Hos barnbarnen – och så tillbaka i Öregrund

17 oktober 2008 17:22 | Barnkultur, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Vi bor nu åter i lägenheten i Uppsala men försöker fortfarande över helgerna åka ut till sommarhuset i Öregrund.

Så i går eftermiddag – efter att ha gett en mycket lång miljöintervju – tog Birgitta bussen till Öregrund. Själv cyklade jag med matkasse och helgpackning till Kerstins och Bos hus på Kadettgatan och fortsatte sen först till Klaras dagis och därefter till Domarringens skola, där Viggo går i sexårsverksamhet.

Det är alltid så roligt att hämta Klara på dagis: hon blir så uppenbart glad över att morfar kommer. Det var ett slag sen vi sist träffades, så nu studerar hon morfar noga och säger sen:
– Såna där har pappa också nu.

Eftersom hon pekar mot min panna förstår jag, att det är rynkorna där hon syftar på.

Med Klara i vagnen, som jag har på släp efter min cykel, fortsätter vi mot Viggos skola. Just innan vi ska korsa en av de stora gatorna på vägen, möter vi i den ganska trånga passagen en skolkille på cykel på väg åt motsatt håll. Det bär sig inte bättre än att vi stöter ihop, ganska hårt – men ingen av oss faller. Han frågar hur det gick, och jag säger att det är OK. Men sen ser jag en blånad och ett blödande sår på vänster knoge. I dag har jag sårskorpa där.

Från Klara i cykelkärran hörs egendomligt nog ingenting. Hon sover nämligen, sover fortfarande när vi kommer till Domarringen. Jag hittar en glad Viggo i klättertagen, och eftersom Klara sover och inte kan lämnas, går han själv in i skolan och hämtar sina grejor. Däremot behöver han hjälp med kombinationslåset till sin cykel. Han kan kombinationen, men låset kärvar och är svårvridet. Sen cyklar vi vidare hemöver.

Den här gamle morfarn märker nu att hans kondis verkligen inte är vad den har varit. Uppsala har för all del mycket lite av höjdskillnader, men att släpa med cykelkärran uppför de stigningar som ändå finns är svårt att klara cyklande. Morfar får ständigt kliva av cykeln och dra den och släpkärran uppför. Och sen prövas vigheten, när man åter ska ha högra benet över ramen.

Men till slut är vi hemma, och då vaknar Klara pigg och glad.

I köket får barnen var sitt glas Coop chokladmjölk. Vid en häftig rörelse råkar Klara välta sitt glas, så att innehållet rinner ut över bordet och ner på golvet. Morfar är inte alls arg på henne utan börjar torka upp, men Klara börjar – med en ”stor” treårings självkänsla gråta och låter sig inte tröstas förrän storebror Viggo också har tröstat henne.

Jag tycker mycket om de här båda syskonens förhållande till varann!

Till middag lagar morfar potatisbullar med bacon, och båda barnen gillar maten. Viggo tar till och med om. Klara men inte Viggo vill ha saltgurka till.

Efter middagen är vi nere i källaren och leker fram till dess att jag och Klara går upp till vardagsrummet för att se Bolibompa i TV. Viggo ansluter när det är dags för en film om Lotta på Bråkmakargatan.

Bo kommer hem och avlöser mig en stund efter sju. Jag tar mina väskor och går till busshållplatsen – bara för att finna att det nyss har gått en buss. Men om nästa buss kommer enligt tabelltid, kommer jag att ha fem minuter på mig – fullt tillräckligt – för att hinna med 19.45-bussen till Öregrund.

Dess värre kommer bussen åtta minuter efter tabelltid till hållplatsen, och under färdens gång lyckas chauffören inte hämta in något av den förlorade tiden, snarare tvärt om. Så jag missar öregrundsbussen. Nästa avgång är en timme senare. Så jag går in på Uppsala C och ringer Birgitta om förseningen.

Buss 811 fylls redan från starten – ett halvt dussin får till och med stå. En stund efter start släcker chauffören takbelysningen, och det går heller inte att tända läslamporna. Jag är verkligen sur över det här. Det händer nämligen ständigt – busschaufförerna tycks hata belysning inne i bussen. Ofta får man gå fram till dem och be dem sätta på den del av belysningen, som läslamporna är kopplade till. Är de principiella motståndare till läsning?

Sent, sent på kvällen kommer jag i alla fall till slut ut till sommarhuset och Birgitta. Också hon kom ut först i skymningen, men hon har ändå varit en sväng runt trädgården och fått ihop små buketter med rosor, krasse och en och annan seglivad ringblomma.

I dag har hon varit ute och klippt stora delar av gräsmattan, i hennes fall för första gången med den nya gräsklipparen. Hon tycker som jag: den är mycket effektiv, inte minst när det gäller att pulvrisera alla löv som har fallit ner, och också lättstartad – den har elstart. Men hon som jag tycker att den är tung i uppförslut.

Själv har jag inskränkt mitt liv utomhus till att gå till Konsum och handla. Det är min tur att laga mat i dag.

Nu har vi tillsammans suttit på glasverandan och hört debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i radio. Det slog väl inte direkt gnistor om den. Men jag noterar, med tillfredsställelse, att Mona är mer påläst nu på olika sakområden än hon var på partisekreterartiden, när jag kunde iaktta henne på nära håll. Och jag noterar, med obehag, att Fredrik Reinfeldt snodde sig som en ål inför frågan, hur han skulle ställa sig till Sverigedemokraterna, om partiet kom in i riksdagen och fick vågmästarställning.