Melodikrysset nr 41 2008

11 oktober 2008 11:48 | Film, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 16 kommentarer

I dag började krysset lätt med den melodi som i Lill Lindfors’ tappning heter ”En man i byrålådan”.

Inte heller dagens andra svenska schlager, ”Vi ska hand i hand”, var svår att känna igen. Den har väl spelats in bland annat av Gunnar Viklund och så Vikingarna.

Men jag ska genast erkänna, att krysset också innehöll frågor som jag tyckte var besvärliga.

Det gällde till exempel den första dubbelfrågan, detta eftersom jag ser så få TV-serier och dessutom alltid har svårt att komma ihåg deras musikaliska temata. ”Skärgårdsdoktorn” har jag till exempel aldrig sett, men när jag hade fått ett par ledbokstäver började jag gräva i minnet efter långa serietitlar och hamnade rätt. Stefan Nilsson har jag på skiva och har också sett live, men jag fick googla på ”Skärgårdsdoktorn” för att komma på att det var han som hade skrivit filmmusiken.

Sen fastnade jag också på nästa fråga. Jag är varken bekant med Jane Horrocks eller med ”Things”, och ännu mindre har jag någonsin lyssnat på pojkband. Men Google hjälpte mig att identifiera Robbie Williams.

Ytterligare en fråga som jag säkert hade gått bet på om jag inte hade haft Google till hjälp var filmen om fysiska prestationer, för att använda Eldemans terminologi. Jag håller mig borta från allt som har med sport att göra och har följaktligen aldrig sett den brittiska filmen ”Triumfens ögonblick” med musik av Vengelis – den handlar tydligen om ansträngningar inför OS i Paris 1924. Några få ledbokstäver ledde mig dock till svaret ”ögonblick”, och sen rullade jag med hjälp av Google upp det jag ovan redovisar.

Resten hade jag för min del inte några våldsamma svårigheter med.

Det gäller till exempel dagens andra spelfilm, den som handlar om lejonet Elsa och i engelskt original heter ”Born Free” (på svenska ”Född fri”).

Klurig på ett kul sätt var frågan om Madonna och ”Hang Up”: från vilken grupp hade hon lånat ett inlagt tema? Uppenbarligen var det från ABBA, och hörde jag rätt, kom inlånet från ”Gimme! Gimme! Gimme!”. Den hörde jag senast i Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”.

Inlån av ett annat slag ägnar sig Jerry Lee Lewis åt på ”Last Man Standing”, som är en serie duetter med andra berömda artister. I ”Evening Gown” sjunger han tillsammans med Mick Jagger från Rolling Stones.

Mer inlån: Den melodi som vi känner som ”Ack Värmeland du sköna” återfinns även i Bedřich Smetanas ”Moldau”.

Mer klassisk musik: Vi hörde också ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Sergej Prokofiev.

En svensk klassiker, om än i en helt annan genre och skriven mycket senare, är Evert Taubes fina ”Min älskling, du är som en ros”:

Min älskling, du är som en ros

Svensk text: Evert Taube, 1943 (efter Robert Burns’ (1759-1796) ”A Red, Red Rose, 1794″)

Musik: Evert Taube (1890-1976), 1943 fritt efter argentinsk tango

Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.
Så underbar är du, min vän,
och ser så vacker ut,
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut!
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd!
Ja, älska dig, det ska jag än
när jorden ligger död.
Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen, skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.

Också Carl Anton – egentligen Carl Anton Axelsson – är en mycket fin vismakare. Här hörde vi honom i sin egen ”Moster Märta”.

Carl Anton är, i likhet med många andra framstående sångmakare, en man med hjärtat till vänster; jag har lyssnat på honom på socialdemokratiskt valmöte.

Allan Edwall var jag med om att ge ut på skiva, på arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc. Också honom älskar jag högt och rent. En av mina favoriter spelades i dagens melodikryss:

Kärleksvisa

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Som dagg och honung är din ljuva mund
som rosor doftar du i junilund
och lik en duva så vit och ren
är kärleken, är kärleken.

Men svart som natten är en trolös vän
och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå
att vänta på, att vänta på.

Men nu är kärlekens ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skrattar åt, vi skrattar åt.

Jo, så här kan livet vara.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Vänsterpartiet behövs om det ska finnas något vänsteralternativ i nästa val

10 oktober 2008 16:48 | Politik | 21 kommentarer

Som mina läsare vet, är jag en gammal kommunistätare. Historiskt sett, när Vänsterpartiet fortfarande förkortade sig VPK (där K stod för Kommunisterna) eller ännu tidigare SKP (Sveriges Kommunistiska Parti), reducerade sig partiet självt till att på sin höjd utgöra ett passivt röstunderlag till Socialdemokraterna, och då skulle jag aldrig ha kunnat tänka mig, att partiet ingick i någon regering tillsammans med Socialdemokraterna.

Jag är fortsatt kritisk till att det i Vänsterpartiet än idag finns människor, som själva betecknar sig som kommunister. Men man måste vara både blind och döv för att inte se, att partiet som helhet har ändrat karaktär: numera är partiet ett demokratiskt och socialistiskt parti, något som också socialdemokratin, åtminstone historiskt, har ansett sig vara, till och med ensamt vara.

Jag är inte mot samarbete med Miljöpartiet, åtminstone inte så länge det handlar om att betona samarbetet mellan (s) och (mp) som ett sätt att förstärka det gröna elementet i ett röd-grönt regeringsalternativ. Alla tankar som Miljöpartiet har om miljöpolitik och ett hållbart samhälle är förvisso inte realiserbara, men genom förhandlingar i dessa frågor med Miljöpartiet kan Socialdemokraterna förstärka en vänsterregerings profil i de livsviktiga överlevnadsfrågorna.

I andra avseenden kan socialdemokratins samarbete med Miljöpartiet (och bara Miljöpartiet) däremot bli livsfarligt från ett vänsterperspektiv. När det gäller många av verksamheterna i den gemensamma sektorn har Miljöpartiet en syn, som skulle göra det möjligt för partiet att samarbeta också med flertalet borgerliga partier. I de här frågorna intar mitt eget parti, Socialdemokraterna, numera en beklagligt vacklande hållning, och skulle partiet hamna i regeringskoalition med blott och bart Miljöpartiet, vore det väl inte alltför djärvt att gissa, att vi skulle få ännu fler privata alternativ under nästa mandatperiod.

Det enda parti som hårt motarbetar en sådan utveckling, rent av vill vrida utvecklingen tillbaka, är Vänsterpartiet. Och eftersom den här frågan är så viktig för mig (liksom för väldigt många andra socialdemokrater), fyller mig tanken på en (S)-(MP)-regering utan (V)-medverkan med en stor portion olust. Och ännu värre skulle det naturligtvis bli, om (V)-(MP)-konstellationen utökades med ett borgerligt parti, vilket som helst.

Mona Sahlins i VU och partistyrelsen uppenbarligen inte förankrade utspel har jag svårt att se poängerna med. Att hon i dag, fredag, har tvingats backa från sin nyss uttalade ståndpunkt (att Vänsterpartiet inte ens senare kan kvala in regeringsalternativet) gör inte saken bättre.

Visst kan hon ha en poäng i att det ibland finns en tendens hos Vänsterpartiet att förorda ekonomiskt mindre genomtänkta åtgärder. Men om det i vårt grannland Norge har gått att skriva regeringsprogram för en trepartiregering, där Vänsterpartiets systerparti SV ingår, varför skulle det inte gå här? Den aktuella fronten mellan partiledaren (S) och språkrören (MP) har därför sannolikt också andra orsaker: Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill driva en mittenpolitik utan för deras ledningar besvärande vänsterinslag.

Men det här är helt fel tänkt, åtminstone från normala socialdemokratiska utgångspunkter.

Märk den starka fackliga reaktionen, dessutom på mycket hög nivå, mot det som föreföll vara en exkludering av Vänsterpartiet ur alternativet till den sittande alliansregeringen. Visst finns det i LO-förbunden en skepsis mot Miljöpartiets energipolitik (en hållning som jag för övrigt inte personligen delar). Men det kommentatorerna hittills till stor del har missat är att de fackligt aktiva ser på Miljöpartiets politik i socialpolitiska och gemensamsektorrelaterade frågor med stor skepsis (en hållning som jag däremot personligen delar). I dessa frågor och i fördelningsfrågor samt i ytterligare ett antal frågor ser de fackligt aktiva inom LO, med rätta, Vänsterpartiets deltagande i ett regeringssamarbete som en nödvändig korrigeringsfaktor till den politik Miljöpartiet (och ibland dess värre Socialdemokraterna) företräder på de här områdena. Deras samlade ståndpunkt är den som även jag förfäktar: politiken måste vridas åt vänster!

Många socialdemokrater även i ledande ställning borde kunna inse, att Mona Sahlins utspel i regeringsfrågan (åtminstone i sin ursprungliga tappning) är taktiskt stolligt.

Skulle Vänsterpartiet ställas utanför oppositionens samlade regeringsalternativ, skulle detta ju inte på minsta sätt bidra till en högre grad av ekonomisk realism hos partiet i fråga. Och vad värre är: fältet skulle öppnas för Vänsterpartiet att öka, kanske fördubbla sin andel i opinionsundersökningarna och förmodligen i valet. När Gudrun Schyman var partiledare i Vänsterpartiet och Socialdemokraterna av socialdemokratiska väljare, bland annat inom facken, inte ansågs leva upp till sina gamla ideal, skedde en överströmning från (S) till (V).

Det kan ske igen, och då har väl Lars Ohly bara att tacka partiledaren i det större arbetarepartiet för hjälpen.

Puccinifest på Konsert & kongress i Uppsala

10 oktober 2008 14:30 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Höstens allra första konsert med Uppsala kammarorkester missade vi; då var vi i New York. Men i går, torsdag, var vi på plats för den andra i serien av säsongens abonnemangskonserter.

Före konserten åt vi middag på Amazing Thai i Kvarnen-gallerian vid Vaksala torg. Vi valde anka med mycket het thaikryddning. Ankan och de krispiga grönsakerna, alltsammans i stark sås, var mycket smakrika. Något så gott har jag inte ätit på länge.

Sen gick vi till Konserthuset, och då råkade jag ut för en sådan där osannolik olycka. Jag tog sikte på svängdörrarna och såg inte, att det mellan dem och mig fanns ett stycke glasvägg: slog pannan så hårt i glaset (som höll) att jag strax därefter, på toaletten invid garderoben, kunde se att jag blödde från ett litet sår ovanför högra ögonbrynet. Nå, lite kallt vatten fick blodet att koagulera, och några spår (mer än ett miniärr) av olyckan syns inte längre. Men jag får nog gå till optikern och kolla glasögonen…

I Konserthusets stora sal fick jag sedan full kompensation. Giacomo Puccini (1858-1924) firades 150 år efter sin födelse med musikalisk fest. Uppsala kammarorkester under ledning av sin estniske chefdirigent Maul Mägi var verkligen på toppen av sin förmåga, och med tanke på att Puccini har sin hemort i operavärlden, hade man engagerat också två ypperliga sångsolister: Charlotta Larsson, lírico spinto-sopran, och Aleksandrs Antonenko, ung spinto-tenor vars stavning av förnamnet visar, att han kommer från Lettland (han började som solist på Lettiska nationaloperan i Rīga; jag har varit där men inte hört honom), medan efternamnet indikerar ukrainskt ursprung. Båda kom mycket väl till sin rätt, inte minst i lyriska och dramatiska partier i operaarior och -duetter.

Delen före pausen inleddes med ljuv musik ur Puccinis två mest kända operor, ”Madame Butterfly” (1904) och ”La Bohème” (1896). Man kan ha många synpunkter på innehållet i så väl de här två operorna – jag har sett båda – och på andra, men här, i konsertformen, fokuserar man helt på den underbara musiken.

Manon Lescaut” har vi som bok (roman skriven 1771 av Abbé Prévost), men Puccinis operaversion från 1893 har jag aldrig sett. Och nu vet jag att jag – för att få höra ännu mer av musiken – gärna skulle se den på Operan också.

Puccinis operor är fulla av brytningar, mellan romantik och realism, mellan å ena sidan det italienska, å andra sidan det franska och även det tyska. Ändå har det Puccini har skapat en egen ton. Och den tonen träffade orkestern och dess dirigent samt de båda solisterna perfekt i går kväll.

Publikens jubel och stående applåder var mer berättigade än någonsin.

Kjell Eriksson hos Ordfront på Stadsbiblioteket

9 oktober 2008 15:37 | Deckare, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Kjell Erikssons nionde deckare om uppsalapolisen Ann Lindell heter ”Svarta lögner, rött blod” (Ordfront). Jag har köpt den men ännu inte läst den – jag återkommer med en recension.

Kjell Eriksson är i sina deckare en uppsalaskildrare av rang, och han har många läsare i sin hemstad. Ordfront – Kjell har varit lokalavdelningens ordförande – passar på att tillsammans med ABF och Stadsbiblioteket anordna en författarafton i Kerstin Ekman-salen på Stadsbiblioteket. Tid (i dag, torsdagen den 9 oktober) klockan 18.30. Det är fri entré, och det kommer säkert att bli trångt. Biljetter bokas i Stadsbibliotekets reception, telefon 018-727 17 00, e-post stadsbiblioteket.receptionen@uppsala.se. Biljetter hämtas senast klockan 18.00.

Själv kan jag inte gå, men jag har laga förfall. Jag och Birgitta ska gå på Konsert & kongress för att höra musik av Puccini. Men ni som inte ska gå dit, bör gå och lyssna på Kjell.

Krig och beredskapstid

9 oktober 2008 15:17 | Media, Politik | 6 kommentarer

Åter har jag fått några gamla Folket i Bild på posten; på Tradera köper jag regelbundet nummer som jag inte redan har.

Den här gången är tidningarna från krigsåret 1943.

Nummer 10 startar med en artikel om Sovjets unga generaler. Längre fram i tidningen berättar Stig Almqvist – den förr mycket berömde filmskribenten Robin Hood – om en rad kända franska filmskådepelare, som nu vistas som flyktingar i Hollywood. Ryssland och USA i gemensam front mot Nazityskland.

En rubrik på omslaget till nummer 13 fick säkert läsarna att hoppa till: ”Ryssarna i Berlin och alla tiders femtekolonn!” 1943? Nej, det här handlar om 1760. Man kunde göra lockande rubriker även 1943.

I samma nummer finns en artikel i en serie om striderna i Nordnorge 1940, närmare bestämt om hur de allierade intog Narvik. Den här artikelserien fortsätter i nummer 14 med en artikel om striden om Malmbanan och den fortsatta kampen om Narvik.

I nummer 14 hittar man också en artikel med rubriken ”Dagligt liv i Oslo”, om ransonering och stöveltramp och passivt motstånd.

Omställningen i yrkeslivet under krigsåren, då männen hade beredskapstjänst, speglas i bildreportaget i nummer 47, ”Kvinnlig lastbilschaufför”. Nödvändigheten körde över de invanda könsrollerna och kom sedan också efter kriget att spela en roll för att få allt fler kvinnor att gå in i yrkeslivet, även i tidigare mansdominerade delar av detta yrkesliv.

Beredskapsfolket har under den här tiden en särskild avdelning i tidningen, ”Folket i fält”, där man hittar allt från beredskapshumor till karikatyrtävling.

Filmartikeln i nummer 14 handlar om inspelningen av Ernest HemingwaysKlockan klämtar för dig”. Föga förvånande ligger fokus i artikeln på Ingrid Bergman i en av huvudrollerna – men alla vi som har läst boken, då som nu, vet att dess handling utspelas under spanska inbördeskriget och att Hemingways storartade roman har en starkt antifascistisk tendens.

I sin långa serie om människor i olika yrken har Folket i Bild i detta nummer hunnit fram till ubåtsmatrosen. Till formen är artikeln opolitisk, men samtliga läsare kände ju till varför det var nödvändigt för Sverige att ha ett starkt ubåtsförsvar.

Av en slump (?) har jag med en annan försändelse innehållande gamla Folket i Bild fått också nummer 17 1943 av tidningen Folk och Försvar. Huvudartikeln där har rubriken ”Ulventragedins sista akt” och handlar om jordfästningen av de 33 döda från ubåten Ulven, som gick på en mina.

Visst finns här också artiklar som ”Söta lottor i det gröna”, men udden i de viktigare artiklarna är klar: Vi ser flygbilder av det sönderbombade Hamburg, och ledaren, ”Åter klar kurs”, medger att ”transiteringarna har blivit en olycklig historia, som tärt på vår andliga motståndskraft”. Men nu gäller följande: ”Den svenska utrikeskursen är åter klar och otvetydig och inom Sveriges gränser finns inga andra soldater än svenska.”

Det är intressant att ta del av material som inte är efterhandstolkningar av tiden utan direkta uttryck för de stämningar som fanns då.

Nobelpriset i litteratur till Jean-Marie Gustave Le Clézio

9 oktober 2008 13:48 | Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Jag hör till dem som läser mycket skönlitteratur; vi har också ett omfattande eget bibliotek. Det gör att jag oftast har läst åtminstone något av de författare som får nobelpriset i litteratur.

Så inte den här gången. Det finns inte en enda bok av Le Clézio i bokhyllan, och jag har heller inte läst någon. Le Clézio är en lucka i min litterära bildning.

Det får ses som en försummelse. Jag ska läsa honom, inte på grund av snobbism eller plikt utan för att jag blev nyfiken efter presentationen i radio.

Vad borde jag börja med?

En ny generation radikala socialdemokrater

8 oktober 2008 15:15 | Media, Politik | 3 kommentarer

SSUs Tvärdrag håller, under Jens Lundbergs och Daniel Suhonens redaktörskap, på att bli den verkligt oumbärliga tidskriften för socialdemokratisk debatt.

I nummer 4 2008 har jag särskilt fäst mig vid var sitt bidrag från och så ett samtal mellan Katrine Kielos, Magnus Wennerhag och Kajsa Borgnäs. Katrine har många av oss tidigare läst på hennes nu nedlagda blogg, men man kan numera läsa henne bland annat i Dagens Arena. Magnus knöt jag till den socialdemokratiska programkommissionens sekretariat, medan jag fortfarande fanns kvar där; numera är han bland annat redaktionssekreterare för Fronesis. Kajsa är ordförande i Socialdemokratiska studentförbundet; henne kan man bland annat följa på hennes blogg, som det finns länk till här intill.

Det har funnits perioder då jag har tappat nästan all tro på att socialdemokratin skulle komma tillbaka som en samhällsomvandlande vänsterkraft i svensk politik. Denna pessimism har fått sin näring inte minst av att då både SSU och Studentförbundet har dragit ändå längre åt höger – det har alltså funnits föga hopp om framtiden. Men det har alltså lönat sig att vänta tiden an: de här tre, och många fler med dem, ger både nyliberalismen och de oreflekterade anpassningshållningarna, som fortfarande finns hos alltför många socialdemokrater i ledande ställning, en match. Ett par citat från Kajsa Borgnäs: ”Socialdemokratins förmåga att sätta ord på människors upplevelser, samla folk kring gemensamma visioner och begrepp har tappats bort.” ”Sedan tjugo år tillbaka finns få, om ens någon politiker som förmår lyfta denna människors latenta dröm om jämlikhet till en konkret vision för förändring.”

Och ett från Katrine Kielos: ”Progressiv politik kan skapa en känsla för det möjliga. En känsla för att människor som arbetar tillsammans kan och ska göra världen bättre. Det är vad socialdemokratin handlar om i grund och botten. Att människor har skyldigheter mot varandra liksom mot sig själva och att det goda samhället bör uppmuntra oss. Inte hålla oss tillbaka. Människan kan styra sitt öde och behöver inte överlämna det åt marknadskrafterna. Men då behövs mer politik. Inte mindre. Den svåra frågan om hur, är vad en ny socialdemokrati måste besvara.”

Dagens unga radikala socialdemokrater är inte längre rädda att tala i termer av klass – och hos dem finns alldeles självklart också ett könsperspektiv, när det gäller samhället och dess maktstrukturer. Magnus Wennerhag ser i sitt bidrag de nya rättviserörelserna, de som samlas i World Social Forum, som världsvida bundsförvanter till den arbetarklassbaserade nationella socialdemokratin.

I det av Moa Elf Karlén sammanfattade samtalet pekar de ut sådant som jämlikhet, antikapitalism och hållbarhet som de viktigaste målen för socialdemokratisk politik.

De tankar som var bärande också i 1990 års socialdemokratiska partiprogram har alltså kommit till heders igen.

Bara 100 kronor kostar en årsprenumeration, sex nummer, på Tvärdrag. Anmäl dig som prenumerant och mejla namn och adress till tvardrag@ssu.se.

Svar i svåra krysset

7 oktober 2008 18:39 | Media, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Varje måndag köper jag Aftonbladet-bilagan Kryss & Quiz, fylligare nu än när jag först började köpa den och lösa alla kryssen där. Det vill säga, Östen Nilssons Sportkrysset löser jag aldrig. Jag har visserligen provat och lyckats med hjälp av Google, men det känns meningslöst, eftersom jag ju aldrig läser sportsidor eller ser sport i TV.

Annat, till exempel Elli ArbaeusVetenskapskrysset, envisas jag dock att lösa, även om jag som gammal latinare har handikappet att inte kunna mycket om naturvetenskap.

Min personliga favorit bland Aftonbladets krysskonstruktörer är Anna Hagberg. Hennes kryss är lagom kluriga. Dessutom älskar jag att lösa hennes krypto, Kryptiskt.

Kul, eftersom det utmanar ordfantasin, men inte särskilt svårt är Lars Fjellströms Tvetydigt. Kul och inte heller särskilt svåra, ibland dock lite slängiga i formuleringarna, är Mattias Sigurdssons kryss. Ordflätan Bikupan har däremot blivit för lätt när den nu görs av Eva Ohlin Särman i stället för, som tidigare, av Claudia Sigurdsson som verkligen kunde sätta ens kombinationsförmåga på prov.

Jag löser också, vecka efter vecka, Bengt Löfstrands Svåra krysset. I allmänhet går det att klara på allmänbildning.

I veckans upplaga fanns dessutom en fråga som var extra lätt, åtminstone för mig: ”Kokk som skriver”, tre bokstäver.

Min vana trogen – ni melodikrysslösare vet vad jag syftar på – skickar jag dock aldrig in svaren, ens när jag själv finns med bland dem.

Tillbaka till Brooklyn – och the Village

7 oktober 2008 12:56 | Musik | Kommentering avstängd

Om Dave van Ronk (1936-2002) har jag tidigare skrivit – se Kulturspegeln, Musik.

På den CD som föranleder det här, ”Going Back to Brooklyn” (Hightone Records HCD 8192, 2006, som innehåller inspelningar från 1991), finns hans ”Left Bank Blues”, där titeln syftar på ett besök i Paris och Vänstra stranden, och som Rosalie Sorrels skriver i texthäftet, finns det hos van Ronk mycket som är besläktat med det som franskspråkiga kabaréartister (Brel, Piaf, Aznavour) gjorde. Men om man går från texterna till musiken, hittar man hos van Ronk en mycket större bredd och variation. På hans repertoar finns inte bara folksånger och blues utan också jug- och washboardbandmusik, jazz och ragtime. Och så skrev han alltså ballader i singer/songwriteranda. Den här skivan innehåller bara låtar med text och musik av van Ronk själv och vetter alltså åt det sist nämnda hållet. Men där finns enstaka nummer som har omisskännliga drag av irländsk musik (”Luang Prabang” à capella och den likaledes rent vokala ”Tantric Mantra” samt ”Last Call” som låter som en irländsk fyllevisa). Och där finns ragtimemusik, som blir mjukare på van Ronks gitarr: ”Antelope Rag” och ”The Gaslight Rag”.

The Gaslight hette ett berömt ställe i the Village, och det leder oss vidare till nästa tema:

Han inte bara umgicks med och spelade ihop med många av dem som vi här i Sverige känner bättre till än Dave van Ronk: Joni Mitchell, Tom Paxton, Leonard Cohen. Och Bob Dylan – läs de mycket uppskattande omdömena om van Ronk i Dylans memoarer!

Vilken fin låtskrivare van Ronk var framgår av de tre inledande låtarna på CDn: ”Losers”, en hes ballad från 1982, ”Blood Red Moon”, en blues i Robert Johnsons anda, och den vemodiga och vackra ”Honey Hair”, här inte som ursprungligen i 4/4s takt utan, som van Ronk själv skriver: ”Here it is in 5/4 (more or less), the way it shouold be”.

Och den avslutande kärleksballaden ”Another Time and Place” är helt underbar.

Folkmusik med Pete Seeger

6 oktober 2008 20:58 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Under besöket i New York köpte jag bland annat en CD med Pete Seeger, ”Folk Music of the World” (Collectables COL-CD-0867, 2006). Jag tyckte, när jag kollade den i skivaffären, att det mesta som fanns på den redan föreföll finnas i mina samlingar men kände inte igen omslaget. Väl hemma såg jag, att jag redan har exakt det här urvalet. Men fortfarande finns på omslaget en Pete Seeger, som är betydligt äldre än då han i själva verket sjöng in de här sångerna.

Inspelningarna är nämligen gjorda mycket tidigt, på den tiden då mannen som senare grundade Folkways fortfarande drev skivbolag under namnet Asch Recordings. Moe Asch hade nämligen då en medfinansiär, som han dock inte drog jämt med – eller om det nu var tvärt om. Hur som helst: de båda kompanjonerna skilde på sig. Asch startade Folkways med ungefär samma inriktning på utgivningen. Det dittills utgivna var det, om jag har förstått saken rätt, lite slagsmål om, men i ett stort antal fall hamnade det utgivna materialet hos både Asch och hans före detta kollega. Och det är den före detta kollegans del av arvet som i dag finns hos Collectables.

Liksom Folkways, senare Smithsonian Folkways, har Collectables putsat upp ljudet från de gamla inspelningarna, så att det håller modern klass. Och det här urvalet av folkmusik, insjungen av Seeger, har stor bredd och god kvalitet, även om titeln, ”Folk Music of the World”, innebär en överdrift – de flesta sångerna är amerikanska.

Men inget ont i det. Där finns ”Black Is the Colour of My True Loves Hair”, ”The Fox”, ”Joshua Fit the Battle of Jericho”, ”Winnsboro Cotton Mill Blues”, ”In the Evening When the Sun Goes Down” och den underbara kärlekssången ”Kisses Sweeter than Wine”, den som min hustru spelade för mig (med just Pete Seeger), när hon var sommarpratare i radio.

Av det internationella sångmaterialet kan nämnas ”Ariran”, sydafrikanska ”Bayeza” och en urgammal tysk sång, ”Die Gedanken Sind Frei”, som fick ny betydelse i koncentrationslägrens Tyskland – jag publicerade texten plus Roland von Malmborgs översättning, ”Tankar är fria”, i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma). Intressant att notera är också att Seeger då, förmodligen i samma anda, har tagit med en israelisk sång, ”Road to Eilat”; senare har ju den vänster han tillhör blivit starkt israelkritisk.

Och på tal om politik: Skivan innehåller också ”Joe Hill”, den sång som på svenska kallas ”Balladen om Joe Hill”. Här passar jag på att göra en utvikning:

Jag har genom min mycket spridda sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) i stor skala spritt Joe Hills (det vill säga den till USA utvandrade gävlebon Joel Hägglunds) sånger, så väl i sina amerikanska original som i svenska versioner. 1970 tog jag också med ”Balladen om Joe Hill” i min andra sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma):

Balladen om Joe Hill

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Dom sa du hade mördat nån
vid Salt Lake Citys sjö.
Dom sköt dej mitt i hjärtat, Joe.”
Han sa: ”Jag kan ej dö.”
Han sa: ”Jag kan ej dö”.

”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.
Vill mera till än krut.”

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.
Vår organisation.”

”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen.”

”Från San Diego och till Maine,
varhelst vår kamp slår till
för mänskovärde, lag och rätt,
där hittar ni Joe Hill.
Där hittar ni Joe Hill.”

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Upp till kamp!” innehåller också noter och den amerikanska originaltexten, ”Joe Hill” av Alfred Hayes:

Joe Hill

Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

”In Salt Lake, Joe, by God,” says I
Him standing by my bed,
”They framed you on a murder charge.”
Says Joe, ”But I ain’t dead,”
Says Joe, ”But I ain’t dead.”

”The copper bosses shot you, Joe,
They killed you, Joe,” says I.
”Takes more than guns to kill a man,”
Says Joe, ”I didn’t die,”
Says Joe, ”I didn’t die.”

And standing there as big as life
And smiling with his eyes
Joe says, ”What they forgot to kill
Went on to organize,
Went on to organize.”

”Joe Hill ain’t dead,” he says to me,
”Joe Hill ain’t never died.
Where workingmen are out on strike
Joe Hill is at their side,
Joe Hill is at their side.”

”From San Diego up to Maine
In every mine and mill
Where workers strike and organize,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill.”

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

I min ingress till sången i ”Upp till kamp!” noterar jag, att hjälteballader om enskilda människors bedrifter inte ingår i Joe Hills repertoar: Det är alltid organisationen, IWW, som står i förgrunden. Men i och med att Joe Hill avrättades, hade IWW fått en martyr. Joe Hill blev snabbt en legend. ”Mannen som aldrig dog” heter Barrie Stavis’ Joe Hill-biografi, och Alfred Hayes’ dikt från 1925, tonsatt 1938 av Earl Robinson, har samma tema.

Amerikansk text med noter finns i
Frederik Hetmann: ”Protest – Lieder aus der Welt”, Fischer Bücherei, 1967.
Waldemar Hille: ”The People’s Song Book”, Boni and Gaer, 1948 / Oak Publications, 1967.
Irwin Silber: ”Lift Every Voice! The Second People’s Songbook” – introduction by Paul Robeson, Oak Publications, 1953.

Svensk text med noter finns i
Rune Lindström: ”Joe Hills sånger”, Abr. Lundquist musikförlag, 1963.
Röd front” (stencilerad sångbok), Clarté / Zenit, 1967.
Fred Åkerström: ”Dagsedlar åt kapitalismen”, Multitone AB musikförlag, 1967.

Den amerikanska originaltexten finns insjungen på
Joan Baez: ”One Day at a Time”, Vanguard VSD 79310.
Ronnie Gilbert: ”Songs for a Better Tomorrow”, UAW Education Department and John O’Brien Productions Inc.
Paul Robeson: ”Ballad for Americans”.
Paul Robeson: ”Let Freedom Sing!”, Othello L-301.
Earl Robinson: ”Earl Robinson singt”, Eterna 4 10 038.
Pete Seeger: ”The Rainbow Quest”, Folkways FA 2454 – finns tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways.
Pete Seeger: ”Songs of Struggle & Protest: 1930-1950”, Folkways FH 5233, 1959 – finns tillgänglig på CD från Smithsonian Folkways.

Den svenska texten finns insjungen på
Monica Nielsen: ”Monica Nielsen – Sandro Key-Åberg”, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF EP:1.
Fred Åkerström: ”Dagsedlar åt kapitalismen”, Metronome MLP
5291.

Seeger, för att avslutningsvis återvänd till honom igen, har också med sånger på den här CDn, vilka är amerikaniserade men har till exempel irländskt eller, som i fallet ”Michael Row the Boat Ashore”, karibiskt ursprung. Hans röst är stark och klar och intensiv, och han spelar oftast banjo, ibland tolvstängad gitarr – här förekommer också à capella-sång.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^