All time high!

Mitt lördagskåserande om Melodikrysset, där jag också redovisar vad jag har kommit fram till för svar, har regelbundet dragit läsare till bloggen, cirka 2.000 de lördagar krysset har varit svårt. I lördags, då Anders Eldeman till min stora förvåning – jag hade nämligen själv inte skickat in något svar; det gör jag aldrig – tilldelade mig förstapriset och också berättade om att jag brukar publicera svaren på min blogg, verkar det ha gått ett ryck genom hela melodikryss-Sverige: Min blogg hade 6.000 besökare. Och i går, söndag, hade jag ytterligare ett par tusen besökare.

Ett antal av läsarna hörde också av sig med gratulationer. Några av de här gratulanterna hade fäst sig vid att jag, utöver att redovisa svaren, också gör personliga reflektioner kring de låtar och artister som Eldeman spelar – någon kallade detta för ett folkbildande drag i min blogg. Det senare är jag särskilt glad för – har jag något att berätta, delar jag gärna med mig.

Som mina regelbundna läsare väl har sett, försöker jag verkligen inte framställa mig som en allvetande besserwisser. Jag redovisar när jag inte spontant kan och att jag då har använt mig av en kombination av ledbokstäver och googlande. Det förekommer också att jag i texten som omger svaren gör misstag – även den senaste gången har läsare gjort kloka påpekanden, vilket jag tackar för. Tillsammans är jag och mina läsare en stor folkbildningscirkel med Melodikrysset som ämne.

Jag är gammal journalist och har som sådan mest skrivit på tidningars och tidskrifters ”fina” avdelningar, ledar- och kultursidorna. Det mesta materialet även på den här bloggen hör hemma i den sfären: jag skriver om politik, om musik och om böcker och annat sådant. Men ända sedan unga år har jag inte läst bara romaner och poesi av erkänt goda författare utan också läst deckare och serier. Jag gillar opera och är en trägen gäst i Konserthuset här i Uppsala. Men jag har samtidigt, årtionde efter årtionde, haft som lördagsnöje att lösa Melodikrysset.

Jag har nämligen ett genreöverskridande intresse för olika slag av kulturyttringar, och jag är starkt övertygad om att till exempel både den musik som klassas som finkultur och den som klassas som populärkultur rymmer både toppar och vågdalar. Här är förstås smaken delad: Ibland, när jag utifrån min smak har avfärdat något som har spelats i Melodikrysset, hör läsare med annan mening av sig och protesterar. Och det är de hjärtans välkomna att göra! Inte bara om politik utan också om musik kan man ha delade meningar.

Apropå politik: eftersom jag är socialdemokrat och gammal (s)-redaktör, har jag också anslutit min blogg till S-bloggar. Det betyder inte att jag är kolportör för några centralt producerade ståndpunkter – som mina läsare vet, tar jag då och då mitt eget parti i örat. (På samma sätt har de som inte delar mina åsikter rätt att skriva repliker här på bloggen.)

Skälet till att jag har anslutit min blogg till S-bloggar är främst att jag därmed blir en del av det ganska brett varierade samtal som förs också mellan människor som alla själva ser sig som socialdemokrater. Det handlar både om att lyssna och om att påverka.

Däremot är jag inte ansluten till S-bloggar främst för att vinna läsare. När jag, efter ett spektakel om att mina förment opolitiska melodikrysskåserier tog en så orimligt stor plats på S-bloggars topplista, under en period helt hade kopplat bort min blogg från S-bloggar, märktes det inte alls på besöksstatistiken. Förmodligen lärde sig läsarna av mina lördagskåserier om Melodikrysset snabbt att hitta direkt till min webbadress, http://enn.kokk.se. Och att döma av Melodikryssets placering på S-bloggars topplista efter det att vi hade slutit fred och jag hade återinträtt, har flertalet sen fortsatt att gå direkt in på min blogg och inte göra det via S-bloggar.

En del av mina utrerat politiska inlägg tar sig upp på S-bloggars topplista, men även de här inläggen har en mycket stor del av sina läsare bland dem som går direkt in på min blogg.

Ytterligare en intressant iakttagelse: Jag skriver ofta om politik, mycket oftare än vad som framgår av antalet inlägg som är politiska i strikt mening. Man kan hitta politiska reflektioner i dagboksartade anteckningar om familjelivet och sommarhuset i Öregrund. Jag recenserar mycket ofta musik, som har ett politiskt innehåll.

Många av mina läsare gillar det här, men nästan inget av det här materialet hamnar någonsin på S-bloggars topplista. S-bloggars läsare och kommentatorer verkar inte vara intresserade av det här.

Själv är jag vid 71 års ålder och med ett helt liv i politiken bakom mig (fortfarande aktiv förresten) starkt övertygad om att de som bara är intresserade av politik i snäv eller teknisk mening sällan förmår vinna andra människors hjärtan.