Vänsterpartiet behövs om det ska finnas något vänsteralternativ i nästa val

Som mina läsare vet, är jag en gammal kommunistätare. Historiskt sett, när Vänsterpartiet fortfarande förkortade sig VPK (där K stod för Kommunisterna) eller ännu tidigare SKP (Sveriges Kommunistiska Parti), reducerade sig partiet självt till att på sin höjd utgöra ett passivt röstunderlag till Socialdemokraterna, och då skulle jag aldrig ha kunnat tänka mig, att partiet ingick i någon regering tillsammans med Socialdemokraterna.

Jag är fortsatt kritisk till att det i Vänsterpartiet än idag finns människor, som själva betecknar sig som kommunister. Men man måste vara både blind och döv för att inte se, att partiet som helhet har ändrat karaktär: numera är partiet ett demokratiskt och socialistiskt parti, något som också socialdemokratin, åtminstone historiskt, har ansett sig vara, till och med ensamt vara.

Jag är inte mot samarbete med Miljöpartiet, åtminstone inte så länge det handlar om att betona samarbetet mellan (s) och (mp) som ett sätt att förstärka det gröna elementet i ett röd-grönt regeringsalternativ. Alla tankar som Miljöpartiet har om miljöpolitik och ett hållbart samhälle är förvisso inte realiserbara, men genom förhandlingar i dessa frågor med Miljöpartiet kan Socialdemokraterna förstärka en vänsterregerings profil i de livsviktiga överlevnadsfrågorna.

I andra avseenden kan socialdemokratins samarbete med Miljöpartiet (och bara Miljöpartiet) däremot bli livsfarligt från ett vänsterperspektiv. När det gäller många av verksamheterna i den gemensamma sektorn har Miljöpartiet en syn, som skulle göra det möjligt för partiet att samarbeta också med flertalet borgerliga partier. I de här frågorna intar mitt eget parti, Socialdemokraterna, numera en beklagligt vacklande hållning, och skulle partiet hamna i regeringskoalition med blott och bart Miljöpartiet, vore det väl inte alltför djärvt att gissa, att vi skulle få ännu fler privata alternativ under nästa mandatperiod.

Det enda parti som hårt motarbetar en sådan utveckling, rent av vill vrida utvecklingen tillbaka, är Vänsterpartiet. Och eftersom den här frågan är så viktig för mig (liksom för väldigt många andra socialdemokrater), fyller mig tanken på en (S)-(MP)-regering utan (V)-medverkan med en stor portion olust. Och ännu värre skulle det naturligtvis bli, om (V)-(MP)-konstellationen utökades med ett borgerligt parti, vilket som helst.

Mona Sahlins i VU och partistyrelsen uppenbarligen inte förankrade utspel har jag svårt att se poängerna med. Att hon i dag, fredag, har tvingats backa från sin nyss uttalade ståndpunkt (att Vänsterpartiet inte ens senare kan kvala in regeringsalternativet) gör inte saken bättre.

Visst kan hon ha en poäng i att det ibland finns en tendens hos Vänsterpartiet att förorda ekonomiskt mindre genomtänkta åtgärder. Men om det i vårt grannland Norge har gått att skriva regeringsprogram för en trepartiregering, där Vänsterpartiets systerparti SV ingår, varför skulle det inte gå här? Den aktuella fronten mellan partiledaren (S) och språkrören (MP) har därför sannolikt också andra orsaker: Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill driva en mittenpolitik utan för deras ledningar besvärande vänsterinslag.

Men det här är helt fel tänkt, åtminstone från normala socialdemokratiska utgångspunkter.

Märk den starka fackliga reaktionen, dessutom på mycket hög nivå, mot det som föreföll vara en exkludering av Vänsterpartiet ur alternativet till den sittande alliansregeringen. Visst finns det i LO-förbunden en skepsis mot Miljöpartiets energipolitik (en hållning som jag för övrigt inte personligen delar). Men det kommentatorerna hittills till stor del har missat är att de fackligt aktiva ser på Miljöpartiets politik i socialpolitiska och gemensamsektorrelaterade frågor med stor skepsis (en hållning som jag däremot personligen delar). I dessa frågor och i fördelningsfrågor samt i ytterligare ett antal frågor ser de fackligt aktiva inom LO, med rätta, Vänsterpartiets deltagande i ett regeringssamarbete som en nödvändig korrigeringsfaktor till den politik Miljöpartiet (och ibland dess värre Socialdemokraterna) företräder på de här områdena. Deras samlade ståndpunkt är den som även jag förfäktar: politiken måste vridas åt vänster!

Många socialdemokrater även i ledande ställning borde kunna inse, att Mona Sahlins utspel i regeringsfrågan (åtminstone i sin ursprungliga tappning) är taktiskt stolligt.

Skulle Vänsterpartiet ställas utanför oppositionens samlade regeringsalternativ, skulle detta ju inte på minsta sätt bidra till en högre grad av ekonomisk realism hos partiet i fråga. Och vad värre är: fältet skulle öppnas för Vänsterpartiet att öka, kanske fördubbla sin andel i opinionsundersökningarna och förmodligen i valet. När Gudrun Schyman var partiledare i Vänsterpartiet och Socialdemokraterna av socialdemokratiska väljare, bland annat inom facken, inte ansågs leva upp till sina gamla ideal, skedde en överströmning från (S) till (V).

Det kan ske igen, och då har väl Lars Ohly bara att tacka partiledaren i det större arbetarepartiet för hjälpen.

Puccinifest på Konsert & kongress i Uppsala

Höstens allra första konsert med Uppsala kammarorkester missade vi; då var vi i New York. Men i går, torsdag, var vi på plats för den andra i serien av säsongens abonnemangskonserter.

Före konserten åt vi middag på Amazing Thai i Kvarnen-gallerian vid Vaksala torg. Vi valde anka med mycket het thaikryddning. Ankan och de krispiga grönsakerna, alltsammans i stark sås, var mycket smakrika. Något så gott har jag inte ätit på länge.

Sen gick vi till Konserthuset, och då råkade jag ut för en sådan där osannolik olycka. Jag tog sikte på svängdörrarna och såg inte, att det mellan dem och mig fanns ett stycke glasvägg: slog pannan så hårt i glaset (som höll) att jag strax därefter, på toaletten invid garderoben, kunde se att jag blödde från ett litet sår ovanför högra ögonbrynet. Nå, lite kallt vatten fick blodet att koagulera, och några spår (mer än ett miniärr) av olyckan syns inte längre. Men jag får nog gå till optikern och kolla glasögonen…

I Konserthusets stora sal fick jag sedan full kompensation. Giacomo Puccini (1858-1924) firades 150 år efter sin födelse med musikalisk fest. Uppsala kammarorkester under ledning av sin estniske chefdirigent Maul Mägi var verkligen på toppen av sin förmåga, och med tanke på att Puccini har sin hemort i operavärlden, hade man engagerat också två ypperliga sångsolister: Charlotta Larsson, lírico spinto-sopran, och Aleksandrs Antonenko, ung spinto-tenor vars stavning av förnamnet visar, att han kommer från Lettland (han började som solist på Lettiska nationaloperan i Rīga; jag har varit där men inte hört honom), medan efternamnet indikerar ukrainskt ursprung. Båda kom mycket väl till sin rätt, inte minst i lyriska och dramatiska partier i operaarior och -duetter.

Delen före pausen inleddes med ljuv musik ur Puccinis två mest kända operor, ”Madame Butterfly” (1904) och ”La Bohème” (1896). Man kan ha många synpunkter på innehållet i så väl de här två operorna – jag har sett båda – och på andra, men här, i konsertformen, fokuserar man helt på den underbara musiken.

”Manon Lescaut” har vi som bok (roman skriven 1771 av Abbé Prévost), men Puccinis operaversion från 1893 har jag aldrig sett. Och nu vet jag att jag – för att få höra ännu mer av musiken – gärna skulle se den på Operan också.

Puccinis operor är fulla av brytningar, mellan romantik och realism, mellan å ena sidan det italienska, å andra sidan det franska och även det tyska. Ändå har det Puccini har skapat en egen ton. Och den tonen träffade orkestern och dess dirigent samt de båda solisterna perfekt i går kväll.

Publikens jubel och stående applåder var mer berättigade än någonsin.