Obönhörligt mot höst

Efter New York-resan har vi fortsatt att bo ute på landet, men det har blivit många och täta resor in till Uppsala.

Roligaste skälet utan konkurrens var firandet av Viggos sexårsdag. Han fyllde egentligen år den 25 september men mor- och farföräldrarna och mamma Kerstins syskon bjöds på födelsedagskalas påföljande lördag. Jag och Birgitta överlämnade bland annat den batteridrivna, simmande sköldpadda vi hade köpt i New Yorks Chinatown. (Lillasyster Klara fick en snarlik groda – man kan inte lämna en treåring utan presenter på storebrors födelsedag – och klädde genast av sig och lekte sen med sin simmande groda i badkaret.) Av mig fick Viggo annars böcker och filmer – vad trodde ni?

Det hela blev ett mycket trevligt familjekalas. Som alltid var det kul att träffa barnens farföräldrar, Olle och Kristina, som hade kommit ner från Sollefteå. Vi passade också på att fira Kerstin, som fyllde år dan före vår USA-resa, och, en smula, Birgitta, som hade födelsedag under vistelsen i New York.

Lite kalasbilder hittar du här.

Mitt uppdrag i kulturnämnden har också tagit mycket tid. Dan efter hemkomsten från USA hade vi sammanträde i bidragsnämnden, det utskott som bereder nämndens anslag till det fria kulturlivet. I onsdags hade vi extra partigrupp för att diskutera dagens (fredagens) sammanträde, som helt ägnades Uppsalas ansökan om att få bli utsedd till EUs kulturhuvudstad 2014. Två städer utses åt gången, och Lettland, som är det andra landet på tur, har pekat ut Rīga. Men här i Sverige är det fortfarande fyra städer som konkurrerar om att få bli kulturhuvudstad: Uppsala, Umeå, Lund och Gävle. Man kan tycka olika saker om den här tävlingen, men en bra sak är onekligen, att kommunen, i och med att man accepterar att ställa upp, binder sig för att ytterligare öka kulturanslagen.

Och på söndag är det dags att ta bussen in till Uppsala igen. Då sammanträder den gemensamma oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden för att diskutera, vad vi eventuellt ska driva gemensamt inför nästa val. I motsats till vad som är fallet på riksplanet är våra tre partier, vad gäller kulturpolitiken i Uppsala, tämligen samstämda.

Men vi ska bo kvar här i Öregrund en vecka till, innan vi i förhyrd bil flyttar vårt pick och pack till Uppsala för hösten och vintern.

Birgitta är ute i landen och kämpar, men gräset i gräsmattan är mycket långt nu; dessutom faller det för varje dag ner allt fler gula löv. Jag skulle behöva ta ett nappatag med gräsklipparen, men vi har ju ingen – den hörde till det som gick åt i den anlagda branden vi utsattes för, medan vi var borta. Fast i kväll, när järnhandeln har stängt, skjutsar de snälla människorna där hem en nyinköpt gräsklippare med självstart till oss. Så jag ska nog göra min plikt!

Snickaren har varit här och tagit mått för den nya bod han ska uppföra i stället för den som förstördes i branden. Och i går och i dag har Skadeservice varit här och utplånat alla spår av branden utom lite glassplitter (och så de som finns i våra hjärtan). Kvar på uthusets plats finns nu bara de sex cementplintar det stod på. Jag antar att de kan brukas på nytt, när det nya uthuset byggs upp.

För försäkringsbolagets räkning tog Birgitta en serie foton av förödelsen, av både den brandskadade byggnaden och allt mer eller mindre uppbrunnet, som brandkåren bar ut. Jag har sett bilderna men vill inte ha kopior av dem – jag vill minnas vår fina faluröda bod med vita knutar som den stod i utrymmet mellan talldungen och, på andra sidan, hasseln, enen och jasminen.

Den nya boden kommer att stå där igen i samma storlek och utformning, förhoppningsvis redan i höst. Och senast till våren kommer den att lysa röd och vit igen.

Folket i Bild och filmen

Gamla Folket i Bild präglades tidigt av medvetenhet om filmens stora genomslagskraft. Många av tidningens följetonger var filmade romaner och illustrerades ibland med filmbilder. Men även filmgenren i sig ägnades utrymme.

Lasse Bergström är säkert mest ihågkommen som initiativrik chef för Norstedts. Men på 1950-talet var han också en mycket känd och respekterad filmkritiker i Folket i Bild. Varje nummer innehöll recensionsavdelningen Filmrutor, där han skrev om och betygsatte nya filmer.

Han var verkligen inte en filmskribent som i onödan höjde mer eller mindre mediokra filmer till skyarna. I nummer 14 1956, som jag just har fått genom ett Tradera-köp, blir betygen på veckans tre recenserade filmer Ba, B respektive Bc.

Under veckans recensioner kunde man hitta betygsomdömen på fortfarande något så när aktuella, tidigare recenserade filmer. Rubriken var FiB rekommenderar.

Jag noterar att jag, när det begav sig, såg alla de fyra filmer som Lasse Bergström gav betyget A: ”Rififi”, Sommarnattens leende”, ”Överrocken” och ”La Strada.” Och av de filmer som fick AB såg jag alla utom en: ”Hemsöborna”, ”Okänd soldat” (som för övrigt gick som följetong i FiB med filmbilder), ”Ung rebell” och ”Mannen med den gyllene armen”. Den AB-film jag inte minns är ”Utflykt i det gröna”.

I samma nummer finns ett bildreportage om den allra första utdelningen av FiBs nyinstiftade filmpris. Priset, skapat av skulptören Arne Jones, delades ut av Tage Erlander. Bland pristagarna fanns Ingmar Bergman, som mycket riktigt belönades för ”Sommarnattens leende”, Eva Dahlbeck, Sven-Eric Gamble, Harriet Andersson och Olle Nordemar, den senare för Astrid Lindgren-filmatiseringen ”Luffaren och Rasmus”.

Folket i Bild var då fortfarande ett framgångsrikt folkrörelseföretag, dessutom, med alla sina ombud (av vilka jag var ett), en folkrörelse för att sprida bildning på litteraturens eller, som här, filmens område, självfallet respekterad också av hela det skapande kulturlivet.

Giv oss en sådan arbetarrörelse åter!