Puccinifest på Konsert & kongress i Uppsala

Höstens allra första konsert med Uppsala kammarorkester missade vi; då var vi i New York. Men i går, torsdag, var vi på plats för den andra i serien av säsongens abonnemangskonserter.

Före konserten åt vi middag på Amazing Thai i Kvarnen-gallerian vid Vaksala torg. Vi valde anka med mycket het thaikryddning. Ankan och de krispiga grönsakerna, alltsammans i stark sås, var mycket smakrika. Något så gott har jag inte ätit på länge.

Sen gick vi till Konserthuset, och då råkade jag ut för en sådan där osannolik olycka. Jag tog sikte på svängdörrarna och såg inte, att det mellan dem och mig fanns ett stycke glasvägg: slog pannan så hårt i glaset (som höll) att jag strax därefter, på toaletten invid garderoben, kunde se att jag blödde från ett litet sår ovanför högra ögonbrynet. Nå, lite kallt vatten fick blodet att koagulera, och några spår (mer än ett miniärr) av olyckan syns inte längre. Men jag får nog gå till optikern och kolla glasögonen…

I Konserthusets stora sal fick jag sedan full kompensation. Giacomo Puccini (1858-1924) firades 150 år efter sin födelse med musikalisk fest. Uppsala kammarorkester under ledning av sin estniske chefdirigent Maul Mägi var verkligen på toppen av sin förmåga, och med tanke på att Puccini har sin hemort i operavärlden, hade man engagerat också två ypperliga sångsolister: Charlotta Larsson, lírico spinto-sopran, och Aleksandrs Antonenko, ung spinto-tenor vars stavning av förnamnet visar, att han kommer från Lettland (han började som solist på Lettiska nationaloperan i Rīga; jag har varit där men inte hört honom), medan efternamnet indikerar ukrainskt ursprung. Båda kom mycket väl till sin rätt, inte minst i lyriska och dramatiska partier i operaarior och -duetter.

Delen före pausen inleddes med ljuv musik ur Puccinis två mest kända operor, ”Madame Butterfly” (1904) och ”La Bohème” (1896). Man kan ha många synpunkter på innehållet i så väl de här två operorna – jag har sett båda – och på andra, men här, i konsertformen, fokuserar man helt på den underbara musiken.

”Manon Lescaut” har vi som bok (roman skriven 1771 av Abbé Prévost), men Puccinis operaversion från 1893 har jag aldrig sett. Och nu vet jag att jag – för att få höra ännu mer av musiken – gärna skulle se den på Operan också.

Puccinis operor är fulla av brytningar, mellan romantik och realism, mellan å ena sidan det italienska, å andra sidan det franska och även det tyska. Ändå har det Puccini har skapat en egen ton. Och den tonen träffade orkestern och dess dirigent samt de båda solisterna perfekt i går kväll.

Publikens jubel och stående applåder var mer berättigade än någonsin.