Veckoslut med smak av höst

27 oktober 2008 18:41 | Barnkultur, Film, Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

Som aviserat kom Viggo, sex, och Klara, tre, till Öregrund i lördags. Föräldrarna, Kerstin och Bo, skulle dels renovera hallen i huset på Kadettgatan, dels gå på fest på lördag kväll.

Vädret var inte nådigt lördag-söndag, då barnbarnen var här. Det blåste, regnade en del och var kallt. Det senare hindrade inte att barnen ändå ville gå ut. Vi startade med en liten rundtur på tomten. Det första som hände var att ungarna sprang in igen – nere på gräsmattan stod nämligen ett av dessa förbannade rådjur, som äter upp allt i vår trädgård. Jag jagade i väg det, men det här kommer inte att ta slut förrän de kommunala jägarna har skjutit av de djur som nu ständigt håller till i trädgårdarna och på kyrkogården. Vi har ett löfte från kommunen, men hittills har ingenting hänt.

Jag fick förstås lov att visa barnbarnen den nedbrända trädgårdsboden – deras mamma hade redan försiktigt berättat om branden.

Nu ser det inte alltför läskigt ut: allt utom cementblocken som boden stod på är bortfraktat. Men ungarna vill förstås veta hur det kommer sig att boden, där alla deras uteleksaker förvarades, har brunnit upp. Jag undviker att dramatisera eller använda laddade ord som ”mordbrännare”. Jo, säger jag, vi tror att några ungdomar har lekt med eld, och då kan det gå så här, på tok – man måste vara väldigt försiktig med eld. Båda ungarna nickar – det har säkert deras föräldrar gång på gång inpräntat i dem.

Jag lovar att vi ska köpa nya leksaker till nästa sommar.

Vädret är som sagt uselt, så vi hålls mest inomhus. Som tur är har vi ett hyggligt förråd VHS- och DVD-filmer för barn.

När också Birgitta har kommit till Öregrund, vill först båda ungarna gå ut på promenad. Viggo ångrar sig dock, och mormor stannar hemma med honom. (Lite senare visar det sig att han ändå vill gå ut i trädgården med mormor.) Men Klara vill gå på promenad med morfar. När vi kommer ner till grinden, sticker Klara sin lilla hand i morfars och håller honom i handen under hela promenaden, som inte blir så värst lång. Vi går förstås till den närbelägna lekparken, där Klara gungar men bara en kort stund. När vi sen kommer till Konsum – Klara hittar vägen själv – vill hon gå in och handla. Det är lördag och godisdag, och Klara plockar – rättvis som hon är – fram två papperspåsar, en åt sig själv och en åt Viggo, och så fördelar hon samma godissorter i lika utsträckning i de båda påsarna.

På kvällen märks det, att Klara inte är riktigt frisk. Morfar har bullat upp det slags öregrundsmiddag ungarnas mamma och hennes syskon fick, när vi kyliga höstkvällar kom ut till Öregrund: flera sorters gott färskt bröd, korvar och andra pålägg och så varmt te. Klara är normalt en liten gourmet, och hon älskar te, men i dag har hon ingen aptit. Och redan tidigt på kvällen säger hon att hon är trött och vill gå och lägga sig. Mormor lägger henne i hennes mammas gamla rum och läser saga, och Klara somnar snabbt.

Jag läser saga för Viggo, fast betydligt senare.

Vid midnatt vaknar Klara och får välling av mormor. Hon vill gå in till Viggo och sova hos honom och kryper ner hos storebror, som ser vår Mattis gamla rum som sitt.

Tjugo i sex på söndag morgon vaknar jag av att jag hör barnröster. Jag går ut till Viggo och Klara; de är vakna, och Klara sitter på Viggos sängkant och håller på att klä på sig. Så morfar, som gärna hade sovit ett par timmar till, har inget val: han fixar frukost och sätter sen i gång dagens första film.

Också under söndagen är det dåligt väder, men ungarna följer med mormor till Konsum och handlar, och lite senare tar mormor ut dem på äventyrspromenad över allmänningen som börjar bortom vår tallgrind.

Under dagens lopp schackar den inte helt krya Klara några gånger, börjar gråta, längtar också efter mamma och pappa: Varför dröjer det så länge innan pappa kommer och hämtar? (Jag vet: pappa och mamma är ute och handlar saker som behövs för renoveringen.)

Men hon har samtidigt stor tillit för morfar och mormor. Till mig kommer hon flera gånger då hon vill ha tröst. Vid ett av dessa tillfällen vill hon upp i min famn, och där övergår sorgen snart i en kärleksförklaring: Morfar får en innerlig kram och en puss på kinden.

Fast när sen pappa äntligen anländer, är det förstås bara han och ingen annan som gäller.

* * *

På måndag morgon är vädret vackert, och jag ser trädgården, bokstavligen, i nytt ljus. Asken, det väldiga vårdträdet nere vid grinden, står svart och lövlös mot himlen. Framför allt körsbärsträden har kvar rätt mycket löv. I slänten ner mot gatan lyser biggaråträdet som en gul fackla mot det blåa däruppe. Solen skiner.

Men redan tidigt på dagen känner jag mig för egen del trött, melankolisk och rent av sorgsen till sinnes. Jag får tvinga i väg mig till Konsum – det är min tur att laga mat i dag.

En stund efter lunch tvingar jag mig också ut i trädgården. Jag tar ut den nya gräsklipparen ur dess tillfälliga förvaringsutrymme i verktygsboden och sätter i gång att klippa gräs och, mest, pulvrisera köv. Jag registrerar hur vackert allting är i höstsolen, ser också att inte bara krasse och luktärt fortfarande blommar utan att en del försommarblommande rosor – den vita Rosa alba maxima och även nypon – märkligt nog visar tecken på att blomma om.

Men det känns så tungt, så tungt att gå där och dra gräsklipparen.

Då ser jag min hustru med en låda rens, tovor och jordkokor – det här ska ut på allmänningen. Hon går lite böjd, tycker uppenbart att lådan är tung.

Vad annorlunda allting var, när vi för årtionden sedan tillsammans anlade den här trädgården: grävde, kärrade ut billass med jord, planterade.

Jag fylls samtidigt av ömhet och en melankolisk känsla av att vi håller på att bli gamla, inte orkar så mycket längre.

”Vid sjuttifem, då kan man hälsa hem”, för att travestera Hasse och Tage.