Sven Dahlin, 25 år

1959 fyllde Folket i Bild 25 år. Detta firade tidningen bland annat med att, med början i nummer 49 1958, intervjua ett antal ungdomar, som även de skulle fylla 25 1959. Artikeln hette ”De bygger Sverige” (text: Anne-Marie Rådström, foto Gösta Glase).

Bland dem som likt Folket i Bild var födda 1934 fanns både kända och okända: skådespelerskan Catrin Westerlund, författarinnan Annakarin Svedberg som jag ofta läste i Arbetaren på den tiden, studentparet och de blivande läkarna Marc och Solgun Bygdeman, svenske mästaren i kulstötning ”Myggan” Uddebom och lantbrukarhustrun och SLUaren Ingrid Söderlund.

Och eftersom bonderörelsen därmed, som nästan alltid i FiBs klassiska tradition, var representerad, fanns där förstås också en representant för den yngre delen av arbetarrörelsen: Sven Dahlin.

Sven Dahlin kände jag inte då men kom att lära känna längre fram. Han var bland annat en av mina företrädare som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s).

Men 1958, nästa år 25 år gammal, var han nyinflyttad till Stockholm och hade inte ens hunnit få med familjen – hustru och två barn – från Ångermanland till huvustaden. Till Stockholm hade SSU lockat honom till värvet som förbundsstudieledare; bilden av honom är mycket riktigt tagen på förbundsskolan Bommersvik.

Av intervjun framgår det att han ursprungligen arbetade på en bank men började radskriva för Nya Norrlands (s) härnösandsredaktion. I det jobbet ingick att skriva notiser om SSUs verksamhet, och det bidrog till att han själv blev aktiv i SSU: Efter tre månader satt han i klubbstyrelsen och var Frihets-försäljare, senare ordförande och studieledare. Han satt i styrelsen för SSU-distriktet i Ångermanland, innan han lockades i väg till Stockholm.

Av intervjun framgår det att han också gillade Ernst Wigforss och att tillsammans med de andra SSUarna på Bommersvik sjunga kampsånger.

När jag senare lärde känna honom, fann jag honom vara en person, ganska bister i kommentarerna men mycket genomtänkt och verkligen inte utan humor. Sven hör definitiv till dem bland de många människor jag har mött i rörelsen, vilka jag känner stor respekt för.

Grundströms sommarhuldra

Helmer Grundström – läs mer om honom ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik – skrev ofta noveller med en underton av naturmystik. En av dem finns senast återgiven i det av Gunnar Balgård redigerade urvalet ”Det skriker i skogen” (Bokförlaget h:ström – Text och Kultur, 2006); den novell jag avser heter där ”Kvinnan vid Källsjön” och handlar om en gåtfull, ogripbar kvinna som till skogsarbetaren Adams häpnad kommer från ingenstans och dag efter dag badar naken i Källsjön.

I nummer 29 1942 av Folket i Bild hittar jag den här novellen, kongenialt illustrerad av Uno Stallarholm. Här kallas den ”Sommarhuldran”, men ännu mer intressant är det att genast kunna notera, att texten – även om handlingen i stort sett är den samma – på åtskilliga punkter skiljer sig från den jag läste i den av Balgård redigerade boken, som i sin tur bygger på av Grundström själv utgivna novellsamlingar. Eftersom jag inte äger de två samlingar den skulle kunna vara hämtad från, ”Tappra soldater” (1936) och ”Trähjärtat” (1952), kan jag heller inte avgöra, om Folket i Bild-versionen är en bearbetning av bokversionen eller om bokversionen är en bearbetning av Folket i Bild-versionen. Fast det senare är det troligaste. Gunnar Balgrård skriver i förordet till ”Det skriker i skogen” att ”novellsamlingar förr /alltid/ tillkom på samma vis: berättelser vilka redan varit tryckta på skilda håll, sammanfördes i bokform”.

Hur som helst är det här beteendet – lätt omarbetning och återanvändning – mycket karaktäristiskt för den ständigt brödskrivande Helmer Grundström. Man kan alltså inte ens utesluta, att det kan finnas ännu fler versioner av den här novellen.

Tiden, nationalismen och nationalkaraktärerna

Det är fascinerande att läsa gamla nummer av Folket i Bild, en tidning med rötter hos kilbomskommunisterna men sedan hemmahörande på socialdemokratins vänsterkant.

I nummer 24 från krigsåret 1942, då det bruna barbariet fortfarande var ett akut hot mot vårt land, publicerades på debattavdelningen Fönstret längst fram i tidningen en artikel av fil mag Greta Engkvist, ”Nationalismen och nuet”. Den är en lysande polemik mot tidens rasläror, dessutom häpnadsväckande modern i sitt sätt att skilja på nationalism och nationalism.

Dels riktar hon udden mot de föreställningar som, när artikeln skrevs, slet sönder Europa och förintade människor med förment undermåliga rasegenskaper eller som råkade befinna sig i områden som några av tidens diktaturer betraktade som sitt Lebensraum:

”Språket, rasen och nationalkaraktären är nationen för vissa nyordnare och hårdhänta, folkomflyttande expresskarlar. Det politiska spelet med massornas känslotänkande utnyttjar till det yttersta de affektbetonade och dimmiga begreppen ras och nationalkaraktär. Alla, som ser en fredsfaktor i förmågan att kunna skåda och förstå över nationalgränserna, har skyldighet att medverka till att myten och de oöverkomliga ras- och karaktärsskillnaderna mellan folken analyseras och smulas sönder med förnuftets hjälp.”

Dels försvarar hon ståndpunkten, att nationalism kan vara både försvarlig och berättigad – nämligen då den utgör grunden för frihetskamp gent emot en främmande förtryckare. Hon nämner som exempel Gandhis frihetskamp i Indien och Kinas berättigade nationella frihetskamp mot Japans nationalistiska expansionim.

Samtidigt måste man vara medveten om hur inpyrt Sverige under den aktuella tiden var av föreställningar om nationalkaraktärer. Inte ens en politiskt radikal tidning som Folket i Bild går fri från att sprida sådana här föreställningar. Det görs i och för sig inte med några onda avsikter, men många av tidningens resereportage, ofta skrivna av svenska upptäcktsresande, hade ett drag av exotism över sig. Läsarna fick sig till livs i svenska ögon märkliga seder och undfägnades ofta med bilder av halvnakna infödingskvinnor, för att använda tidens terminoligi.

I nummer 30 1939 fanns ett en smula svårtolkat koncentrat av detta, med Nils Ferlin (text) och Robert Högfeldt (bild) som upphovsmän, ”Forskningsresanden”.

Robert Högfeldt var en av sin tids bästa bildmakare, och även här skicklig. På bilden ser man Gustaf Bolinder, känd forskningsresande och medarbetare i Folket i Bild, spana ut från djungelbrynet. Framför honom finns en hydda framför vilken det sitter en tjock svart neger och läser ett nummer av Folket i Bild med Bolinder på omslaget. Mannen omges av tre negresser med nakna bröst, och på marken sitter tre svarta ungar; samtliga har tjocka svarta läppar.

Om dett skaldar Nils Ferlin:

Jag blev så trött att i städer driva,
jag ville ut till det primitiva.
Men vart jag vankar och vart jag går
där har kulturen satt sina spår.

Nyss tog jag fel på den här personen:
Han tillhör klart civilisationen
fast han är naken och syns rätt vild:
Han har ett ex. av Folket i Bild!

Naturligtvis möter inget hinder
att han har lånat det av Bolinder.
Men mäkta snopen jag blev ändå,
det må man alls inte undra på.