Sommar med Nanne Grönvall

Nanne Grönvall har jag hört live en gång, på en socialdemokratisk partikongress. Jag vet inget om hennes politiska åsikter, men det slags sociala och klassmässiga bakgrund hon berättade om i dagens Sommar-program brukar inte så sällan indikera, att man har även sitt politiska hjärta till vänster.

Det slags erfarenheter från barndomen och ungdomen hon redovisade är inte så vanliga i Sommar-programmen – de flesta av dem som är sommarvärdar brukar tidigt ha fått lära sig hur man hanterar alla de där besticken och de fint vikta servetterna man möter på fina middagar, det som Nanne berättade om. Även jag med min egen arbetarklassbakgrund har hårdhänt tvingats lära mig alla de där koderna; jag minns fortfarande hur jag tidigt under min tid i Uppsala blev bjuden på en familjemiddag och inte förstod att min placering bredvid värdinnan innebar att jag måste tacka för maten.

Nannes uppväxt innehöll massor av saker som brukar indikera att det kommer att gå åt helvete med musik. Musik blev det ju så småningom, men alla de helveten som kantade hennes väg lyckades hon manövrera sig bort från. Hur är nästan obegripligt: Hon är frukten av ett tonårsföräldraskap, en relation som ganska snart sprack. Hennes mor hade svåra och återkommande missbruksproblem. Mormodern, ändå ett slags hjälte i den värld Nanne växte upp i, försörjde sig som spritlangare – i sitt Sommar-program berättade Nanne bland annat historien om busarna som lyckades ta sig in i mormors lägenhet för att råna henne men där en i den här ligan inte visade sig tillräckligt hårdhudad, när lilla Nanne gråtande kom ut från toaletten där hon hade gömt sig.

I ett fall hade en av låtarna Nanne spelade, hennes egen ”Hatar älskar”, en direkt adress till hennes nu för övrigt döda mamma. Men också i övrigt hade den musik som hon hade valt ett starkt känslomässigt utspel. Också flera av låttitlarna balanserade på den knivsegg som har varit hennes livs scen: både ”Bad Reputation” och ”Like An Angel Passing Through My Room”.

Programmet avslutades ändå med Bette Midler och ”The Rose”.

Sommar med Beate Grimsrud

Jag tyckte kanske inte att Beate Grimsruds Sommar-program började riktigt lyckat – de relativt långa uppläsningarna ur hennes ”En dåre fri” fungerade inte riktigt, frigjorda från romanen. Men så snart hon hade övergått till att berätta om sina stora och grusade förhoppningar om att få Nordiska rådets stora romanpris, blev programmet nervigt spännande.

Att berätta om sig själv på ett så självutlämnande sätt är modigt, och hon krönte den här delen av sitt sommarprogram genom att spela hip hop-låten ”Power” med Kanye West och Dwele, där jag uppfattade textavsnittet ”They can kiss my asshole”.

Det här självutlämnande draget präglade över huvud taget programmet: sommarlägret för kristna ungdomar där hon kissade på sig, bekännelsen om dyslexin, det fullkomligt katastrofala deltagandet i ett ungdomsarbetsläger i Ungern, skräcken under en safari i Afrika och så vidare vittnade om att hon har ett personligt mod som få har. Ofta var det roligt också, som när hon åkte båt längs den grönländska kusten och i det gemensamma billiga sovutrymmet hittade ett knullande och svåravbrutet inuitpar på sin egen sovsäck.

Hennes musikval var också av yppersta klass, kanske det bästa hittills i årets Sommar-serie: Savage Rose med ”Lonely Heart”, Kongar-Ol Ondar med ”Tuva Groove” (strupsång), The Doors med ”People Are Strange”, Yolanda Be Cool och DCUP med ”We No Speek Americano” och Nina Simone med ”My Baby Just Cares For Me”. Och tro det eller inte – Cesaria Evora förekom i dag också, i dag tillsammans med Salif Keita i ”Yamore”. Mycket hade också ett tydligt samband med det hon berättade: Alice Russells ”Crazy” till avsnittet om ”En dåre fri”, ”Time” med polska Kroke till avsnittet om polenresan och Paul Simon och Ladysmith Black Mambazo till safariavsnittet.

Och som sagt, självutlämnande var ordet för dagen, vilket till och med illustrerades av hennes knackiga engelska. Men bra var det – tack!

Sommar med Henke Larsson

Jag har noll intresse för idrott, läser till exempel aldrig någonsin sportsidor. Det här var, på den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen, känt också bland mina arbetskamrater, och jag minns att en av dessa, Bo Krogvig, vid ett tillfälle testade djupet av min okunskap genom att hävda att Henke Larsson var bror till Åsa Larsson, en blond och blåögd dam på hans avdelning.

Henke Larsson berättade i dagens Sommar-program att hans far kommer från Cap Verde, och har man sett bilder på honom är det svårt att dra slutsatsen att han skulle vara bror till just en blond småländska. I Skåne är han dock född och uppvuxen, vilket hörs på idiomet. Han berättade också i sitt Sommar om hur han med knytnävarna resolut försvarade sig, när han i unga år utsattes för mobbing.

När det gäller Sommar-programmen har jag föresatt mig att lyssna på dem utan förutfattade meningar, vilket i det här fallet alltså ledde till att jag fick mig till livs mer fotboll än jag sammanlagt har fått under årtionden. Jag förstår, och respekterar, att det här temat intresserar en massa andra människor, men mig, kallsinnige, lyckades Henke inte omvända.

Det som i stället gjorde intryck på mig var hans berättelse om den döde, yngste brodern, ett levnadsöde som uppenbarligen har lämnat ett djupt sår inom honom. Medan Henke skördade segrar på fotbollsplaner runt om i Europa, knarkade lillbrorsan ihjäl sig, trots hjälp med pengar och stöd på andra sätt, inklusive försök att sätta gränser. Och inte heller i dag tycks Henke ha hittat någon nyckel till varför det gick som det gick.

I de här styckena var programmet känslostarkt och mycket hörvärt, också för personer som likt mig inte är ett skvatt intresserade av fotboll. Fast ibland hade jag även här en känsla av att inte komma tillräckligt långt ”Under ytan”, för att citera titeln till en Uno Svenningsson-låt han spelade.

Bland det som Larsson spelade fanns sins emellan ganska olika artister som Peter Lemarc, Veronica Maggio och Bob Marley, och jag funderade, åtminstone till att börja med, över om det här helt och hållet var hans egna val. Men bland låtarna fanns också sådana som hade en personlig anknytning till honom: i fallet Cesaria Evora med ”Cabo Verde manda mantenha” är samabandet ju uppenbart. Och med Timbuktu, en annan skåning, delar han erfarenhet av den här landsändans mindre generösa sidor.

Melodikrysset nummer 26 2011

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svårare.

Vem kände till exempel inte igen barnvisan ”Imse Vimse spindel”?

Och så vet man ju erfarenhetsmässigt, att när Eldeman spelar någon filmmelodi, kommer den väldigt ofta ur en James Bond-film. I den här rullen, där Spectre har stulit två atombomber, sjunger Tom Jones titelmelodin ”Thunderball”, på svenska ”Åskbollen”.

Mer film: ”En fattig trubadur” skrevs av Alvar Kraft och sjöngs av Edvard Persson i filmen ”Vart hjärta har sin saga” (1948). Senare har den här sången, med refrängraden ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”, blivit känd också i Cornelis Vreeswijks version.

Den enda fråga som i dag beredde mig visst huvudbry var låten med Shakira. Men ledtråden att sångerskan ursprungligen kommer från Colombia ledde mig in på rätt spår. Hennes fullständiga namn är, har jag inhämtat på Google, Shakira Isabel Mebarak Ripoll.

Lady Gaga är däremot, trots sitt namn, Stefani Joanna Angelina Germanotta, född i New York, som ju rymmer många med italienskt påbrå. Henne hör man i dag nästan överallt, så det var inte särskilt svårt att lista ut vem som sjöng ”Born This Way”.

En annan artist, Dame Edna, är inte born this way, det vill säga som dam. Bakom kjolarna döljer sig en man, Barry Humphries. I dag hörde vi henom i ”Wanna Dance With Somebody”.

Men Bryan Ferry, här i ”When Somebody Says You’re Wonderful”, slår, om ni frågar mig, alla de tre senast nämnda. Här var han soloartist – annars är han också känd från Roxy Music.

Som övergång till de återstående, svenska bidragen kan vi ta ”Barndomshemmet”, vars rad ”Där som sädesfälten böja sig för vinden” skulle ge det sökta ordet, säd. Den slog igenom stort på svenska i Ernst Rolfs insjungning 1929 och i bröderna Björlings 1930, men Karl-Ewerts text är en svensk version av ”On the Banks of the Wabash, Far Away”.

Andra till ursprunget svenska låtar fick vi i dag i stället höra på engelska.

Britt Lindeborgs och Roger Wallis’ ”Judy min vän”, som Tommy Körberg vann Melodifestivalen med 1969, fick i den engelska version som spelades i dag titeln ”Dear Mr. Jones”.

Också Per Gessles ”Gå och fiska”, som här skulle ge ordet rensa, fick vi i dag höra i engelsk version.

Så då kan det ju vara lämplig att fortsätta på den engelska linjen: ”Engelska flottan har siktats vid Vinga” heter det i en känd Lasse Dahlquist-melodi, vars titel är ”Oh boy, oh boy, oh boy”.

Musikalen med ABBAs alla hits har jag sett på Broadway, så det är klart att jag känner igen ”The Winner Takes It All”. Såg ni förresten Benny Andersson i ”Allsång på Skansen” här om kvällen? Tillfrågad där om någon person som hade gjort ett djupt intryck på honom, nämnde han Olof Palme.

Sen är det då något av det svenskaste av det svenska kvar att redovisa, Evert Taube. Men som så många riktigt stora svenska pesonligheter hade han förlorat sitt hjärta även till andra delar av jorden, gjorde bland annat många och långa resor i Italien. Många av intrycken därifrån blev till visor som är en del av den svenska sångskatten. Ett fint exempel spelades i dag, ”Natt i Ligurien”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Thomas Johansson

Thomas Johansson har numera en ny roll i samband med utdelningen av Polarpriset, men viktigare för hans Sommar-program var nog hans halvsekellånga roll i EMA Telstar. Thomas Johansson har nämligen haft ett finger med i flertalet internationellt stora gruppers och soloartisters framträdanden och turnéer i vårt land.

Jag har tidigare ibland klagat på att den musik sommarpratarna har spelat inte har haft något märkbart samband med det de har pratat om. Dagens program saknade sådana ljudkulisser, och musiken där vittnade om att vi hade att göra med en man som visste vad han talade om. Vad sägs om en radda artister och grupper, som omfattar Patti Smith, Jimi Hendrix, Cream, Janis Joplin, Roxy Music, Thin Lizzy, Duke Ellington, The Rolling Stones, ABBA, AC/DC, Roxette, Sex Pistols, Bob Marley, Bruce Springsteen och Bob Dylan, och om att den som spelade dem hade träffat dem alla och pratat med dem?

Thomas Johansson började roligt med hur han på kort tid kickades från sina värv både i det militära och på Musikerförbundet. Resten var väl inte i alla stycken lika avslöjande men ändå högst hörvärt – jag kan som exempel nämna historierna kring Janis Joplin, Sex Pistols och Bob Marley. Och så måste man ju nämna det faktum att Bob Dylan uppenbart blev så tagen av Värmlands skönhet att han ett slag övervägde att köpa ett hus där.

Säkert har Thomas Johansson bland sina minnen också mer tragiska sådana, som han här inte valde att återberätta, kanske på grund av personliga hänsyn, kanske på grund av den lojalitet som fordras av managers. Att bli så mäktig som han har blivit i svensk nöjesindustri har väl också det sitt pris.

Tack, Daniel Suhonen, för att du gjorde Tvärdrag till arbetarrörelsens bästa tidskrift!

Efter fyra år avgår nu Daniel Suhonen från posten som chefredaktör för SSUs Tvärdrag, som han har gjort till arbetarrörelsens mest spännande och läsvärda tidskrift. När han tog över, hade Tvärdrag 900 prenumeranter; nu är upplagan uppe i 3.800, och den ökar hela tiden. Den borde lätt kunna komma upp i det tredubbla – prenumerationspriset, 100 kronor för sex fullmatade nummer, bankgiro 5676-4822, borde inte avskräcka någon – men kanske drar några av anknytningen till SSU den felaktiga slutsatsen, att Tvärdrag är något slags tidskrift för ungdomar i ordets mer begränsade mening. Före egen del kan jag intyga att jag vid 74 års ålder har mycket större glädje av Tvärdrag än av tidskrifter, avsedda för min åldersgrupp. Inte heller för den formella bindningen till SSU något begränsande med sig: Tvärdrag skrivs av fria andar med demokrati och socialism som ledstjärnor.

Det här, som är min egen iakttagelse som läsare, bekräftas också i Stina Oscarsons avskedsintervju med Daniel Suhonen. Suhonen sammanfattar i intervjun sina egna och Tvärdrags ledstjärnor som ”att rädda oss från den tomma konsumtionen, ojämlikheten och klimatkrisen”. Det är också en hugsvalelse att läsa om hans kärlek till kultur, det senare ett ämne som även det har kommit att prägla Tvärdrag under hans redaktörskap.

Att det nu, av åldersskäl, är dags för Daniel Suhonen att lämna en tidskrift som utges av SSU är begripligt – det är bara att hoppas att man hittar en efterträdare som förmår göra en lika spännande tidskrift.

Daniel Suhonen kan man fortsätta att läsa på ett par av landets fortfarande socialdemokratiska ledarsidor, och vi som inte bor i dessa tidningars utgivningsområden hittar då och då artiklar av honom på Aftonbladets kultursidor. Men han är en publicistisk begåvning som rörelsen, också centralt, borde ta till vara.

Nästa gång det är dags att byta chefredaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Tiden finns det en given kandidat.