Svar i svåra krysset

Varje måndag köper jag Aftonbladet-bilagan Kryss & Quiz, fylligare nu än när jag först började köpa den och lösa alla kryssen där. Det vill säga, Östen Nilssons Sportkrysset löser jag aldrig. Jag har visserligen provat och lyckats med hjälp av Google, men det känns meningslöst, eftersom jag ju aldrig läser sportsidor eller ser sport i TV.

Annat, till exempel Elli Arbaeus’ Vetenskapskrysset, envisas jag dock att lösa, även om jag som gammal latinare har handikappet att inte kunna mycket om naturvetenskap.

Min personliga favorit bland Aftonbladets krysskonstruktörer är Anna Hagberg. Hennes kryss är lagom kluriga. Dessutom älskar jag att lösa hennes krypto, Kryptiskt.

Kul, eftersom det utmanar ordfantasin, men inte särskilt svårt är Lars Fjellströms Tvetydigt. Kul och inte heller särskilt svåra, ibland dock lite slängiga i formuleringarna, är Mattias Sigurdssons kryss. Ordflätan Bikupan har däremot blivit för lätt när den nu görs av Eva Ohlin Särman i stället för, som tidigare, av Claudia Sigurdsson som verkligen kunde sätta ens kombinationsförmåga på prov.

Jag löser också, vecka efter vecka, Bengt Löfstrands Svåra krysset. I allmänhet går det att klara på allmänbildning.

I veckans upplaga fanns dessutom en fråga som var extra lätt, åtminstone för mig: ”Kokk som skriver”, tre bokstäver.

Min vana trogen – ni melodikrysslösare vet vad jag syftar på – skickar jag dock aldrig in svaren, ens när jag själv finns med bland dem.

Tillbaka till Brooklyn – och the Village

Om Dave van Ronk (1936-2002) har jag tidigare skrivit – se Kulturspegeln, Musik.

På den CD som föranleder det här, ”Going Back to Brooklyn” (Hightone Records HCD 8192, 2006, som innehåller inspelningar från 1991), finns hans ”Left Bank Blues”, där titeln syftar på ett besök i Paris och Vänstra stranden, och som Rosalie Sorrels skriver i texthäftet, finns det hos van Ronk mycket som är besläktat med det som franskspråkiga kabaréartister (Brel, Piaf, Aznavour) gjorde. Men om man går från texterna till musiken, hittar man hos van Ronk en mycket större bredd och variation. På hans repertoar finns inte bara folksånger och blues utan också jug- och washboardbandmusik, jazz och ragtime. Och så skrev han alltså ballader i singer/songwriteranda. Den här skivan innehåller bara låtar med text och musik av van Ronk själv och vetter alltså åt det sist nämnda hållet. Men där finns enstaka nummer som har omisskännliga drag av irländsk musik (”Luang Prabang” à capella och den likaledes rent vokala ”Tantric Mantra” samt ”Last Call” som låter som en irländsk fyllevisa). Och där finns ragtimemusik, som blir mjukare på van Ronks gitarr: ”Antelope Rag” och ”The Gaslight Rag”.

The Gaslight hette ett berömt ställe i the Village, och det leder oss vidare till nästa tema:

Han inte bara umgicks med och spelade ihop med många av dem som vi här i Sverige känner bättre till än Dave van Ronk: Joni Mitchell, Tom Paxton, Leonard Cohen. Och Bob Dylan – läs de mycket uppskattande omdömena om van Ronk i Dylans memoarer!

Vilken fin låtskrivare van Ronk var framgår av de tre inledande låtarna på CDn: ”Losers”, en hes ballad från 1982, ”Blood Red Moon”, en blues i Robert Johnsons anda, och den vemodiga och vackra ”Honey Hair”, här inte som ursprungligen i 4/4s takt utan, som van Ronk själv skriver: ”Here it is in 5/4 (more or less), the way it shouold be”.

Och den avslutande kärleksballaden ”Another Time and Place” är helt underbar.