Kjell Eriksson hos Ordfront på Stadsbiblioteket

Kjell Erikssons nionde deckare om uppsalapolisen Ann Lindell heter ”Svarta lögner, rött blod” (Ordfront). Jag har köpt den men ännu inte läst den – jag återkommer med en recension.

Kjell Eriksson är i sina deckare en uppsalaskildrare av rang, och han har många läsare i sin hemstad. Ordfront – Kjell har varit lokalavdelningens ordförande – passar på att tillsammans med ABF och Stadsbiblioteket anordna en författarafton i Kerstin Ekman-salen på Stadsbiblioteket. Tid (i dag, torsdagen den 9 oktober) klockan 18.30. Det är fri entré, och det kommer säkert att bli trångt. Biljetter bokas i Stadsbibliotekets reception, telefon 018-727 17 00, e-post stadsbiblioteket.receptionen@uppsala.se. Biljetter hämtas senast klockan 18.00.

Själv kan jag inte gå, men jag har laga förfall. Jag och Birgitta ska gå på Konsert & kongress för att höra musik av Puccini. Men ni som inte ska gå dit, bör gå och lyssna på Kjell.

Krig och beredskapstid

Åter har jag fått några gamla Folket i Bild på posten; på Tradera köper jag regelbundet nummer som jag inte redan har.

Den här gången är tidningarna från krigsåret 1943.

Nummer 10 startar med en artikel om Sovjets unga generaler. Längre fram i tidningen berättar Stig Almqvist – den förr mycket berömde filmskribenten Robin Hood – om en rad kända franska filmskådepelare, som nu vistas som flyktingar i Hollywood. Ryssland och USA i gemensam front mot Nazityskland.

En rubrik på omslaget till nummer 13 fick säkert läsarna att hoppa till: ”Ryssarna i Berlin och alla tiders femtekolonn!” 1943? Nej, det här handlar om 1760. Man kunde göra lockande rubriker även 1943.

I samma nummer finns en artikel i en serie om striderna i Nordnorge 1940, närmare bestämt om hur de allierade intog Narvik. Den här artikelserien fortsätter i nummer 14 med en artikel om striden om Malmbanan och den fortsatta kampen om Narvik.

I nummer 14 hittar man också en artikel med rubriken ”Dagligt liv i Oslo”, om ransonering och stöveltramp och passivt motstånd.

Omställningen i yrkeslivet under krigsåren, då männen hade beredskapstjänst, speglas i bildreportaget i nummer 47, ”Kvinnlig lastbilschaufför”. Nödvändigheten körde över de invanda könsrollerna och kom sedan också efter kriget att spela en roll för att få allt fler kvinnor att gå in i yrkeslivet, även i tidigare mansdominerade delar av detta yrkesliv.

Beredskapsfolket har under den här tiden en särskild avdelning i tidningen, ”Folket i fält”, där man hittar allt från beredskapshumor till karikatyrtävling.

Filmartikeln i nummer 14 handlar om inspelningen av Ernest Hemingways ”Klockan klämtar för dig”. Föga förvånande ligger fokus i artikeln på Ingrid Bergman i en av huvudrollerna – men alla vi som har läst boken, då som nu, vet att dess handling utspelas under spanska inbördeskriget och att Hemingways storartade roman har en starkt antifascistisk tendens.

I sin långa serie om människor i olika yrken har Folket i Bild i detta nummer hunnit fram till ubåtsmatrosen. Till formen är artikeln opolitisk, men samtliga läsare kände ju till varför det var nödvändigt för Sverige att ha ett starkt ubåtsförsvar.

Av en slump (?) har jag med en annan försändelse innehållande gamla Folket i Bild fått också nummer 17 1943 av tidningen Folk och Försvar. Huvudartikeln där har rubriken ”Ulventragedins sista akt” och handlar om jordfästningen av de 33 döda från ubåten Ulven, som gick på en mina.

Visst finns här också artiklar som ”Söta lottor i det gröna”, men udden i de viktigare artiklarna är klar: Vi ser flygbilder av det sönderbombade Hamburg, och ledaren, ”Åter klar kurs”, medger att ”transiteringarna har blivit en olycklig historia, som tärt på vår andliga motståndskraft”. Men nu gäller följande: ”Den svenska utrikeskursen är åter klar och otvetydig och inom Sveriges gränser finns inga andra soldater än svenska.”

Det är intressant att ta del av material som inte är efterhandstolkningar av tiden utan direkta uttryck för de stämningar som fanns då.

Nobelpriset i litteratur till Jean-Marie Gustave Le Clézio

Jag hör till dem som läser mycket skönlitteratur; vi har också ett omfattande eget bibliotek. Det gör att jag oftast har läst åtminstone något av de författare som får nobelpriset i litteratur.

Så inte den här gången. Det finns inte en enda bok av Le Clézio i bokhyllan, och jag har heller inte läst någon. Le Clézio är en lucka i min litterära bildning.

Det får ses som en försummelse. Jag ska läsa honom, inte på grund av snobbism eller plikt utan för att jag blev nyfiken efter presentationen i radio.

Vad borde jag börja med?