Sing Out!, The Almanac Singers, The Union Boys & The Weavers

Jag har prenumererat på och läst Sing Out! sen början av 1966. Men tidskriften är drygt tio år äldre. Jag har i min ägo fyra nummer från startåret 1954. Jag fick dem av min numera avlidna vän, romans- och folksångerskan Molly Åsbrink, till lika en av initiativtagarna till Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF).

Sing Out! är fortfarande en mycket läsvärd tidskrift: fyra drygt 200-sidiga nummer per år med sånger, artiklar om folkmusik, kolumner – den i dag 85-årige nestorn bland amerikanska folksångare, Pete Seeger, har publicerat sin “Appleseeds” sen 1954! – Teach-Ins (instruktionsartiklar för olika typer av musik och instrument), en fullmatad recensionsavdelning om CD, videor samt sång- och musikböcker. Varje nummer innehåller, sist men inte minst, ett tjugotal sånger: text, noter, gitarrackord och bakgrundsinformation om upphovsperson respektive om den aktuella CD, från vilken sången har hämtats, inklusive nätadress till utgivande bolag.

Om man vill kan man till prenumerationsavgiften, vilket jag rekommenderar, lägga avgiften för att med varje nummer få en CD, som rymmer de låtar, som publiceras i det aktuella numret. Det här kallas Basic Membership och kostar 68 dollars per år. Nätadressen är http://singout.org – där kan också kolla innehållet i de senaste numren.

Inriktningen på Sing Out! är folkmusik i vid mening: traditionell sådan, främst från den engelskspråkiga världen (USA, Canada, England, Skottland, Irland), men numera också i växande utsträckning från jordens alla hörn, också Norden, främst då Sverige och Finland. Bevakningen omfattar vidare blues, sånger av singers-songwriters och världsmusik, och den är inte puristisk – även artister och grupper med influenser från rock- och popmusik inkluderas. (Man påminner sig ramaskriet över Bob Dylans avfall en gång i tiden.) Recensionsavdelningen – längre skiv- och bokrecensioner, kortrecensioner och listningar av nya CD-utgåvor – omfattar cirka 70 sidor. Till det kommer en mängd artiklar om artister, musiker och grupper.

I det aktuella numret (Vol 50 No 1) och på den medföljande CDn knyter några låtar an till den amerikanska vänstertradition Sing Out! hör hemma i – jag återkommer till detta nedan.

Martha Hawthornes “Could It Be Him?” handlar om en son som är i Irak:

He´s over there, I´m right here
Think of him each day
Another one shot, another one down
Could it be him today?

En otroligt bra låt med suggestiv melodi är Otis Taylors “Feel Like Lightning”; Taylor är förresten en av dem som ägnas en hel artikel i det här numret. Musiken är en blandning av deltablues, appalachian, country blues och oldtime, och texten slår en tidsbrygga över till medborgarrättsrörelsens sextiotal (då Sing Out! och folket bakom tidskriften verkligen stod på barrikaderna):

Well, I feel, feel like lightning
Oh, Lord, feel a mighty storm
Well, I feel, feel a mighty storm

Ain´t nobody going to move me
Ain´t nobody going to move me

Go tell the white man
Tell the white, white man´s son

En bra allsång – på CDn medverkar bland annat en barnkör – är John Fosters, Michael Marks och Tom Chapins “Walk the World Now, Children”. Texten ger uttryck för miljöengagemang:

Drink the water, children
Treat it lovingly
And the world will last forever and a day

Rod Mac Donalds “Smoke” är mer skämtsam; den behandlar ett modernt problem, rökarnas som måste gå ut från krogen för att få tillfredsställa sina begär.

En traditionell text med arbetslivsmotiv av det slag man oftare hittade i tidigare årgångar av Sing Out! har “River Driving” med Jeff Warner, en låt om flottning.

Gruppen Crascals presenteras i en artikel och representeras av Jamie Johnsons, Charlie Stefls och Susane Mumpowers hörvärda bluegrasslåt “Mourning Dove”.

Norden representeras i det här numret och på den här CDn av den danska folkmusikgruppen Trio Mio (Nikolaj Busk, Kristine Heebøll och Jens Ulvsund) med polskan “Kolle Polle” samt av den kraftfulle finske dragspelaren Kimmo Pohjonen med “Aroma” – båda ägnas artiklar. På recensionsavdelningen får svenska “Väsen” gott betyg för CDn “Live in Japan”. Sing Out! använder, korrekt, de bokstäver som är säregna för våra nordiska alfabet.

Det mest världsmusikartade i det här numret är Rez Abbasis, Kiran Tharkars och Kiran Ahluwalias bearbetning av en traditionell melodi, “Jhanjra” (Ankelklockor), framförd på punjabi men med musikalisk uppbackning på bland annat fiol och akustisk gitarr av Natalie Mac Master.

Numrets Teach-In ägnas munspel.

I “Appleseeds” citerar Pete Seeger sin gamle, nu döde kompis från “The Wavers”, Lee Hays, 1939 var Lee nära att bli lynchad av Ku Klux Klan, men den här dikten hittades på hans piano 1981, året då han dog:

Amicus Curiae (To Know Good Will)

If I should one day die by violence
Please take this as my written will
And in the name of simple common sense
Treat my destroyer only as one ill
As one who never really learned to live
In peace and joy and love of life
But was deseased and plagued by hate and strife
My vanished life might have some meaning still
When my destroyer learns to know good will

Pete Seeger lärde, genom Peter “Butch” Hawes, år 1940 känna den vänstersinnade folksångaren Lee Hays. Till dessa tre sällade sig också den sjungande författaren Millard Lampell, som bodde i Hays´ lägenhet. De ägnade sig åt sångsamlande, sångförfattande och sångspridning och vidgade sin publik till att omfatta inte bara den intellektuella newyorkvänstern utan också fackföreningsrörelsen. Enligt en förklaring började de kalla sin grupp för The Almanac Singers, därför att almanackan lotsade vanligt folk genom det vanliga livet (medan bibeln gav vägledning om det kommande). Enligt en annan för att Seeger och flera av hans kompisar under en period bodde i något som kallades “The Almanac House”. Utöver de fyra nämnda medverkade även andra i varierande grad:Woody Guthrie, Bess Lomax, Agnes “Sis” Cunningham och Arthur Stern. Gruppen blev mycket populär och fick också spela in en mängd skivor. Leta på www.folkways.si.edu!

Pete Seeger bildade 1944 ytterligare en grupp med liknande inriktning, The Union Boys, i vilken ingick Tom Glazer och Alan Lomax, tre svarta sångare, Josh White, Brownie McGhee och Sonny Terry, och så Burl Ives, som senare under McCarthy-förhören pekade ut en del av sina gamla kompisar som kommunistsympatisörer.

1948 började den grupp, som skulle komma att kallas The Weavers, sjunga samman, först utan långsiktiga ambitioner: Pete Seeger och Lee Hays (som båda hade varit med i The Almanac Singers) plus Fred Hellerman och Ronnie Gilbert. Samtliga var aktiva inom The People´s Songs, den organisation som 1954 startade Sing Out!. Gruppen döptes efter Gerhard Hauptmanns pjäs “Vävarna”, The Weavers. Den blev snabbt så populär, att den fick kontrakt med Decca. Leadbellys “Goodnight Irene” i The Weavers´ tappning klättrade omedelbart upp i toppen för hitlistorna. The Weavers blev den första kommersiellt riktigt stora folksånggruppen i modern stil. Gruppen turnerade och spelade in nya skivor. Samtidigt tillhörde alla medlemmarna den amerikanska vänstern, och de blandade medvetet in politiskt material i sina program. Sen gick det som det gick. Våren 1950 satte senator Joe McCarthy i gång sin beryktade kampanj mot äkta eller förmenta kommunister, gärna kända sådana. The Weavers fick inbokade konserter inställda. De fick inte förekomma i en rad radiokanaler, och de fick inte uppträda i TV. Decca spelade inte längre in deras skivor och strök deras tidigare från sina listor. The Weavers fick upphöra med spelningar men återförenades igen för en julkonsert 1955, som gavs ut på ett nytt bolag, Vanguard. 1957 lämnade Pete Seeger, den drivande kraften och samtidigt den mest politiske av medlemmarna, The Weavers för en solokarriär – de flesta av hans skivor spelades in på Moe Aschs bolag Folkways och finns numera tillgängliga på Smithsonian Folkways (www.folkways.si.edu). Han ersattes i olika omgångar av andra: Erik Darling, Frank Hamilton och Bernie Krause. Samtliga är med vid den klassiska återföreningskonserten 1963. som finns utgiven på “Reunion at Carnegie Hall” (Vanguard). Därefter förde The Weavers en tynande tillvaro fram till den definitiva slutpunkten 1980.

Sing Out! har sina rötter i denna amerikanska musikvänster; i de nummer från första årgången, 1954, som jag äger, hittar man bland medarbetarna namn som Pete Seeger, Paul Robeson och Alan Lomax. I dag är innehållet inte lika uttalat politiskt som då och på 1960- och 1970-talen, men tidskriften är fortfarande vänster och fortfarande mycket läsvärd.