Sommar med Henke Larsson

2 juli 2011 16:49 | Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag har noll intresse för idrott, läser till exempel aldrig någonsin sportsidor. Det här var, på den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen, känt också bland mina arbetskamrater, och jag minns att en av dessa, Bo Krogvig, vid ett tillfälle testade djupet av min okunskap genom att hävda att Henke Larsson var bror till Åsa Larsson, en blond och blåögd dam på hans avdelning.

Henke Larsson berättade i dagens Sommar-program att hans far kommer från Cap Verde, och har man sett bilder på honom är det svårt att dra slutsatsen att han skulle vara bror till just en blond småländska. I Skåne är han dock född och uppvuxen, vilket hörs på idiomet. Han berättade också i sitt Sommar om hur han med knytnävarna resolut försvarade sig, när han i unga år utsattes för mobbing.

När det gäller Sommar-programmen har jag föresatt mig att lyssna på dem utan förutfattade meningar, vilket i det här fallet alltså ledde till att jag fick mig till livs mer fotboll än jag sammanlagt har fått under årtionden. Jag förstår, och respekterar, att det här temat intresserar en massa andra människor, men mig, kallsinnige, lyckades Henke inte omvända.

Det som i stället gjorde intryck på mig var hans berättelse om den döde, yngste brodern, ett levnadsöde som uppenbarligen har lämnat ett djupt sår inom honom. Medan Henke skördade segrar på fotbollsplaner runt om i Europa, knarkade lillbrorsan ihjäl sig, trots hjälp med pengar och stöd på andra sätt, inklusive försök att sätta gränser. Och inte heller i dag tycks Henke ha hittat någon nyckel till varför det gick som det gick.

I de här styckena var programmet känslostarkt och mycket hörvärt, också för personer som likt mig inte är ett skvatt intresserade av fotboll. Fast ibland hade jag även här en känsla av att inte komma tillräckligt långt ”Under ytan”, för att citera titeln till en Uno Svenningsson-låt han spelade.

Bland det som Larsson spelade fanns sins emellan ganska olika artister som Peter Lemarc, Veronica Maggio och Bob Marley, och jag funderade, åtminstone till att börja med, över om det här helt och hållet var hans egna val. Men bland låtarna fanns också sådana som hade en personlig anknytning till honom: i fallet Cesaria Evora med ”Cabo Verde manda mantenha” är samabandet ju uppenbart. Och med Timbuktu, en annan skåning, delar han erfarenhet av den här landsändans mindre generösa sidor.

1 kommentar

  1. Jag lyssnade på halva programmet i går kväll, just där han började berätta om sin bror. Han tog upp medias behandling av inte bara broderns död, utan alla hans närmaste. Jag förstår hans ilska över att svenska folket vet att hans bror har dött, före honom. Hela den delen av programmet var starkt och bitvis nästan svårt att lyssna på. Fram för allt frågan: varför? Den fråga som måste ha plågat hela familjen under många år, en fråga det inte finns svar på.

    När jag gick på en ung väns begravning för många år sedan, en flicka som oförklarligt valt att ta sitt liv, sa prästen att den frågan får vi kanske aldrig svar på, men att varje människas liv har ett värde ändå. Det är inte hur vi dör som avgör, men i Henkes fall hade han inte så många minnen, eller kanske goda minnen, av sin bror. Jag blev förvånad över att han var så öppen med något så uppenbart sårigt. Det var starkt.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 07 03 11:47 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^