All time high!

Mitt lördagskåserande om Melodikrysset, där jag också redovisar vad jag har kommit fram till för svar, har regelbundet dragit läsare till bloggen, cirka 2.000 de lördagar krysset har varit svårt. I lördags, då Anders Eldeman till min stora förvåning – jag hade nämligen själv inte skickat in något svar; det gör jag aldrig – tilldelade mig förstapriset och också berättade om att jag brukar publicera svaren på min blogg, verkar det ha gått ett ryck genom hela melodikryss-Sverige: Min blogg hade 6.000 besökare. Och i går, söndag, hade jag ytterligare ett par tusen besökare.

Ett antal av läsarna hörde också av sig med gratulationer. Några av de här gratulanterna hade fäst sig vid att jag, utöver att redovisa svaren, också gör personliga reflektioner kring de låtar och artister som Eldeman spelar – någon kallade detta för ett folkbildande drag i min blogg. Det senare är jag särskilt glad för – har jag något att berätta, delar jag gärna med mig.

Som mina regelbundna läsare väl har sett, försöker jag verkligen inte framställa mig som en allvetande besserwisser. Jag redovisar när jag inte spontant kan och att jag då har använt mig av en kombination av ledbokstäver och googlande. Det förekommer också att jag i texten som omger svaren gör misstag – även den senaste gången har läsare gjort kloka påpekanden, vilket jag tackar för. Tillsammans är jag och mina läsare en stor folkbildningscirkel med Melodikrysset som ämne.

Jag är gammal journalist och har som sådan mest skrivit på tidningars och tidskrifters ”fina” avdelningar, ledar- och kultursidorna. Det mesta materialet även på den här bloggen hör hemma i den sfären: jag skriver om politik, om musik och om böcker och annat sådant. Men ända sedan unga år har jag inte läst bara romaner och poesi av erkänt goda författare utan också läst deckare och serier. Jag gillar opera och är en trägen gäst i Konserthuset här i Uppsala. Men jag har samtidigt, årtionde efter årtionde, haft som lördagsnöje att lösa Melodikrysset.

Jag har nämligen ett genreöverskridande intresse för olika slag av kulturyttringar, och jag är starkt övertygad om att till exempel både den musik som klassas som finkultur och den som klassas som populärkultur rymmer både toppar och vågdalar. Här är förstås smaken delad: Ibland, när jag utifrån min smak har avfärdat något som har spelats i Melodikrysset, hör läsare med annan mening av sig och protesterar. Och det är de hjärtans välkomna att göra! Inte bara om politik utan också om musik kan man ha delade meningar.

Apropå politik: eftersom jag är socialdemokrat och gammal (s)-redaktör, har jag också anslutit min blogg till S-bloggar. Det betyder inte att jag är kolportör för några centralt producerade ståndpunkter – som mina läsare vet, tar jag då och då mitt eget parti i örat. (På samma sätt har de som inte delar mina åsikter rätt att skriva repliker här på bloggen.)

Skälet till att jag har anslutit min blogg till S-bloggar är främst att jag därmed blir en del av det ganska brett varierade samtal som förs också mellan människor som alla själva ser sig som socialdemokrater. Det handlar både om att lyssna och om att påverka.

Däremot är jag inte ansluten till S-bloggar främst för att vinna läsare. När jag, efter ett spektakel om att mina förment opolitiska melodikrysskåserier tog en så orimligt stor plats på S-bloggars topplista, under en period helt hade kopplat bort min blogg från S-bloggar, märktes det inte alls på besöksstatistiken. Förmodligen lärde sig läsarna av mina lördagskåserier om Melodikrysset snabbt att hitta direkt till min webbadress, http://enn.kokk.se. Och att döma av Melodikryssets placering på S-bloggars topplista efter det att vi hade slutit fred och jag hade återinträtt, har flertalet sen fortsatt att gå direkt in på min blogg och inte göra det via S-bloggar.

En del av mina utrerat politiska inlägg tar sig upp på S-bloggars topplista, men även de här inläggen har en mycket stor del av sina läsare bland dem som går direkt in på min blogg.

Ytterligare en intressant iakttagelse: Jag skriver ofta om politik, mycket oftare än vad som framgår av antalet inlägg som är politiska i strikt mening. Man kan hitta politiska reflektioner i dagboksartade anteckningar om familjelivet och sommarhuset i Öregrund. Jag recenserar mycket ofta musik, som har ett politiskt innehåll.

Många av mina läsare gillar det här, men nästan inget av det här materialet hamnar någonsin på S-bloggars topplista. S-bloggars läsare och kommentatorer verkar inte vara intresserade av det här.

Själv är jag vid 71 års ålder och med ett helt liv i politiken bakom mig (fortfarande aktiv förresten) starkt övertygad om att de som bara är intresserade av politik i snäv eller teknisk mening sällan förmår vinna andra människors hjärtan.

Politisk musik från USA

Under vistelsen i New York fick jag tag på en dubbel-CD med två av mina gamla sånghjältar, Woody Guthrie och Pete Seeger: ”The First Rays of Protest In the Twentieth Century” (Primo PRMCD 6031, 2006). En snabb titt på urvalet sånger – Guthrie och Seeger får en CD med 20 sånger vardera – indikerar att det troligen rör sig om tidiga, nu digitalt remastrade inspelningar från det delade Asch Recordings.

Guthrieurvalet är helt OK, representativt och innehåller alltså mer än det CD-titeln utlovar, protestmusik. Ett antal av Woodys Dust Bowl Ballads finns dock med, till exempel ”Pastures of Plenty”, ”Do Re Mi”, ”Dust Bowl Blues”, ”Talking Dust Bowl”, ”Vigilante Man”, ”Ain’t Got No Home” och ”So Long, It’s Been Good To Know You”. Och CDn inleds med ”This Land Is Your Land”.

Men där finns också andra typer av sånger: ”House of the Rising Sun”, ”John Henry”, ”Worried Man Blues”, ”Muleskinner Blues” med flera – i den sistnämnda låten tror jag mig också höra Pete Seegers banjo i bakgrunden.

Det leder mig till slutsatsen att inte bara Seeger utan också resten av The Almanac Singers medverkar i flera av inspelningarna, till exempel ”Babe O’ Mine”, ”A Picture From Life’s Other Side” och ”Better World A-Coming”. De har alla körinslag, och man hör bland annat en kvinnlig stämma som – om jag alltså har gissat rätt – bör tillhöra Sis Cunningham. (Dess värre ger det lilla mapphäftet inga upplysningar om medverkande, konstellationer och inspelningsår.)

Samma slags körinslag finns på en stor del av Pete Seeger-CDn, särskilt dess senare del som har stark antinazistisk tendens. Om hur den delvis kommunistiska amerikanska sångvänstern svängde om från en pacifistisk till en militant antinazistisk hållning har jag tidigare skrivit här – mer om den amerikanska sångvänstern kan du läsa här. Där finns också flera av texterna till relevanta sånger på den här skivutgåvan. Jag syftar på sånger som ”The Sinking of the Reuben James”, ”The Strange Death of John Doe”, ”Ballad of October 16th”, ”’C’ For Conscription”, ”Washington Breakdown”, ”Dear Mr. President” och ”Round And Round Hitler’s Grave”.

Några av de övriga mer fackligt inriktade kamsångerna känner jag igen från Folkways-LPn ”Talking Union and Other Union Songs” med The Almanac Singers samt med Pete Seeger plus kör (Folkways FH 5285, 1955). Sånger som ”Talking Union”, ”Which Side Are You On?”, ”All I Want” och ”Union Maid” ingick under mycket lång tid i Seegers repertoar.

Men det är också kul att några tidiga inspelningar av lite annat slag har slunkit med: ”Rock Island Line”, ”Follow the Drinking Gourd”, Leadbellys ”Goodnight Irene” och så ”Pay Me My Money Down”, som Bruce Springsteen tog med på sin Seeger-CD.

I USA köper staten in sig i banker. I Sverige vill staten sälja ut sin andel i Nordea till högstbjudande

Jag var med på den tiden då Studentförbundet och SSU ville socialisera bankväsendet. Det var ytterst nära att detta också blev den socialdemokratiska partikongressens beslut.

Någon total banksocialisering blev det inte, men staten byggde i flera steg upp en stor bank, Nordea, där staten var storägare.

Nordea har sedan genom uppköp och sammanslagningar blivit en nordisk storbank. Svenska statens ägarandel har minskat, men denna aktiepost är fortfarande en stabiliserande faktor, en grund för att Nordea ska kunna fortsätta att stärka sin ställning.

”Nordea är Nordens största bank och en av de stabilaste i kraft av att den har det som är bristvaran nummer ett i dag, en uthållig och skicklig företagsledning och en stabil och långsiktig huvudägare. Men trots sin styrka är det svårt för banken att delta i den omstrukturering som nu pågår eller kanske stundar i Europa eftersom staten bestämt att den skall säljas till någon med sämre ägarrykte än svenska staten.”

Den som säger så är Leif Pagrotsky; jag har hämtat citatet från bloggkollegan Arvid Falk.

Den ekonomiska turbulensen har fått regeringar av högst skiftande kulör runt om i västvärlden att rädda viktiga finansiella institutioner genom att staten skjuter till nytt kapital och i gengäld får ägarandelar. Och så ser vi till och med Bush-administrationen i USA ägna sig åt banksocialisering.

Allt fler ser statlig intervention av det här slaget som rationellt handlande.

Men från den svenska alliansregeringen har vi inte hört ett pip om att det kanske ändå var ett misstag att bjuda ut statens andel i Nordea till försäljning.

Melodikrysset nr 42 2008

I dag utsatte Anders Eldeman mig för en riktig ploj: jag vann – utan att ha skickat in något svar (det gör jag aldrig) – första priset i förra veckans melodikryss. I och för sig kan ju någon ha tagit sig före att skicka in rätt svar i mitt namn, men chansen att Eldeman skulle ha hittat just det kuvertet är ju tämligen minimal, så förmodligen var det som jag misstänker: Eldeman ville på ett kul sätt kommentera mitt av somliga kryssare ifrågasatta tilltag att i kåserande form publicera mina svar på veckans kryss samma dag som det sänds. Och jag fick väl ett slags stöd från Eldeman genom att han själv använde samma argument som jag brukar använda: svaren finns ju att hämta på nätet, och de som har hittat min blogg har helt uppenbart själva varit ute på nätet och raggat svar.

Kokk takkar och bokkar.

Veckans kryss innehöll några knepigheter.

Vi hörde helt uppenbart en melodi av Evert Taube, en så pass ovanlig att jag inte kom på titeln. Jag har allt som Evert har spelat in på skiva och en hel drös med Taube-sångböcker, men eftersom det här materialet finns i Uppsala och jag själv är i Öregrund, kan jag inte söka där.

”Det regnar kor” med gotländska gruppen Smaklösa är ju kul, men discolåten den bygger på kunde jag inte. Dock gav slutet på vinkelordet lodrätt 2 rätt svar på frågan vad för slags personer originalet handlar om, nämligen män. Och efter diverse googlande har jag sen kommit fram till att originaltiteln är ”It’s Raining Men”.

Den fråga som ledde mig till rätt svar här var namnet på folkmusikgruppen som spelade ”Orrängsvalsen”: Orsa spelmän.

Dagens filmanknutna frågor var inte alltför svåra.

Vi hörde Henry Mancinis temamusik till filmerna om Rosa pantern, där Peter Sellers spelade kommissarie Clouseau.

”Nu ska vi opp, opp, opp” av Jules Sylvain och Gösta Stevens sjöngs av Ulla Billquist i filmen ”Sara lär sig folkvett”. Senare har väl också Agnetha Fältskog sjungit in den?

Därmed är steget inte långt till ABBA-musikalen ”Mamma Mia”, som jag nyligen såg på Broadway. Men här handlade det om filmversionen, där Pierce Brosnan och Meryl Streep bland annat framförde den låt vi hörde här, ”S.O.S.”.

Och när vi är inne på musikaler, passar det väl bra att redovisa vem som komponerade musiken, bland annat ”Tonight”, till West Side Story (1957), närmare bestämt Leonard Bernstein. Han är ett mycket tydligt exempel på att man kan röra sig fritt mellan olika musikgenrer och i samtliga fall klara det bra. Jag gillar sånt!

En helt annan Maria besjöng Östen med resten i sitt melodifestivalbidrag 2003.

Det var ett bidrag med schlagertycke, men det kan naturligtvis inte tävla med Benny Anderssons ”Du är min man”, som med Helen Sjöholm och BAO har legat på Svensktoppen i flera år. I förra veckan segade sig låten åter överst upp på listan och blev etta.

Mer nutida schlagermusik: The Poodles använde sångerskan Therese Tess Merkel i ”Metal Will Stand Tall”.

Hitlistemusik har också Pointer Sisters åstadkommit, bland annat med ”I’m So Excited”. Var och en av dem är, för att använda Eldemans terminologi, en syster.

Vi lämnar därmed sångerskorna och går avslutningsvis över till gubbvärlden.

Den som vi hörde i ”Skall, skall icke” måste ha varit Nisse Ahlroth. Jag har i och för sig aldrig hört det här förut, men Ahlroth har förekommit med Hasse & Tage, vilket var en ledtråd.

Jag brukar sällan se TV-serier, men ”Krutgubbar” (i original ”Dad’s Army”) om en ganska märklig armé har jag åtminstone sett något av. I den sjunger Bud Flanagan ”Who Do You Think You Are Kidding, Mr Hitler?”.

Ja, det var väl allt, folks.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hos barnbarnen – och så tillbaka i Öregrund

Vi bor nu åter i lägenheten i Uppsala men försöker fortfarande över helgerna åka ut till sommarhuset i Öregrund.

Så i går eftermiddag – efter att ha gett en mycket lång miljöintervju – tog Birgitta bussen till Öregrund. Själv cyklade jag med matkasse och helgpackning till Kerstins och Bos hus på Kadettgatan och fortsatte sen först till Klaras dagis och därefter till Domarringens skola, där Viggo går i sexårsverksamhet.

Det är alltid så roligt att hämta Klara på dagis: hon blir så uppenbart glad över att morfar kommer. Det var ett slag sen vi sist träffades, så nu studerar hon morfar noga och säger sen:
– Såna där har pappa också nu.

Eftersom hon pekar mot min panna förstår jag, att det är rynkorna där hon syftar på.

Med Klara i vagnen, som jag har på släp efter min cykel, fortsätter vi mot Viggos skola. Just innan vi ska korsa en av de stora gatorna på vägen, möter vi i den ganska trånga passagen en skolkille på cykel på väg åt motsatt håll. Det bär sig inte bättre än att vi stöter ihop, ganska hårt – men ingen av oss faller. Han frågar hur det gick, och jag säger att det är OK. Men sen ser jag en blånad och ett blödande sår på vänster knoge. I dag har jag sårskorpa där.

Från Klara i cykelkärran hörs egendomligt nog ingenting. Hon sover nämligen, sover fortfarande när vi kommer till Domarringen. Jag hittar en glad Viggo i klättertagen, och eftersom Klara sover och inte kan lämnas, går han själv in i skolan och hämtar sina grejor. Däremot behöver han hjälp med kombinationslåset till sin cykel. Han kan kombinationen, men låset kärvar och är svårvridet. Sen cyklar vi vidare hemöver.

Den här gamle morfarn märker nu att hans kondis verkligen inte är vad den har varit. Uppsala har för all del mycket lite av höjdskillnader, men att släpa med cykelkärran uppför de stigningar som ändå finns är svårt att klara cyklande. Morfar får ständigt kliva av cykeln och dra den och släpkärran uppför. Och sen prövas vigheten, när man åter ska ha högra benet över ramen.

Men till slut är vi hemma, och då vaknar Klara pigg och glad.

I köket får barnen var sitt glas Coop chokladmjölk. Vid en häftig rörelse råkar Klara välta sitt glas, så att innehållet rinner ut över bordet och ner på golvet. Morfar är inte alls arg på henne utan börjar torka upp, men Klara börjar – med en ”stor” treårings självkänsla gråta och låter sig inte tröstas förrän storebror Viggo också har tröstat henne.

Jag tycker mycket om de här båda syskonens förhållande till varann!

Till middag lagar morfar potatisbullar med bacon, och båda barnen gillar maten. Viggo tar till och med om. Klara men inte Viggo vill ha saltgurka till.

Efter middagen är vi nere i källaren och leker fram till dess att jag och Klara går upp till vardagsrummet för att se Bolibompa i TV. Viggo ansluter när det är dags för en film om Lotta på Bråkmakargatan.

Bo kommer hem och avlöser mig en stund efter sju. Jag tar mina väskor och går till busshållplatsen – bara för att finna att det nyss har gått en buss. Men om nästa buss kommer enligt tabelltid, kommer jag att ha fem minuter på mig – fullt tillräckligt – för att hinna med 19.45-bussen till Öregrund.

Dess värre kommer bussen åtta minuter efter tabelltid till hållplatsen, och under färdens gång lyckas chauffören inte hämta in något av den förlorade tiden, snarare tvärt om. Så jag missar öregrundsbussen. Nästa avgång är en timme senare. Så jag går in på Uppsala C och ringer Birgitta om förseningen.

Buss 811 fylls redan från starten – ett halvt dussin får till och med stå. En stund efter start släcker chauffören takbelysningen, och det går heller inte att tända läslamporna. Jag är verkligen sur över det här. Det händer nämligen ständigt – busschaufförerna tycks hata belysning inne i bussen. Ofta får man gå fram till dem och be dem sätta på den del av belysningen, som läslamporna är kopplade till. Är de principiella motståndare till läsning?

Sent, sent på kvällen kommer jag i alla fall till slut ut till sommarhuset och Birgitta. Också hon kom ut först i skymningen, men hon har ändå varit en sväng runt trädgården och fått ihop små buketter med rosor, krasse och en och annan seglivad ringblomma.

I dag har hon varit ute och klippt stora delar av gräsmattan, i hennes fall för första gången med den nya gräsklipparen. Hon tycker som jag: den är mycket effektiv, inte minst när det gäller att pulvrisera alla löv som har fallit ner, och också lättstartad – den har elstart. Men hon som jag tycker att den är tung i uppförslut.

Själv har jag inskränkt mitt liv utomhus till att gå till Konsum och handla. Det är min tur att laga mat i dag.

Nu har vi tillsammans suttit på glasverandan och hört debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i radio. Det slog väl inte direkt gnistor om den. Men jag noterar, med tillfredsställelse, att Mona är mer påläst nu på olika sakområden än hon var på partisekreterartiden, när jag kunde iaktta henne på nära håll. Och jag noterar, med obehag, att Fredrik Reinfeldt snodde sig som en ål inför frågan, hur han skulle ställa sig till Sverigedemokraterna, om partiet kom in i riksdagen och fick vågmästarställning.

Spirituals, blues och chain gang songs med Josh White

Josh White (1914-1969) var en amerikansk artist, som i mina unga år var mycket populär också här i Sverige. Han sjöng country blues, amerikanska folksånger med tonvikt på sådant som sjöngs av svarta amerikaner och gospel. Och han spelade gitarr på ett sätt som var mycket karaktäristiskt. Hans speciella kombination av sång och gitarrspel är lätt att känna igen.

Jag har mycket Josh White i mina skivhyllor, och jag ska gärna vid tillfälle återvända till honom för att göra ett bredare musikaliskt porträtt. Det enda jag nu, helt kort, vill tillägga är att han också var politiskt engagerad: nästan helt självklart för afroamerikanernas rättigheter men dessutom också hemmahörande på vänsterkanten. Han var en av de många som fanns i kretsen kring Pete Seeger, fanns också i utkanten av The Almanac Singers, som skrev och spelade arbetarrörelsemusik. Han spelades på 1940-talet in på skiva av den legendariske Moses Asch – hela vidden av hans konstnärskap, vilket alltså inkluderar den politiska sidan, finns på CDn ”Free and Equal Blues” (Smithsonian Folkways SF-40081, 1998).

Hans politiska engagemang på vänsterkanten ledde också till att han av den ökände senator McCarthy anklagades för att vara kommunist, med allt vad det innebar av bojkottaktioner i skivaffärer med mera. Andra i den dåtida amerikanska sångvänstern var faktiskt naivt övertygade om välsignelsen med kommunismen, men Josh White var för egen del aldrig kommunist. Han var en en radikal demokrat, till och med personlig vän till presidentparet Roosevelt; ideologiskt skulle jag närmast beteckna honom som socialdemokrat.

När jag nyligen var i New York, hittade jag en CD med honom, ”Chain Gang Songs” (Collectables COL7789, 2006). Titeln är förresten missvisande: av CDns blott tio spår är hälften Chain Gang Songs, hälften spirituals och blues.

Eftersom CDn är utgiven av Collectables, trodde jag att det kunde röra sig om tidiga inspelningar från Asch Recordings. föregångaren till Folkways. Men det visade sig att materialet ursprungligen gavs ut av Elektra 1958.

Jag är som sagt en stor beundrare av Josh White, men jag måste tillstå att det här är en mycket problematisk Josh White-skiva.

CDn innehåller egentligen bara tre spår som jag tycker är hörvärda. Den inleds med ”Trouble”, en blues om vad det innebär att vara neger (som vi alla. även Josh White, sa på den tiden), och en annan mycket rytmisk blues, ”’t Was On a Monday”. Allra bäst är ändå ”Did You Ever Love a Woman” med Josh’s distinkta röst och mycket karaktäristiska bluesgitarrspel.

Allt annat material skiljer sig från den sist nämnda låten genom att Josh beledsagas av en kör (på fyra man gissar jag) som smörar ner sångerna på ett hopplöst sätt. Inte är de här killarna mycket till chain gang. (Chain gang-sångerna kommer från fängelserna/arbetslägren i amerikanska Södern, där de svarta fångarna rytmiserade det enahanda ochs svettiga arbetet genom att sjunga.) Och inte förmår de samspela med och backa upp Josh White som en kör i en afroamerikansk kyrka skulle ha kunnat göra.

Jag vill dock göra ett litet undantag för den avslutande ”Every Time I Feel the Spirit” där Josh’s dotter Beverly sjunger beledsagad av handklappning.

Eric Darling och The Rooftop Singers

När Pete Seeger lämnade The Weavers, handplockade han själv sin efterträdare: Eric Darling trakterade, liksom han själv, både banjo och tolvsträngad gitarr.

Darling sjöng och spelade med The Weavers i fyra år men beslöt sig 1962 för att lämna gruppen. Då var han närmast inställd på att uppträda solo på de allt flera musikcaféer och folkmusikklubbar som fanns både i New York och på annat håll.

Han kom därefter att också spela ihop med andra, bland dem den gamle vännen, sångaren och gitarristen Bill Svanoe. Svanoe kom att, med framgång, testa ett nytt arrangemang av ”Walk Right In”, en bluesklassiker från en Folkways-skiva, och så startades försöket att formera en ny grupp, som skulle kunna göra en bra skivversion av den. Maynard Solomon på Vanguard, som Darling kände från sin tid med The Weavers, hade synpunkter – sannolikt berättigade; Solomon hade god näsa för musik – men till slut föll valet på jazzsångerslkan Lynne Taylor. Solomon knöt även basisten Wendell Marshall (som hade spelat med Duke Ellington) och trummisen Bobby Donaldson till gruppen, som fick namnet The Rooftop Singers. (Donaldson ersattes senare av Johnny Cresci på trummor.)

Valet av sångerska samt av musiker indikerar att gruppens sound kom att bli mer jazzigt än vad som var fallet med The Weavers – även om The Rooftop Singers i första hand var en folksånggrupp.

Hur som helst, ”Walk Right In” blev 1963 en fullkomligt sanslös succé med tretton veckor på Billboard’s Pop Charts, däribland ett par veckor som etta. Det gjorde att plötsligt alla klubbar och caféer ville ha framträdanden av The Rooftop Singers och suget efter skivor i LP-format blev enormt.

Problemen var två. Dels fanns det inte tillräckligt med bra och genomrepeterat material. Dels satte tvåbarnsmamman Lynne Taylors man snart klackarna i marken när det gällde turnerande. Taylor lämnade The Rooftop Singers i juni 1964, och de försök som gjordes med efterföljare blev inte alls lika lyckade. Gruppen upplöstes slutgiltigt 1967 men hade då för länge sedan förlorat sin slagkraft.

Och egentligen åstadkom den bara en enda riktig hit, den nämnda ”Walk Right In”, både popigare och jazzigare än de sånger Darling hade sjungit i The Weavers. Till och med de tolvsträngade gitarrerna låter annorlunda, men alltihop svänger enormt.

På samlings-CDn ”Best of the Vanguard Years” (Vanguard 79749-2, 2004) finns i och för sig ett antal sånger som också fanns i Pete Seeges repertoar, men de här låtarna framförs på ett annat sätt än när han (eller för den delen The Weavers) gjorde dem: ”Risselty, Rosselty”, ”Working on the Railroad”, ”Old Joe Clark”, ”Swing Low, Sweet Chariot”, ”Ha Ha This Away” och ”Brandy Leave Me Alone”. ”R. C. Frog” är en intressant symbios av Seegers välkända ”Froggie Went A-Courting” och Ray Charles.

Några låtar är hyggliga (den jazziga ”It Don’t Mean a Thing”), andra riktigt hörvärda: ””San Francisco Bay”, en snabb, jazzig blues, och ”Mama Don’t Allow”, en kul låt om att spela gitarr, ”Cool Water”, en jazzbekant, och så ett stycke 60-talsengagemang, ”I’m On My Way” (to the Freedom land).

Men inget av det här slog riktigt. ”Tom Cat” var nog på väg att slå – men den tyckte många av tidens skivaffärer var för sexuellt fräck, så den plockades bort ur skivhyllorna.

Samtliga sånger utom en på CDn ”Vanguard Visionairies The Rooftop Singers” (Vanguard 73158-2. 2007) finns med också på den ovan recenserade skivan. Och det enda nytillskottet är verkligen inget att ha. ”Got No Reason To Cry”, inspelad under den experimentella och hemlighetsfulla titeln ”Project X”, innebär – platt fall. Den låter faktiskt fördjävligt!

I kväll gick det mycket bättre för Mona Sahlin

I TV-debatten här om kvällen var Mona Sahlin blek jämfört med de två övriga partiledarna på den röd-gröna sidan. Jag gissar att hon fortfarande var skakad efter den turbulens hon hade förorsakat i så väl det egna partiet som i LO-leden, när hon synbarligen hade exkluderat Vänsterpartiet från regeringssamverkan med (S) och (MP).

I kväll klarade hon till och med den frågan – som naturligtvis fick inleda debatten – betydligt bättre. Jag är för all del fortfarande inte övertygad om att hon faktiskt inte hade slagit igen dörren framför näsan på Lars Ohly utan hade menat att fortsatt hålla den på glänt. Inte heller tror jag att den kyliga hållningen till Ohly och Vänsterpartiet bara handlar om budgetansvar – det kan man utöva på olika sätt, vilket socialdemokraternas eget aktuella budgetalternativ är ett exempel på. Men det är bra att förhandlingarna med Vänsterpartiet fortsätter. Vid det här laget torde Mona Sahlin dessutom vara väl medveten om att rörelseopinionen kräver av henne att försöka komma fram till en överenskommelse, som ändar i inte bara Miljöpartiets utan också Vänsterpartiets inträde i regeringen.

Att jag när det begav sig ställde mig tveksam till hennes kandidatur som partiledare för Socialdemokraterna har väl inte direkt torpederats av den gångna veckans turbulens i regeringsfrågan. Men eftersom vi icke desto mindre har henne som partiledare gläds jag nu – som den evige socialdemokrat jag är – åt att hon klarade kvällens debatt mot Fredrik Reinfeldt riktigt bra. Hon var offensiv och argumenterade genomgående med gott humör. Riktigt duktig blev hon, när diskussionen kom in på ett av hennes gamla fält, arbetsmarknadspolitiken.

Över huvud taget tyckte jag det fanns lite av Obama-effekt över den här debatten. Mona Sahlin trängde verkligen Fredrik Reinfeldt: varför är regeringen så passiv nu när den ekonomiska krisen med full kraft drabbar svensk industri, och hur kan statsministern i det här läget försvara till exempel de nedskärningar man har gjort av arbetsmarknadsutbildningen och i arbetslöshetsunderstödet?

Oktober skäller som en raggig hund

I går flyttade vi in till Uppsala. Naturligtvis kommer vi att åka till Öregrund några helger till, men vårt sju månader långa boende i sommarhuset är slut för den här gången.

Den senaste veckan har vi förberett oss för flytten på olika sätt.

Jag har i omgångar klippt det vid det här laget mycket långa gräset och samtidigt pulvriserat alla löv som har fallit ned. (Men det dalar ständigt ner nya, så det blir till att klippa mera under kommande helger.) Vår gamla gräsklippare förstördes i den mordbrand vi utsattes för, när vi var på väg till New York, och vi har köpt en ny, den här gången med elektrisk självstart.

Birgitta har rensat och höstgrävt land, beskurit rosor och eldat upp rosenkvistar och trädgrenar, även några gamla rönnar som behövde tas ner.

Vi har tillsammans lagt presenningar över trädgårdsmöbler och cyklar. Eftersom boden de brukar vinterförvaras i blev nedbränd och den nya blir klar först under november, måste vi göra så.

Jag har plockat äpplen – vi har en del härligt röda vinteräpplen, som fortfarande är så hårda, att de inte har fallit rov för fåglarna. Fast de översta klarade jag inte att nå – trappstegen och en mycket ändamålsenlig, blåmålad trästege gick också åt i mordbranden. En stor papperskasse med vinteräpplen har jag ställt kvar i duschrummet till bastun; de ska få stå där till nyår-trettonhelgen då vi som vanligt åker ut till huset i Öregrund. Resten av äpplena, många kassar fin frukt, står nu i matkällaren i Uppsala.

De här äppelkassarna, alla krukväxterna, kläder och skor, böcker och skivor, barnbarnens inneleksaker (uteleksakerna brann upp i mordbranden) och mycket annat packade vi i söndags in i en stor skåpbil från Öregrunds taxi och fick dem hemskjutsade med oss själva till lägenheten på Idrottsgatan. Vi gör en sån här flytt i betald bil två gånger per år: en gång från Uppsala till Öregrund vid påsktid och en gång tillbaka från Öregrund till Uppsala så här års. Det kostar en slant (det är fast pris) men är värt pengarna, eftersom ingen av oss har körkort eller bil och vi gör hela säsongsflytten på ett rationellt sätt. Annars åker vi buss mellan Uppsala och Öregrund.

Vi hade förberett återflytten genom att för någon vecka sen grundligt städa lägenheten i Uppsala. Ändå är det här en jobbig process: det är mycket arbete innan allt kommer på plats.

På söndag kväll var vi därför rätt slaka, men naturligtvis bänkade vi oss efter middagen framför TVn och såg partiledardebatten. Ingen av oss har förstås något till övers för alliansen och dess politik, men vi kunde – föga förvånade – konstatera, att de borgerliga partiledarna givetvis grep den gratischans de hade fått genom den helt onödiga debatten om vilka som ska få vara med i en röd-grön regering respektive inte. Lars Ohly (V) var både offensiv och på gott humör i den här debatten, och jag har svårt att tro att han förlorade poäng på den. Maria Wetterstrand hanterade mycket skickligt för Miljöpartiet svåra frågor som bensinskatten.

I dag står jag åter igen inför ett uppbrott, om än kort och tillfälligt: Birgitta åker på UNICEF- möte i Vilnius, en av mina älskade städer. Men jag ska inte följa med. Hon kommer tillbaka på onsdag kväll. Under tiden ska jag göra mer tråkigt men nödvändigt papperssorteringsarbete i mitt arbetsrum.

Oktober kan vara vacker, som när vi i går i solsken åkte förbi gulnande lövträd på vägen mot Uppsala.

Hösten har dock helt andra sidor, som jag verkligen inte är någon vän av. Men även det kan man göra poesi av, som Werner Aspenström i ”Litania” (1952):

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Pressgrodor

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 8 2008:

”Rom säljs för 640 miljoner kronor.”

Dagens Nyheter

”Fler nya växter kommer att vandra in i den svenska faunan.”

Sydsvenskan

”Tjuven bröt upp hänglåset till ett utedass, som står bredvid en fritidsfastighet, och gick sedan in i dasset och stal – mulltoan. Det är oklart om det fanns något innehåll i toaletten.”

Örnsköldsviks Allehanda

”Flickan kunde inte hålla rottweilern – bet 63-åring i benet.”

Göteborgs-Tidningen

”Jag tycker absolut inte att det är bra att baren ska med på krogen.”

Stockholm City