1968 – inte ett rött år utan ett par röda årtionden

21 oktober 2008 20:05 | Politik, Ur dagboken | 31 kommentarer

22-23 oktober 2008 har Folkrörelsernas arkivförbund jubileumskonferens på Runöskolan. Förbundet fyller 40 år, och då kan man lätt räkna ut att dess födelseår var det magiska året 1968.

Jag har blivit ombedd att i morgon, onsdag, delta i ett seminarium med rubriken ”Inte bara kårhuset – 68 från olika perspektiv”. Samtalsledare är Ingvar Söderström, tidigare på LO, och i samtalet deltar Karin Englund från Folkrörelsernas arkivförbund (tidigare chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek), Christina Florin, professor i historia vid Stockholms universitet, Åke Pettersson (c), Johan Westrin (m) och så jag själv. Det bör också nämnas att seminariet föregås av en föreläsning av Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola och författare med egen bakgrund i en av den röda epokens rörelser, den trotskistiska.

Minnesprogrammen i TV och minnesartiklarna kring fenomenet 1968 har inte helt oväntat ofta fokuserat på de mer bjärta inslagen, som kårhusockupationen och den så kallade Rebellrörelsen och dess excesser. Detta hör naturligtvis till ämnet, men seminariets ingång, ”inte bara kårhuset”, vidgar perspektivet på ett nödvändigt sätt.

I mina seminarieförberedelser har ingått att jag har läst om en bok om 1968 av Kjell Östberg, professor i historia och föreståndare för det samtidshistorisks institutet vid Södertörns högskola, dessutom med samma politiska bakgrund som Håkan Blomqvist. Den här boken heter ”1968 – när allt var i rörelse” (Prisma, 2002) och har underrubriken ”Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna”.

Det här är en utmärkt bok, inte bara för att den täcker in nästan alla tänkbara aspekter på vad som under 1960- och 1970-talen hände på olika samhällsområden. Till bokens förtjänster hör också att den ser fenomenet 1968 i ett mycket längre tidsperspektiv. Kjell Östberg ser att det sena 1960-talets och det tidiga 1970-talets röda våg har rötter redan i det sena 1950-talets liberala (själv skulle jag hellre använda begreppet kulturradikala) strömningar och hos de radikala ”early risers” som fanns redan under 1960-talets första hälft. Han ser också att 1968 har en fortsättning inte bara i 1970-talets sekteristiska kommunistpartier utan också i miljö- och kvinnorörelserna. Det tidiga 1970-talets gröna våg fick till exempel fäste i CUF och bidrog till Centerns och Thorbjörn Fälldins valframgång 1976. Ur samma våg föddes sedan Miljöpartiet.

Många förknippar i dag 1968 med sekterism, vilket är sant och blir ännu mer sant när vi kommer in i 1970-talet. Men Kjell Östbergs formulering, ”när allt var i rörelse”, ger en sannare bild inte bara av 1968 utan också av de röda årtiondena i deras helhet. Och han bemödar sig om att försöka förklara varför den här utvecklingen kom till stånd.

Som många andra pekar han på den väldiga breddning av rekryteringen till den högre utbildningen som ägde rum under 1960-talet. 1950 fanns det 11.000 studenter vid Sveriges universitet, 1960 (mitt andra år vid Uppsala universitet) 36.000 och 1970 125.000. Tala om utbildningsexplosion!

Till bilden hör att det också blev ekonomiskt lättare för ungdomar utan rika föräldrar att läsa vid universitet; de ekonomiska villkoren tillät till och med att studenterna kunde tillåta sig andra aktiviteter än just studier.

Avigsidan av det här var förstås att det lavinartat växande antalet studenter inte utan vidare kunde räkna med att få jobb som hänfördes till övre medelklassen eller rent av överklassen.

Mycket annat verkade i samma riktning, nämligen att hela samhällsklimatet blev mer ifrågasättande. En mer aktiv kulturpolitik ökade möjligheterna för skapande människor, som inte satt fast i invanda föreställningar, att förnya både kulturliv och samhällsdebatt; ramen för den senare hade utvidgats redan av det sena 1950-talets och det tidiga 1960-talets kulturradikalism i medierna. Helt nya media kom till: med elstencilapparater och nya typer av offsetmaskiner kunde man relativt billigt framställa enkla tidskrifter (”bulletiner”). I bokbranschen ägde det rum en pocketbokrevolution.

Ett växande antal svenska studenter åkte på stipendievistelser i USA och kom hem med först intryck av raskravallerna, senare protesterna mot vietnamkriget. De stora studentkullarna med sina ökade språkkunskaper kunde över huvud taget snabbt uppfatta och sprida nya strömningar som fanns på annat håll, till exempel i Västeuropa.

Inte bara tidningarna utan nu också TV med sin bildmässiga genomslagskraft förmedlade konfliker i fjärran länder. Fokus flyttades från konflikt till konflikt: Algeriet, Sydafrika och så den viktigaste av dem alla, Vietnam.

Det viktiga med hela den här epoken, 1960- och 1970-talen, var att allt faktiskt var i rörelse – det var en spännande epok att leva i som ung, och den var verkligen inte stöpt i samma form.

Kulturellt omspände den allt från nyenkelhet och rörelse i konsten och happenings till kampsånger och politisk teater. Ta den så kallade proggmusiken som exempel: Den omfattade allt från nya uttrycksformer, trubadurer och Blå Tåget till strikt partikontrollerade skivutgåvor på KPML(r)s skivbolag Proletärkultur.

Pornografin kom och segrade – men kritiserades snart för sin manschauvinism och kvinnosyn.

Organisatoriskt fanns allt från anarkiserande grupper till stalinistisk partidisciplin respektive KFMLs/SKPs enhetsfronter.

Politiskt fanns allt från sociala aktionsgrupper och kvinnoorganisationer till 1970-talets partier av leninistisk modell.

Och, som jag redan har nämnt: med 1970-talets gröna våg kom en radikalisering av Centerns ungdomsförbund och, senare, Miljöpartiet.

Många fler exempel kunde nämnas.

Socialdemokratins radikalisering under den här epoken nämns också av Östberg, men mest kort i bokens avslutning: ökad styrning av näringslivet, socialiseringar, företagsdemokrati, kollektiv kapitalbildning (löntagarfonder) och annat sådant. Tidigare har framför allt SSU nämnts som en av rekryteringskällorna till 1960- och 1970-talens nya vänster och, förstås, till FNL-grupperna.

Nu var socialdemokratins radikalisering under de röda åren, framför allt Palme-epoken, verkligen inte bara någon enkel reflex av vad yttervänstern försökte föra upp på den politiska agendan. Det jag saknar i Östbergs bok är en parallell och framför allt fördjupad skildring av vad som under den här perioden ägde rum inom socialdemokratin. Den finns där fläckvis men är inte tillräckligt utförd.

Det tidiga 1960-talets socialdemokratiska studentförbund, där jag var verksam, var – det har också Östberg medgett vid ett seminarium där vi båda deltog – just det han kallar ”early risers”, både när det gäller samhällsdebatten i stort och när det mer specifikt gäller radikaliseringen av socialdemokratins egen politik. Det gäller sådant som EU-motståndet, kritiken av USAs krig i Vietnam (Uppsala läns socialdemokratiska partidistrikt krävde, innan De förenade FNL-grupperna hade bildats, svenskt erkännande av Nordvietnam), demokrati i det ekonomiska livet samt jämställdhetspolitik (Alva Myrdal-gruppens rapport ”Jämlikhet”, där jag var en av författarna, fick snabbt igenom kravet på särbeskattning, och gruppen fick snart, efter en riksdagsmotion av Birgitta Dahl, också genomslag för kravet på full utbyggnad av daghemmen) – mycket annat skulle kunna nämnas.

Jämlikhetsgruppen, gemensam för socialdemokratiska partiet och LO, tillkom för övrigt efter en kongressmotion av Socialdemokratiska studentförbundets förra ordförande Anna-Greta Leijon. Östberg publicerar talande statistik (hämtad från historikern Bengt Lundberg) över hur många gånger ordet ”jämlikhet” har förekommit i de socialdemokratiska kongresshandlingarna under efterkrigstiden:

1948 173
1952 263
1956 301
1960 513
1964 577
1967 1.270
1968 3.103
1969 4.682 (vilket motsvarar 3,2 noteringar per protokollsida).

De röda årtiondena diskuteras också i debattboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Boken innehåller bidrag inte bara av socialdemokrater utan också av andra som, åtminstone i dag, har ett annat perspektiv. Men den innehåller material som är relevant, om man vill ha en allsidig bild av socialdemokratisk politik under 1960- och 1970-talen på områden som ideologi, kultur, ekonomisk demokrati, jämlikhet, jämställdhet (bland annat daghemsutbyggnaden), EEC/EU, internationell solidaritet med mera. Läs den gärna parallellt med Östbergs bok!