Från Lambeth Walk till Lili Marleen

31 oktober 2008 15:48 | Musik, Politik | 14 kommentarer

I Folket i Bild nummer 31 1942 hittar jag en fantastiskt intressant artikel av Svante Löfgren. Svante Löfgren debuterade 1936 som skribent i Djursholms Tidning. Han har medverkat i bland andra Idrottsbladet, GT, Nya Dagligt Allehanda, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – och var i mer än 20 år Expressens korrespondent i Paris, Berlin, Bonn och Los Angeles. Han har också varit en uppskattad röst i Sveriges Radio och bland annat gjort 347 inslag för programmet ”Vardags”.

Den artikel i FiB jag syftar på heter ”Från Lambeth Walk till Lili Marleen” och handlar alltså om det sena trettiotalets och andra världskrigets två stora schlager, en engelsk och en tysk.

Lambeth Walk” fanns med som sång- och dansnummer i musikalen ”Me and My Girl” från 1937 och slog häftigt, inte minst som dansfluga. England dansade som i feberyra inför det annalkande krigsutbrottet, och sången fick också under kriget en användning, som jag ska återkomma till.

Sången, med musik av Noel Gay och text av Douglas Furber, framfördes av idolen Lupino Lane i hans huvudroll som cockney-ynglingen Bill Snibson från Lambeth. Löfgren:

”Lambeth är ett dystert slumkvarter på ‘andra sidan’ Themsen. Jag vallfärdade dit en dag och återfann en mörk, smutsig gränd, fylld av halvgrå torktvätt och helgrå ungar, som tumlade om i rännstenen.”

Omständigheterna för sedan Snibson till den högadliga världen, och cockney-ynglingen besegrar snart den brittiska överklassen. ”I finalen fick han slottets högadliga middagsgäster med sig i en böljande Lambeth Walk, där man satte tummarna i vädret och ropade hej, glömska av den viktiga frågan om tummarna var adliga eller plebejiska.

Lambeth Walk kom på det viset att bli en symbol för den klasstoleranta anda som alltjämt är England till stora delar främmande, men som högt över förmögenhetsskrankor och släktkalendrar svävar som ett drömt ideal. Det var i den andan som man gick in i andra världskriget hösten 1939.”

Så här gick Lambeth Walk:

The Lambeth Walk

Text: Douglas Furber, 1937
Musik: Noel Gay, 1937

Lambeth you’ve never seen,
The skies ain’t blue, the grass ain’t green.
It hasn’t got the Mayfair touch,
But that don’t matter very much.
We play the Lambeth way,
Not like you but a bit more gay
And when we have a bit of fun
Oh, Boy.

Anytime you’re Lambeth way
Any evening, any day,
You’ll find us all doin’ the Lambeth walk.

Ev’ry little Lambeth gal
With her little Lambeth pal,
You’ll find ‘em all doin’ the Lambeth walk.

Ev’rything’s free and easy,
Do as you darn well pleasey,
Why don’t you make your way there,
Go there, stay there,

Once you get down Lambeth way,
Ev’ry evening, ev’ry day,
You’ll find yourself doin’ the Lambeth walk.

Anytime you’re Lambeth way
Any evening, any day,
You’ll find us all doin’ the Lambeth walk.

Ev’ry little Lambeth gal
With her little Lambeth pal,
You’ll find ‘em all doin’ the Lambeth walk.

Ev’rything’s free and easy,
Do as you darn well pleasey,
Why don’t you make your way there,
Go there, stay there,

Once you get down Lambeth way,
Ev’ry evening, ev’ry day,
You’ll find yourself doin’ the Lambeth walk.

Anytime you’re Lambeth way
Any evening, any day,
You’ll find us all doin’ the Lambeth walk.

Ev’ry little Lambeth gal
With her little Lambeth pal,
You’ll find ‘em all doin’ the Lambeth walk.

Ev’rything’s free and easy,
Do as you darn well pleasey,
Why don’t you make your way there,
Go there, stay there,

Once you get down Lambeth way,
Ev’ry evening, ev’ry day,
You’ll find yourself
Doin’ the Lambeth-
Doin’ the Lambeth-
Doin’ the Lambeth walk!

I oktober 1938 skrev The Times att ”medan diktatorer rasar och statsmän talar, dansar hela Europa – till ‘The Lambert Walk'”.

I början av 1939 gick en representant för tyska SA till motanfall och angav en revolutionär omvälvning av privatlivet som nästa stora uppgift för nazistpartiet. Som ett utrotningsvärt exempel pekade han ut ”The Lambeth Walk”, eftersom den var en blandning av judiskt ont och djuriskt hoppande.

Tre år senare kontrade Charles A Ridley vid det brittiska informationsministeriet med en kort propagandafilm, ”Lambeth Walk – Nazi Style”. Som grundmaterial använde han filmsekvenser av Hitler och marscherande tyska soldater ur Leni RiefenthalsViljans triumf”. Löfgren igen: ”…den förtjusta engelska publiken får se tyska trupper marschera på Unter den Linden till tonerna av Lambeth Walk – tagande som dansens regler föreskriver två steg fram och ett tillbaka.”

De nazityska ledarna blev förstås rasande. Enligt en anna källa än Löfgrens artikel ska en rasande Josef Goebbels ha sprungit från en visning av filmen sparkande omkull stolar och skrikande otidigheter.

”Lambeth Walk” slog stort också i Sverige, men just den här effekten hade väl inte Erik Zetterströms, signaturen Kar de Mummas, svenska version:

Lambeth Walk

Svensk text: Erik Zetterström (Kar de Mumma), 1938

Kom nu min kära vän
och låt oss ta en dans igen.
Den dansen går från pol till pol
i höst och rusk
i vår och sol.
Hör stämningen är fin,
blodet bränner som eldigt vin,
och dansen går till ljusan da’
Hurra!

Refräng:
Här ska dansas Lambeth Walk,
de’ går bra på alla språk.
Hej, hopp, hurra,
NU GÅR DET RIKTIGT BRA!
Kruska de’ kan krafter ge,
vitaminer ha vi me’.
Hej, hopp, hurra,
NU GÅR DET RIKTIGT BRA!
Den är mycket lätt att tralla.
Den bör passa för oss alla,
alla som kan licka, magra, tjocka
dansa hela natten lång
efter samma glada sång.
Hej, hopp, hurra,
NU GÅR DET RIKTIGT BRA!

* * *

Jag kommer från en estnisk flyktingfamilj – är född 1937 och tillbringade mina första sex år i Estland. Mina tidiga minnen har jag därifrån, och till det jag minns hör den andra stora krigsschlagern som Svante Löfgren skriver om, ”Lili Marleen”. Pappa hade köpt en radio, där den spelades både på estniska och tyska, och jag lärde mig delar av den estniska texten och sjöng den. Den estniska versionen har jag återfunnit på internet, tyvärr utan angivande av vem som gjorde den och vem som sjöng in den:

Lili Marleen

Estnisk text: ?

Kasarmu ees väraval,
öisel kõnniteel
latern tookord säras,
ta särab nüüdki veel.
Ja ootab, et me tema all
taas kohtuksime tänaval,
”kui kord, Lili Marleen,
kui kord, Lili Marleen.”

Latern oma kaitsel
õnned ühendas,
kaunil tunnil vaiksel
me varjud ühendas.
Mis sest, et rahvas möödus meist,
me nägime vaid teineteist,
”Mu neid, Lili Marleen,
mu neid, Lili Marleen.”

Juba lahku viiski
signaal meid õnneteelt,
kolm päeva kartsa siiski
ei julgustanud meelt.
Ehk küll su juurde ihkasin
ja lahkumist ma vihkasin,
”Mu arm, Lili Marleen,
mu arm Lili Marleen.”

Latern sinu sammu
tunneb ikka veel,
kuigi mina ammu
viibin kaugel teel.
Ja ootab et me tema all
taas kohtuksime tänaval,
”Mu neid, Lili Marleen,
mu neid, Lili Marleen

Kui mul uni laugel
öisel puhkusel,
tõotan sulle kaugelt
kaitsekraavist veel.
Kui igav hakkab laternal,
sind ootan jälle tema all,
”Kui siis, Lili Marleen,
kui siis Lili Marleen”

Så nära förknippad med mina privata krigsminnen var den här sången, att jag mycket långt senare, när jag under senare delen av 1950-talet var elevrådsordförande i Högre allmänna läroverket i Sundsvall och i den egenskapen sista april höll ett ganska avvikande vårtal från läroverkstappan, nämnde just ”Lili Marleen”.

Under krigsåren lärde jag mig för övrigt, trots att jag inte kunde tala tyska, också delar av den tyska texten utantill:

Lili Marleen

Tysk originaltext: Hans Leip, 1915, sista versen tillagd 1937
Musik: Norbert Schultze, 1938

Vor der Kaserne
Vor dem großen Tor
Stand eine Laterne
Und steht sie noch davor
So woll’n wir uns da wieder seh’n
Bei der Laterne wollen wir steh’n
”Wie einst Lili Marleen,
Wie einst Lili Marleen.”

Unsere beide Schatten
Sah’n wie einer aus
Daß wir so lieb uns hatten
Das sah man gleich daraus
Und alle Leute soll’n es seh’n
Wenn wir bei der Laterne steh’n
Wie einst Lili Marleen,
Wie einst Lili Marleen.”

Schon rief der Posten,
Sie blasen Zapfenstreich
Das kann drei Tage kosten
Kam’rad, ich komm sogleich
Da sagten wir auf Wiedersehen
Wie gerne wollt ich mit dir geh’n
”Mit dir Lili Marleen,
Mit dir Lili Marleen.”

Deine Schritte kennt sie,
Deinen zieren Gang
Alle Abend brennt sie,
Doch mich vergaß sie lang
Und sollte mir ein Leids gescheh’n
Wer wird bei der Laterne stehen
”Mit dir Lili Marleen?
Mit dir Lili Marleen?”

Aus dem stillen Raume,
Aus der Erde Grund
Hebt mich wie im Traume
Dein verliebter Mund
Wenn sich die späten Nebel drehn
Werd’ ich bei der Laterne steh’n
”Wie einst Lili Marleen.
Wie einst Lili Marleen.”

Att den här sången slog både i Tyskland och i alla andra länder (inklusive England) har två orsaker: Dels har melodin och texten tillsammans allt det som utmärker en äkta schlager. Dels ger den här varmt mänskliga visan om flickan som står och vinkar åt sin soldat under gatlyktan en längan som fanns inte bara hos tyska soldater. Den är i själva verket så civilistisk att själve Joseph Goebbels lär ha haft kritiska synpunkter på den.

Texten skrevs redan 1915, då diktaren Hans Leib låg inkallad vid gardesfusiljärernas kasern i Berlin. Hans tillvaro förljuvades då av två flickor, Lili och Marleen, som han i minnet och dikten förde samman till en, Lili-Marleen, berättar Löfgren.

Sången publicerades i en diktsamling som kom ut 1937 (enligt Löfgren 1936); nu hade den sista och femte versen lagts till. Den tonsattes av Norbert Schultze 1938 (enligt Löfgren ”fyra år efteråt”, vilket då borde vara först 1940, vilket inte kan stämma, eftersom Lale Anderssens berömda insjungning kom redan 1939).

Sångens genombrott kom inte med det samma, men genomslaget blev desto större, när den spelades i radion i det ockuperade Belgrad. Nu blev den snabbt så populär att de tyska trupperna fordrade att den skulle spelas om och om igen, och så kom det sig, att den varje kväll spelades i slutet av dagens sändningar. Från belgradradions sändningar spred den sig vidare till omkringliggande länder, också till de engelsa trupperna i Nordafrika: Brittiska Daily Mails krigskorrespondent i Kairo skrev om ”Lili Marleen, den tyska radiosången som varje natt vaggar tyska Afrika-kåren till sömns och varje natt kittlar engelska åttonde arméns sentimentala öron, utsänd i högtalare från fiendens linjer. Med beslöjad kom-och-kyss-mig-röst sjunger hon en sång som går rakt till den manliga hemlängtans hjärta och nästan framkallar tårar.” Sången spreds givetvis också till civilbefolkningen i många olika länder. Plötsligt, mitt under brinnande krig, var den tyska ”Lili Marleen” en storschlager över hela Europa.

Hur skulle nu engelsmännen hantera det faktum att fiendelandet hade en schlager, som attraherade också de egna soldaterna? Räddningen låg förstås i att sångens innehåll, översatt till engelska, var politiskt helt okontroversiellt. Dessutom äreräddades den av att den berömda tyska skådespelerskan och antinazisten Marlene Dietrich, nu i landsflykt i USA, också sjöng in den 1943.

Givetvis blev ”Lili Marleen” också storschlager i Sverige, i översättning 1942 av signaturen Gunilla, det vill säga Gunilla Sandberg, som var gift med sångaren Sven-Olof Sandberg (S.O.S), som var en av dem som här i landet hade en stor succé med den.

Här är den svenska texten:

Lili Marleen

Svensk text: Gunilla Sandberg (signaturen Gunilla), 1942

Klar liksom en stjärna
vid kasernens dörr
lyste en lanterna,
den finns där nu som förr.
På trottoarens nötta sten
jag möter dig i lyktans sken
som förr, Lili Marleen,
som förr, Lili Marleen.

Tätt intill varandra
stod vi hand i hand.
Ingen kunde klandra
jag stal en kyss ibland.
Vad gjorde det, om vinden ven –
vi stod i lyktans trygga sken.
vi två, Lili Marleen,
vi två, Lili Marleen.

Nu ropar vakten:
Kom in, ty tapto går.
Du hörde nog på takten,
jag inte dröja får.
Men det är svårt att ej bli sen,
när i min famn vid lyktans sken
du är, Lili Marleen,
du är, Lili Marleen.

För mitt öga står du,
dina läppar ler,
all min längtan får du,
i drömmen jag dig ser,
så som du stod i lyktans sken
en avskedsstund, då vinden ven.
Farväl, Lili Marleen
farväl, Lili Marleen.

14 kommentarer

  1. En av flera versioner av Lambeth walk på Youtube:

    Comment by Bo Strömberg — 2008 10 31 18:42 #

  2. Till Bo Strömberg: Tack, Bo! Det här var pricken över i som i Hitler!

    Comment by Enn Kokk — 2008 11 01 0:40 #

  3. Svante Löfgren har berättat för mig att han som ung journalist (1939) på högertidningen Dagligt Nya Allehanda själv arrangerade ett klassöverskridande lambeth walk. Han fick inspirationen från The Daily Express som arrangerat en utflykt för barn från slummen i East End till Hyde Park. Idén plankades och SL fann ett hus på det nybyggda Gärdet i Stockholm, där de bodde tjugo personer, som hade levt hela sit liv i Stockholm, men aldrig någonsin satt sin fot på det proletära Södermalm. SL hyrde en spårvagn och tog östermalmsfolket med på en spännande färd över Västerbron, där en inhyrd söderkis mötte upp. Denne förklarade lite om språket som talades på Söder, avkrävde leg av av besökarna, men växlade inga pengar. Nere vid Åhléns vid Skanstull körde spårvagnen in på ett stickspår. ”Söderturisterna” bjöds på kaffe med bakelser. Just i denna stund tillbaka från en kväll på samma Söder, men som i dag är allt annat än den proletära miljö som det var på 30- och 40-talen. Det trista är att segregationen i dagens huvudstad är väl så befäst som den var 1939, när SL publicerade sitt reportage. Vi behöver inte åka till London. Det är bara det att Stockholm har vuxit och klassmarkörerna har flyttat längre ut från centrala stadsdelar… så visst skulle vi behöva en klassöverskridande lambeth walk också i dag — men säg mig hur det skulle det gå till?

    Comment by Anders Thunberg — 2008 11 01 1:23 #

  4. Till Anders Thunberg: Jo, visst har klasskillnaderna åter vuxit med hjälp av bostadssegregation, friskolor, lönespridning och annat sådant. Det löser man kanske inte med en ny Lambeth Walk men genom en aktuell genomlysning av samhället av den typ som Alva Myrdals (och min) jämlikhetsgrupp gjorde.

    Comment by Enn Kokk — 2008 11 01 10:08 #

  5. Nej förvisso, men vet vi egentligen inte redan hur det ligger till…? Ligger inte svårigheterna snarare i att formulera recepten? …hur vi ska ändra på verkligheten, inte ens oppositionen (s) verkar ha några tydliga recept att presentera…

    Comment by Anders Thunberg — 2008 11 01 20:07 #

  6. En smula folkbildning på lördagkvällen är trivsamt…Lili Marlene är en underbar sång, oavsett språk. Unga människor är välsignat unga, oavsett kriser och krig. De dansar, oavsett land och regim. Unga dansar i Iran, i Somalia och mina ungar dansar i Stockholm. Tack och lov för det. Det händer att jag dansar själv också, men alldeles för sällan.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2008 11 01 21:07 #

  7. Till Anders Thunberg: Jämlikhetsgruppen gjorde bådadera: analyserade problemen och förseslog hur man skulle lösa dem. Jag kan hålla med om att dagens socialdemokrati inte har tagit något sådant helhetsgrepp. Partiledaren tar ogärna ordet jämlikhet i sin mun; hon använder i stället det betydligt mer diffusa begreppet rättvisa.

    Comment by Enn Kokk — 2008 11 02 11:10 #

  8. Gott att höra någon som börjar prata om jämlikhet igen. Och som du säger, rättvisa är möjligen agitatoriskt men nog så vagt. Idag med den acellererande ojämlikehten, inte minst inom LO-kollektivet, så verkar jämlikhet ha blivit obekvämt. Vem talar idag om solidarisk lönepolitik?

    När jag frågade på arbetarkommunens möte inför 1. maj, efter listor till stöd för sjuksköterskorna, så blev det alldeles tyst . Jag förstod att jag hade fisit i kyrkan, trots att deras krav bara skulle begränsat minska löneklyftan upp till Transports och Byggnads folk.

    Så om man kunde önska sig något av dagens debatt så vore det väl mindre fokus på partiledarens mediala förmåga och mer på en kraftfull socialdemokratisk politik för förändring i riktning mot mera frihet, mera jämlikhet och mera solidaritet.

    Comment by Anders Nilsson — 2008 11 02 11:50 #

  9. ”Lambeth Walk” var väl en metafor för något större än enbart minskade ekonomiska klyftor? Det var väl också utryck för känslan att vi hör alla hör ihop och att det är ett värde i sig att veta något viktigt om ”den andre”. Alltså för att knyta an till den svenska debatten ett ahlinskt jämlikhetsperspektiv… ett exempel: en god vän, som tillbringade sina sista år på vårdhem, underhöll mig varje gång jag träffade henne med berättelser om vårdpersonalens utanförskap från det som hon själv och även jag ser som viktiga delar av vår kultur och dess institutioner. Hon förde statistik över det här sakerna och den avslöjade enorma jämlikhetsklyftor…det handlade inte bara om skötarlöner…men vem bryr sig egentligen?

    Comment by Anders Thunberg — 2008 11 02 12:09 #

  10. Anders, självfallet är den stora jämlikheten att som Bauman säger ”se sig själv i den andre”. Och det omfattar mycket mer än lönefrågor, även om lönefrågor också är en del i det.

    Problemet för mig är när socialdemokratin mer ser till de tekniska lösningarna, ”budgetsanering”, och mindre till de mellanmänskliga relationerna, ”solidarisk lönepolitik”. Och häri ligger också den avgörande skillnaden mellan begreppen ”rättvisa” och ”jämlikhet”.

    Comment by Anders Nilsson — 2008 11 02 12:19 #

  11. Ja Anders Nilsson, är man som undertecknad uppvuxen i ett församlingshus med en ständig ström av människor i huset och i olika sysslor och aktiviteter runtomkring är det obegripligt att några politiskt intresserade kan ha som ideal att individen ska klara sig själv och på sin höjd köpa ”kollektiva” tjänster på en anonym marknad. Man jag vill inte måla det här försvunna solidariska folkhemmet helt i ett rosenskimmer. Jag minns t ex att en av hemstadens lätt utvecklingsstörda orginal, allmänt kallad ”Lång-Ivar”, också hörde till dem som satt med oss vid matbordet. Han deltog i en del sysslor i trädgården och inlemmades därmed i gemenskapen och verkade trivas med att få vara med och bidra med något… men sen när jag kom tillbaka till hemstaden fanns han inte längre med vid bordet.. Jag fick svaret att de sociala myndigheterna (ytterst politikerna i socialnämnden) hade plockat in honom på någon anonym institution med motiveringen att han kunde ”fara illa” av att vara ute på stan och där utsättas för retande mobbande ungdomar, när han var på väg till och från sin arbetsgemenskap..”Alla ska med” heter det….

    Comment by Anders Thunberg — 2008 11 02 18:03 #

  12. Det är just det, Anders, att när myndigheter börjar att ”micro-manage” individer – som nu Lång-Ivar – och bestämma vad som är bäst för andra, så leder det ofta till att idividuell frihet och därmed samhällets själva hälsa skadas. Måste man inte ständigt vara på vakt att inte krossa friheten när man talar om strategier för jämlikhet och rättvisa? Båda dessa begrepp har f.ö. utnyttjats och omdefinierats av diverse despoter. Vägen till helv–et kantad med goda avsikter etc…

    A-K Roth

    Comment by A-K Roth — 2008 11 02 20:15 #

  13. Hej! Hamnade på denna sida eftersom jag sökte efter en anti-nazistisk version av Lili Marlene som min morfar sjöng. Den gick ungefär:

    Först så tar vi Hitler och hänger i ett träd
    Sen så tar vi Göring och hänger strax bredvid
    Sen så tar vi Himmler och Ribbentrop
    och hänger opp
    i nästa topp
    o tanke ljuv och ren

    (sjungen på stockholmska funkar rimmet träd-bredvid = tre-breve)

    Comment by John Nordmark — 2017 10 02 9:13 #

  14. Till John Nordmark: Hittade du den här antinazistiska versionen, och vet du vem som skrev den?

    Comment by Enn Kokk — 2017 10 02 10:07 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^