Vänsterpartiet behövs om det ska finnas något vänsteralternativ i nästa val

10 oktober 2008 16:48 | Politik | 21 kommentarer

Som mina läsare vet, är jag en gammal kommunistätare. Historiskt sett, när Vänsterpartiet fortfarande förkortade sig VPK (där K stod för Kommunisterna) eller ännu tidigare SKP (Sveriges Kommunistiska Parti), reducerade sig partiet självt till att på sin höjd utgöra ett passivt röstunderlag till Socialdemokraterna, och då skulle jag aldrig ha kunnat tänka mig, att partiet ingick i någon regering tillsammans med Socialdemokraterna.

Jag är fortsatt kritisk till att det i Vänsterpartiet än idag finns människor, som själva betecknar sig som kommunister. Men man måste vara både blind och döv för att inte se, att partiet som helhet har ändrat karaktär: numera är partiet ett demokratiskt och socialistiskt parti, något som också socialdemokratin, åtminstone historiskt, har ansett sig vara, till och med ensamt vara.

Jag är inte mot samarbete med Miljöpartiet, åtminstone inte så länge det handlar om att betona samarbetet mellan (s) och (mp) som ett sätt att förstärka det gröna elementet i ett röd-grönt regeringsalternativ. Alla tankar som Miljöpartiet har om miljöpolitik och ett hållbart samhälle är förvisso inte realiserbara, men genom förhandlingar i dessa frågor med Miljöpartiet kan Socialdemokraterna förstärka en vänsterregerings profil i de livsviktiga överlevnadsfrågorna.

I andra avseenden kan socialdemokratins samarbete med Miljöpartiet (och bara Miljöpartiet) däremot bli livsfarligt från ett vänsterperspektiv. När det gäller många av verksamheterna i den gemensamma sektorn har Miljöpartiet en syn, som skulle göra det möjligt för partiet att samarbeta också med flertalet borgerliga partier. I de här frågorna intar mitt eget parti, Socialdemokraterna, numera en beklagligt vacklande hållning, och skulle partiet hamna i regeringskoalition med blott och bart Miljöpartiet, vore det väl inte alltför djärvt att gissa, att vi skulle få ännu fler privata alternativ under nästa mandatperiod.

Det enda parti som hårt motarbetar en sådan utveckling, rent av vill vrida utvecklingen tillbaka, är Vänsterpartiet. Och eftersom den här frågan är så viktig för mig (liksom för väldigt många andra socialdemokrater), fyller mig tanken på en (S)-(MP)-regering utan (V)-medverkan med en stor portion olust. Och ännu värre skulle det naturligtvis bli, om (V)-(MP)-konstellationen utökades med ett borgerligt parti, vilket som helst.

Mona Sahlins i VU och partistyrelsen uppenbarligen inte förankrade utspel har jag svårt att se poängerna med. Att hon i dag, fredag, har tvingats backa från sin nyss uttalade ståndpunkt (att Vänsterpartiet inte ens senare kan kvala in regeringsalternativet) gör inte saken bättre.

Visst kan hon ha en poäng i att det ibland finns en tendens hos Vänsterpartiet att förorda ekonomiskt mindre genomtänkta åtgärder. Men om det i vårt grannland Norge har gått att skriva regeringsprogram för en trepartiregering, där Vänsterpartiets systerparti SV ingår, varför skulle det inte gå här? Den aktuella fronten mellan partiledaren (S) och språkrören (MP) har därför sannolikt också andra orsaker: Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill driva en mittenpolitik utan för deras ledningar besvärande vänsterinslag.

Men det här är helt fel tänkt, åtminstone från normala socialdemokratiska utgångspunkter.

Märk den starka fackliga reaktionen, dessutom på mycket hög nivå, mot det som föreföll vara en exkludering av Vänsterpartiet ur alternativet till den sittande alliansregeringen. Visst finns det i LO-förbunden en skepsis mot Miljöpartiets energipolitik (en hållning som jag för övrigt inte personligen delar). Men det kommentatorerna hittills till stor del har missat är att de fackligt aktiva ser på Miljöpartiets politik i socialpolitiska och gemensamsektorrelaterade frågor med stor skepsis (en hållning som jag däremot personligen delar). I dessa frågor och i fördelningsfrågor samt i ytterligare ett antal frågor ser de fackligt aktiva inom LO, med rätta, Vänsterpartiets deltagande i ett regeringssamarbete som en nödvändig korrigeringsfaktor till den politik Miljöpartiet (och ibland dess värre Socialdemokraterna) företräder på de här områdena. Deras samlade ståndpunkt är den som även jag förfäktar: politiken måste vridas åt vänster!

Många socialdemokrater även i ledande ställning borde kunna inse, att Mona Sahlins utspel i regeringsfrågan (åtminstone i sin ursprungliga tappning) är taktiskt stolligt.

Skulle Vänsterpartiet ställas utanför oppositionens samlade regeringsalternativ, skulle detta ju inte på minsta sätt bidra till en högre grad av ekonomisk realism hos partiet i fråga. Och vad värre är: fältet skulle öppnas för Vänsterpartiet att öka, kanske fördubbla sin andel i opinionsundersökningarna och förmodligen i valet. När Gudrun Schyman var partiledare i Vänsterpartiet och Socialdemokraterna av socialdemokratiska väljare, bland annat inom facken, inte ansågs leva upp till sina gamla ideal, skedde en överströmning från (S) till (V).

Det kan ske igen, och då har väl Lars Ohly bara att tacka partiledaren i det större arbetarepartiet för hjälpen.

21 kommentarer

  1. Äntligen, som det brukar utropas när Nobelpriset i litteratur tillkännages av Horace Engdahl. Jag menar, att man bara väntade på att du, Enn, skulle tillkännage din uppfattning. Som många tunga socialdemokrater och många ickepartimedlemmar säkert delar.
    Bara ett tillägg: hur sjutton kunde hon gå i förväg utan VU och partisryrelse? Varför bråttom? Och låsa sig till tjugetjuge? Vem vet om mp kommer in i riksdagen? Och snacket om att v utesluts pga utgiftstak med överskott och dylikt. Hänger hon inte med vad som händer? Stor eldsvåda i värlsekonomin och att de stora EU-länderna då struntar i de överenskomna reglerna om sånt som budgetgränser.

    Jag tolkar Mona Sahlin som att hon tror att politik är en lek. En sällskapslek.

    Comment by Sixten Andréasson — 2008 10 10 18:16 #

  2. Så Ohly som finansminister och den som ska vrida politiken till vänster inom socialdemokratin?

    Problemet är ju att de som vill ha en vriding till vänster inte lyckats konkretisera vad det är för politik de vill ha. Bara att de ska vara vänster.

    Och att det tydligen inte kan komma inifrån partiet utan måste komma från V.

    Sen undrar jag vad alla de som lämnade v för organisationer som vägval vänster anser om interndemokratin och lars ohly som partiledare för V. Alla som ville ha en reformerat vänsterparti finns inte kvar idag.

    Personer som jag kan tänka mig att får svårt att rösta på en koalition med V som deltagare i regeringen.

    Med det är en rejäl miss att inte stå vid sitt beslut, Ingvar Carlsson och Göran Perssson hade båda sina uppgörelser med LO. Här misslyckades Mona Sahlin.

    Comment by ckrantz — 2008 10 10 18:38 #

  3. Till Claes Krantz: Jag har inte föreslagit Lars Ohly som finansminister, bara att Vänsterpartiet ska beredas plats i nästa regering. Om innehållet i regeringsprogrammet får man förhandla. Den förhandlingen hoppas jag för min del ska leda till färre, inte fler privata alternativ inom de verksamheter som finansieras med offentliga medel.

    Comment by Enn Kokk — 2008 10 10 19:18 #

  4. Jag resonerar nästan exakt som Enn Kokk i det här fallet, med tillägget att det dessvärre inte bara är v som kan tänkas ta s-röster när s väljer att bli ännu ett nyliberalt mittenparti, utan även sd, vilket vore etter värre.

    Comment by Kerstin — 2008 10 10 19:50 #

  5. Hej Enn!
    Det krävs ju två för att dansa tango.
    Eller är det – ett steg framåt och två
    steg bakåt?
    Hälsningar
    Rustan Rydman
    Stockholm

    Comment by Rustan Rydman — 2008 10 10 20:23 #

  6. Menar du allvar? Jag menar rubriken. För texten instämmer ju inte. Och försök inte med att sammanlikna SV och vänsterpartiet i Sverige. Skillnaden är himmelsvid. Inte minst historiskt. För vi talar i Sverige om ett parti som fick färre arbetarröster än moderaterna. Ja herregud så du tråcklar in dig, Enn.

    Comment by Anders Nilsson — 2008 10 10 20:58 #

  7. Till Anders Nilsson: Jag menar allvar, inte minst i rubriken.

    Comment by Enn Kokk — 2008 10 10 21:17 #

  8. Ok, då skall jag läsa en gång till för att förstå varför en vänsterlinje i Sverige är omöjlig utan Vänsterpartiet.

    Comment by anders nilsson — 2008 10 10 21:22 #

  9. Det är klart att vänsterpartiet behövs, eftersom det inte finns något bättre alternativ. Mona Sahlin bekräftar tyvärr med råge alla farhågor man hade om henne och miljöpartiet har ju aldrig varit att lita på. Till och med när det gäller att värna miljön försöker det ofta slå in på någon borgerlig linje. Det som LO är argast på mp för är väl knappast energipolitiken, för där finns ju numera att massivt stöd för kärnkraft i riksdagen, såvitt jag förstår, men det där med arbetsrätten är värre, för även där tycks det finnas en vacklan inom socialdemokratin. Tyvärr är jag inte så säker på att Ohly och kompani ändå vinner så mycket på Sahlins flirt med Maria och Peter. Vänsterpartiet är blekt och till och med dåligt retoriskt begåvat. Hur ska det gå?
    Att alliansen skulle kunna bita sig kvar efter nästa val förefaller ju alltmer otroligt, men frågan är om det spelar någon roll. Driver Sahlin och Östros den linje som de skisserar upp nu fortsätter allt som hittills. Ett riktigt politiskt SNAFU alltså. (SNAFU= Situation Normal, All Fucked Up)

    Comment by Hans O — 2008 10 11 18:02 #

  10. Jag är rädd för att med v så får vi mer slagg än metall i skänken. Ett samarbete med mp har mer som talar för sig, inte minst en uttalad vilja till samarbete. För v skulle säkert ett utanförskap leda till en ordentlig bykvask. Så allt i allt så tror jag s+mp åt flest lycka bär.

    Comment by Anders Nilsson — 2008 10 12 1:54 #

  11. Till Anders Nilsson: Men jag argumenterar ju i sak: i vissa frågor bör tyngdpunkten ligga på samarbete med MP, i andra på V. Båda behövs dock för rätt balans.

    Comment by Enn Kokk — 2008 10 12 7:54 #

  12. Enn, om du talar om parlamentariska majoriteter då säger du väl att vi skall fortsätta med en socialdemokratisk minoritetsregering och stödpartier? Eller missförstår jag nu. Om inte så tolkar jag det som att du menar att v äger en politisk kompetens som vi bör dra nytta av, inte minst för att vrida politiken åt vänster. Ett sorts förpliktigande teach-in-samarbete. Det ska jag inte argumentra mot, eftersom du aldrig sagt det, men jag försöker förstå hur du menar. En radikal falang finns ju redan inom partiet som säkert kan utforma en socialdemokratisk politik för framtiden. Huruvida den inre partistrukturen och kulturen tillåter det, kan jag, som aldrig kommit närmare köttgrytorna än att vara förtroendevald ”opolitisk” kommunal revisor, inte bedöma.

    Men om vi talar om en regeringsamverkan då finns det väl inget utrymme för än den ena än den andra tungpunkten. Då måste vi ha ett regering vars enda legitimitet ligger i dess förankring parlamentariskt men framförallt i folket. Där vidgar inte v en sådan regeings bas, tvärtom tror jag som jag sa tidigare att det blir mera slagg än metall. V under Ohly saknar trovärdighet för mig och det paradoxala att inget parti är likt v så beroende av vilken partiledare de har för tillfället. Ett v under Brink är något helt annant än ett v under Sjöstedt, som i sin tur vore en revloution i jämförelse med Ohly, som förvandlade Hoffman till dockfigur som ville allt men saknade förmågan att återställa efter Schyman som var på väg att verkligen förvandla v bort från sitt politiska arv. V saknar förutsägbarhet kort sagt. Det är mitt störta problem med dem.

    Comment by Anders Nilsson — 2008 10 12 13:13 #

  13. Med ”inom partiet” menar jag SAP och med ”tungpunkten” trots sin skönhet som freudiansk slips avsåg jag att skriva ”tyngdpunkten”.

    Comment by Anders Nilsson — 2008 10 12 13:16 #

  14. Till Anders Nilsson: Fullt så krångligt är det inte. Trots dagens höga gallupsiffror är det föga troligt att (S) får egen majoritet i riksdagen efter nästa val. Att Miljöpartiet och Vänsterpartiet då åter skulle vilja stödja en (S)-regering utan egen majoritet genom punktvisa uppgörelser i riksdagen är heller inte troligt. Alltså måste man tänka sig en koalitionsregering.

    Det är här den intressanta balansakten kommer in. Enligt min och många andras mening skulle Miljöpartiet i fall av en koalition mellan bara (S) och (MP) visserligen kunna stärka regeringspolitikens gröna sida. Men i en rad andra frågor – gemensam sektor, fördelningspolitik med flera – skulle partiet riskera att dra regeringspolitiken för långt åt höger. Alltså behöver Miljöpartiet i en regeringssituation en motvikt, och vilka synpunkter man än kan ha på Vänsterpartiet, så har det i de här frågorna ståndpunkter, som är bättre än Miljöpartiets.

    Comment by Enn Kokk — 2008 10 12 13:28 #

  15. Ok, jag förstår, och jag tror inte att en sådan regering kommer att överleva ens sitt första år, mot bakgrund av vad jag skrev ovan.

    Comment by Anders Nilsson — 2008 10 12 13:46 #

  16. Till Anders Nilsson: I Vänsterpartiet finns – vilket också framgår av din personuppräkning – tillräckligt många kompetenta personer för att fylla de få regeringstaburetter det kan bli fråga om. Och varför skulle det bli så vansinnigt mycket svårare att samregera än det var att budgetförhandla, när (S) bildade egen minoritetsregering? Säkert kan det bli kriser – också i förhållande till Miljöpartiet – men det får ju en koalitionsregering leva med.

    Att det går att samregera med (MP) och (V) vet vi ju redan från rader av kommuner och landsting – mitt eget Uppsala är ett exempel av många.

    När Aftonbladet (12 oktober 2008) i en Sifo-undersökning frågar vilka man tror kommer att regera efter riksdagsvalet 2010, tror 78 procent av (V)-väljarna att det kommer att bli en (S)+(V)+(MP)-regering, medan 42 procent av (MP)-väljarna tror på en (S)+(MP)-regering. Mer intressant är dock att 49 procent av (S)-väljarna tror på (S)+(V)+(MP)-alternativet, medan 38 procent tror på (S)+(MP)-alternativet.

    Som frågan är formulerad – ”Vilka tror du…” – kan man inte automatiskt sätta likhetstecken mellan svaren och det man innerst inne själv önskar, men inte minst svaren från (V)- respektive (MP)-väljarna indikerar åtminstone, att det finns ganska mycket av egna preferenser i svaren.

    Comment by Enn Kokk — 2008 10 12 15:23 #

  17. Enn Kokk: En utmärkt analys – som vanligt.

    Claes Krantz: Låt oss gärna tala interndemokrati i vänsterpartiet, men låt oss ännu hellre tala om bristen av samma vara i vårt parti. Ingen skall inbilla mig att rådslagsgruppernas förslag speglar remissvaren de fick in – inte förrän jag får reda på vilka arbetarekommuner som ville ha betyg från sjätte klass, som inte ville ha stopplagen tillbaka, som gav klartecken för mer marknadsmässig hyressättning i innerstäderna, som ville ha hårdare tag mot sjuka och arbetslösa, som ville förskjuta ansvaret för jobb på den enskilde.

    Och när du ändå redovisar detta – tala gärna om för mig vilken majoritet av det här partiets medlemmar som inte vill ha en förnuftigare finanspolitik, där strategiska framtidssatsningar (utbildning, infrastruktur, miljö) undantas från det kortsiktiga budgettaket (1), där jobbskatteavdraget rivs upp och där faktiskt aningen fler än med Sahlins och Östros förslag får betala fastighetsskatt.

    (1) Så som bland annat den sedan många år mycket borgerliga nationalekonomen Assar Lindbeck har föreslagit, som LO så sent som 2004 ville och som en hel del i Svenskt Näringsliv också vill. De har insett att dumsnålhet inte är mycket bättre än dumslöseri.

    Comment by Daniel J — 2008 10 12 19:29 #

  18. Fortsätter S+Mp tror jag det blir många på sofflocket. För vad ska man rösta på?
    Blir 50 år och har alltid röstat s och röstskolka blir det inte tal om. Det får bli ”kamrat 4%” istället för ingen s-röst högerutfrån mig.

    Comment by Katta — 2008 10 13 22:01 #

  19. De som grundade Socialdemokratiska Arbetarpartiet var fackföreningsrörelsen. De som grundade föregångaren till Vänsterpartiet var ej gäng avhoppade ”SSU:are”. Det är fackföreningsrörelsens åsikt som gäller.

    Comment by Mark Dresdner — 2008 11 09 9:40 #

  20. Rätt skall vara rätt med ”SSU:are” menar jag ”SDUF:are”. Det var i ”samma veva” med den ”kvinnliga rösträtten”.

    Comment by Mark Dresdner — 2008 11 09 10:16 #

  21. Rätt skall vara rätt med ”ej” menade jag ”ett”.

    Comment by Mark Dresdner — 2008 11 09 22:42 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^