Politisk musik från USA

Under vistelsen i New York fick jag tag på en dubbel-CD med två av mina gamla sånghjältar, Woody Guthrie och Pete Seeger: ”The First Rays of Protest In the Twentieth Century” (Primo PRMCD 6031, 2006). En snabb titt på urvalet sånger – Guthrie och Seeger får en CD med 20 sånger vardera – indikerar att det troligen rör sig om tidiga, nu digitalt remastrade inspelningar från det delade Asch Recordings.

Guthrieurvalet är helt OK, representativt och innehåller alltså mer än det CD-titeln utlovar, protestmusik. Ett antal av Woodys Dust Bowl Ballads finns dock med, till exempel ”Pastures of Plenty”, ”Do Re Mi”, ”Dust Bowl Blues”, ”Talking Dust Bowl”, ”Vigilante Man”, ”Ain’t Got No Home” och ”So Long, It’s Been Good To Know You”. Och CDn inleds med ”This Land Is Your Land”.

Men där finns också andra typer av sånger: ”House of the Rising Sun”, ”John Henry”, ”Worried Man Blues”, ”Muleskinner Blues” med flera – i den sistnämnda låten tror jag mig också höra Pete Seegers banjo i bakgrunden.

Det leder mig till slutsatsen att inte bara Seeger utan också resten av The Almanac Singers medverkar i flera av inspelningarna, till exempel ”Babe O’ Mine”, ”A Picture From Life’s Other Side” och ”Better World A-Coming”. De har alla körinslag, och man hör bland annat en kvinnlig stämma som – om jag alltså har gissat rätt – bör tillhöra Sis Cunningham. (Dess värre ger det lilla mapphäftet inga upplysningar om medverkande, konstellationer och inspelningsår.)

Samma slags körinslag finns på en stor del av Pete Seeger-CDn, särskilt dess senare del som har stark antinazistisk tendens. Om hur den delvis kommunistiska amerikanska sångvänstern svängde om från en pacifistisk till en militant antinazistisk hållning har jag tidigare skrivit här – mer om den amerikanska sångvänstern kan du läsa här. Där finns också flera av texterna till relevanta sånger på den här skivutgåvan. Jag syftar på sånger som ”The Sinking of the Reuben James”, ”The Strange Death of John Doe”, ”Ballad of October 16th”, ”’C’ For Conscription”, ”Washington Breakdown”, ”Dear Mr. President” och ”Round And Round Hitler’s Grave”.

Några av de övriga mer fackligt inriktade kamsångerna känner jag igen från Folkways-LPn ”Talking Union and Other Union Songs” med The Almanac Singers samt med Pete Seeger plus kör (Folkways FH 5285, 1955). Sånger som ”Talking Union”, ”Which Side Are You On?”, ”All I Want” och ”Union Maid” ingick under mycket lång tid i Seegers repertoar.

Men det är också kul att några tidiga inspelningar av lite annat slag har slunkit med: ”Rock Island Line”, ”Follow the Drinking Gourd”, Leadbellys ”Goodnight Irene” och så ”Pay Me My Money Down”, som Bruce Springsteen tog med på sin Seeger-CD.

I USA köper staten in sig i banker. I Sverige vill staten sälja ut sin andel i Nordea till högstbjudande

Jag var med på den tiden då Studentförbundet och SSU ville socialisera bankväsendet. Det var ytterst nära att detta också blev den socialdemokratiska partikongressens beslut.

Någon total banksocialisering blev det inte, men staten byggde i flera steg upp en stor bank, Nordea, där staten var storägare.

Nordea har sedan genom uppköp och sammanslagningar blivit en nordisk storbank. Svenska statens ägarandel har minskat, men denna aktiepost är fortfarande en stabiliserande faktor, en grund för att Nordea ska kunna fortsätta att stärka sin ställning.

”Nordea är Nordens största bank och en av de stabilaste i kraft av att den har det som är bristvaran nummer ett i dag, en uthållig och skicklig företagsledning och en stabil och långsiktig huvudägare. Men trots sin styrka är det svårt för banken att delta i den omstrukturering som nu pågår eller kanske stundar i Europa eftersom staten bestämt att den skall säljas till någon med sämre ägarrykte än svenska staten.”

Den som säger så är Leif Pagrotsky; jag har hämtat citatet från bloggkollegan Arvid Falk.

Den ekonomiska turbulensen har fått regeringar av högst skiftande kulör runt om i västvärlden att rädda viktiga finansiella institutioner genom att staten skjuter till nytt kapital och i gengäld får ägarandelar. Och så ser vi till och med Bush-administrationen i USA ägna sig åt banksocialisering.

Allt fler ser statlig intervention av det här slaget som rationellt handlande.

Men från den svenska alliansregeringen har vi inte hört ett pip om att det kanske ändå var ett misstag att bjuda ut statens andel i Nordea till försäljning.