Inte heller har vi något att invända mot vad Tennander har att säga om Kissinger och Gatsby-vågen. (Den senare låten ingår förresten i en hemskt rolig parodi på nattradion.)

Vad som mest gör Tennander så sympatisk är avsaknaden av den tvärsäkerhet, som man så ofta finner i grupper typ SKP. I ”Rädd att flyga” så heter det så här:

Men den som erkänner att han tvivlar
han vet att han är svag
och han som vet att han är svag,
han är också stark!

Musiken är inte märklig men utgörs bitvis av hygglig rock.

3 kommentarer

  1. Nostalgi! Jag fick vinylen i julklapp av min sambo. Jag skulle säga att det var julen 1974/75, men jag kanske missminner mig. Vi bodde i studentområdet Flogsta i Uppsala och skivomslaget var en romantiserad men inte felaktig bild av den verklighet vi levde. Många av våra vänner hade sin hemvist i grupperingar till vänster om SSU.

    Jag minns hur vi på julaftonen satt nere i släktingarnas gillestuga och alla lyssnade andäkigt på skivan. Och faktiskt, min musikaliske morbror, manskörens nestor på den lilla bruksorten, gav Lasse Tennander godkänt. Även om han knorrade om omslaget, litet väl djuprött för en tvättäkta sosse. :-)

    Comment by anita l — 2013 01 16 16:06 #

  2. Till Anita Lindblad: På omnslaget till mitt exemplar står det: ”Inspelad i Studio Decibel 27/1-12/2 1976″. Och recensionen är införd i ett nummer av AiP lite senare samma år. Jag har, många gånger när jag har löst Melodikrysset fått erfara, att man inte ska lita på sitt bräckliga minne.

    Comment by Enn Kokk — 2013 01 16 16:14 #

  3. Så är det nog! Det jag minns riktigt säkert, däremot, är att jag bar ett barn i magen, men då var det antagligen tvåan som sparkade i takt till Lasse Tennanders stämma. Han, för det var en pojke, blev en lika hängiven Tennander-fan som sin mor. Det ska böjas i tid . . . :-)

    Comment by anita l — 2013 01 16 16:34 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^